En dröm från det förflutna om en svunnen framtid

Julen är i mångt och mycket den ensammaste tiden på året. Natten är tung liksom hjärtat och sinnet. Jag är lycklig, mår oförskämt bra, har varit vid fantastiskt humör länge nu. Fast så åkte du. Gästerna bluddrar och babblar och katten löper igen och gapar och skriker. Granen är vackrare än på många år och när vi satt där i stolen, en sådan glädje, lycka, tårarna börjar nalkas nu, för mycket nubbe. Total förvirring. Denna jul kom med en särskilt julklapp. Dags att komma nu och välta omkull det liv jag så tappert försöker bygga? Jag blev glad av vad du sa. Jag vet dock ingenting längre. Det här är inte ett blogginlägg. Det här är ett mått på en förvirrad själs förvirring. Givetvis borde jag gå ut till de andra och delta i firandet men om en timme är det julafton och vad i helvete betyder det, vad går julen ut på, att spela ett spel? Det började så annorlunda i år, men fortsatte i samma gamla mönster. Varför lyssnar jag på den här musiken, LeMarc mitt i allt, mellan månen och mitt fönster finns en bro. Det gick okej i år med julen, mindre stress än vanligt (tro det eller ej), färre utbrott sista dagarna (inga alls faktiskt), bättre sällskap, curlingsamlingar och ett bra fokus. Åt helvete med att spela upp en scen bara för att det ska se ut på ett visst sätt. Det blir konstigt när två personer vill en sak och båda till sist argumenterar för motsatsen. Jag saknar dig, älskade. Och dig, vän från förr. Och dig, min sol. Men ingen finns att ringa på jul ty alla är någon annanstans. Därför är det ensamt.

Det är inte tomt här än. Bara babbligt. Snart går gästerna och ljudet dör ut, Maja och Janne går och lägger sig, och så gör väl även jag i sinom tid, även om jag antar att jag kommer försöka skjuta upp det. Ty jag går ensam till sängs, där mina nytvättade lakan väntar. Vad ska jag göra i natt? Att sömnen skänker mig nåd är något jag betvivlar. Hur skjuter man upp sängdags? Och brev från en bakgård. Vad gör man under tiden, om inget sällskap finnes i någon kommunikationskanal? Jag skulle vilja spela betapet med Jakob, prata på msn med Christine och säga grattis, ha ett hederligt gammalt röjparty, sitta under filten med Kajsa och prata, höra Louise ständigt precisa åsikter och upplysande råd, eller debattera vargens roll, eller vad som, men mycket av det där tillhör det förflutna och det är inget man gör på julaftons natten, då förväntas man sova, jag kan inte se en film själv, inte spela något spel allena, har inga julklappar kvar att slå in och inget är samma sak längre. Jag är fortfarande lycklig. Men rädd. Jag har ingen tillit, tror inte om mig själv att jag klarar utsatta situationer. Min trygghet är för långt bort och inuti finns kaoset kvar, det vet vi. Vad kan man göra ensam som är kul? Plugga? På julaftonsnatten? Jag överdramatiserar, det är inte ens illa än, såvida jag inte tänker på avståndet, men jag är orolig för hur det blir sen. När skratten tystnar. Nu åter till gen påklistrade julgemenskapen. Ursäkta min förvirring. Tydligare redogörelser kan komma att följa. Vill du ha ett svar är svaret nej, jag offrar det inte i dagsläget, då får du ge mig mer att bygga på, jag vågar inte.

Far från det förflutna och framtiden

En vintervit eftermiddag i Vasastan, som alla andra men kanske inte ändå. En far från det förflutna och förunderlighetens landskap. Försoning och frågor, öppenhet, ärlighet, allt det där ni vet. Middag och mys och en undran, varför, som så många gånger förr. Det där ordet som alltid återkommer, det man aldrig kan fly. En mor i sin frånvaro, en ensam dotter men med vetskapen att far finns kvar, han älskar än och det gör även hon, lika mycket som någonsin, och en familj, sliten men stolt, en aning sargad men alltjämt stabil. Inget går upp emot de där ovillkorliga relationerna som kommer genom blodsband, minns det, bär det med er, det är alltid värt.

En kurator på en skola, ger råd och lyssnar, men jäktar även hon ty sådan är vår skola, alla jäktar, tiden är knapp, snart är det jullov och verkligheten är hård. Ett prov och ett resultat, tillräckligt, ett hjärta bräckligt, men med inneboende hopp, lyser och slår, jämt och fast, för vänner och älskade. Slår med stöd, ovärderligt, och tro mig, jag förstår och jag uppskattar. Det är aldrig ett alternativ. Det är en självklarhet. Jag kommer hem igen på söndag. En symbolik i att hitta hem, både bokstavligt och andligt, internt, externt, vad är vad när allt hänger samman. En missad fysiklektion om en kraft som inte existerar, till förmån för förståelse och en inledning. Hur många är möjligt att åter nå, att återfå?

Huvudvärk var det någon som sa. Huvudbry är att föredra, det är konstruktivt näst intill, ni vet man behöver tänka, hjärnan behöver stimulans, kanske inte grubblande och ältande, men resonemang, diskussion, utveckling och filosofi, existentialism. Vi ska ta oss dit. en acceptans av eländets makt och vanmakt, jag härskar här, i min värld är det jag som är tyrann, jag kan ta kontrollen, jag är inget offer, tvärtom, och så vidare. En kemiposter som inte blivit gjord, ett sömnbehov jag inte respekterar, men för en gångs skull en tillgodosedd hunger, hur blir morgondagen nu då? En tidig samhällskunskapslektion följd av lång dag men lovet nalkas och vad syftar egentligen advent till, vad är det vi väntar på, Jesus Kristus eller en andningspaus?

En utopi som sakta rämnar, alltför beroende av andra, obstinata karaktärer som vägrar se möjligheter, alltför fokuserade på risker och sin egen stolthet. Bjud till, vi vet att du vill. Vi har alla våra utopier, min och din har gemensamma element, skillnaden är att du är rädd för din, och att du vill låta det förbli just en utopi, emedan jag vågar tro och vill förverkliga den, med en övertygelse om att vi kan, att vi är bra nog, att tillsammans går det att göra skillnad. Jag är inte naiv och föga optimistisk, snarast realist och har fått komplimangen klarsynt, lita på mig, ge det en chans, jag vet att du klarar det. Alla nöjda, alla glada, vad är nackdelarna med det? Din anledning bör dock vara du nöjd, du glad, och ge fan i andra. Vi har alla våra utopier, men också fyra eller fem alternativa planer, som inte är illa de heller, och vi klarar oss, se till dig själv, men säg inte nej för att du inte vågar. Det om något, är dumdristigt.

Synkoper

Kommer ord någonsin att kunna ha ett egenvärde, eller är det dess innebörd som rymmer syftet? Är skrivande en sysselsättning eller en terapiform, kanske båda, kanske mer än så, en kommunikationsväg, en hjälp, en hand i två riktningar. Att tystnad är ett sällsamt inslag i ett stillnande hem efter stormen, kan tyckas ointuitivt men voro sant. En katt av avgrunden, helvetesgapet ljuder. Nyss hemkommen, återigen senare än beräknat men ack så nöjd. Jag fann mitt förflutna i en föreningslokal, jag såg en verklighet, och jag förnam den. Ingen spökamazon men mörka ögon stirrade in i fönstret till min själ, blott en acceptans, ett lugn, om än flyktigt. Ett lugn från förr, då, då jag kände lugnet och var dess vän. Min oro har alltid funnits men också haft en livscykel, likt jag sina olika faser och utvecklingskriser.

David. Jag är oerhört glad att jag har dig i mitt liv, älskade. Apropå ordens egenvärde är det sådant man aldrig kan formulera tillfredställande, men man kan heller inte sluta försöka, och det är därför kärleken, i alla dess former, är källan och inspirationen till allt skapande. Som Hjalmar skrev, denne vise skald. Den insikten är väl dock kanske föga insiktsfull i dessa dagar, i det att den är föga unik, förvisso det ej behöver finnas en motsättning. Nåväl, nog om det. Idag var en vacker dag, ty jag skapade mig ett bevis. Jag kan, jag vill, jag vågar. Fatta rätt beslut, vända i tid, prioritera rationellt. Vad vill jag? In i mig själv. Varken mer eller mindre. Varför skriver jag? För att orden har ett egenvärde. Detta bevis jag nämner, ger mig hopp om framtiden. En framtid är i högsta grad möjlig, den nalkas. Vägval återstår men jag litar åter till min förmåga. Att våga göra det igen är ett stort steg. Du har stjälpt mig, ja, men det var ett nödvändigt fall för att jag ånyo skulle kunna resa mig, vackrare, starkare, stoltare, men också ödmjukare så alls ej stolt på det obstinata viset, utan stolt över livet och gåvan det innebär att leva det, och att dela det med dig. Du har hjälpt mig, på vis ingen annan kunde göra, och jag tror att du i union med framtiden kan ge mig ett liv i lycka. Det litar jag till. Ditt värde är oändligt, för mig, för världen och för dig själv. Tvivla aldrig och vandra rakryggad, bär min kärlek med dig, lita på den, lita på oss och på framtiden, den barmhärtiga och belönande, den vi härskar över men också lyder under. Förfasas ej över faror, hav tillit, älska varje dag och lev livet till fullo. Älska dina känslor och låt dina känslor älska, med varandra, med världen, med dig. Så lyder min filosofi.

Och du som kallar dig ¤, eller du som av mig blir kallad ¤ måhända, märker du hur jag närmar mig en lämplig sinnesstämning? Mineur 101221, det blir minnesvärt. Kom ihåg hur vacker du är. Fruktansvärt, obarmhärtigt vacker, men jag är oändligt stolt att vara din vän och en älskad sådan. Att få känna dig och se på dig, omslutas av din skönhet och inse att livet är något vi aldrig kommer att förstå, och precis så ska det vara, men vi ska fortsätta försöka, ty liksom kärleken driver allt skapande driver sökandet efter en insikt våra tankar mot nya dimensioner och våra samtal mot nya djup, och när du tror du är framme vis källan är det alltid en liten bit kvar, och precis så ska det vara. Så närmar jag mig en kompromiss mellan en behaglig tillvaro och en skapande anda, något jag knappt trodde var möjligt, men ack vad jag önskar att det vore så, att man kan skapa via annat än ångest. Följ mig ty du förtjänar att vara lycklig, du har rätt att ha en dröm, förenade må vi vandra. Kämpa genom svårigheter och skutta fram genom glädjen. Gå med mig och fortsätt förära mig med din närvaro. Förevigt.

Till intet...gjord? Var min jord.

Till alltets saknad och intets pånyttfödelse, vill jag dedikera en symfoni, emedan ljuset snurrar mellan broarna. Min sömn är rubbad och rösten dubbad, men för evigt vill jag vara människa, ty livet är en leksak, något dyrbart, något förunderligt. Påståenden som faller genom natten likt snön som knackar på min dörr, utbrott av filosofi och en kurator, på en hed. Där kan vi bo, friden finna slutligen, likt så många grubblare förut, en avdankad dystopi. Summera oändligheten i en boll, extrahera dina tankebanor till en orbital. Grumligt voro ärligheten, försumbar härligheten. Sinnens ro på linor hänger, balanserandes på tunna trådar, vandrandes i cirklar, på irrfärd. Nystan nystas upp och garn garnerar ett hus av pepparkaka. Spinn, ditt garn, spinn, du katt, du djur av annan art. Outgrundliga väsen med väsensskilda formuleringar. Flyktigt som en sommarförälskelse och befäst som en brand, brinner jag fram genom tillvaron med en sinad glöd, och stannar upp, för att se mig om och tänka, varpå jag finner ett hot men ett löfte. Vad väntar vänner, vilka vidunderligheter stundar, och när tiden är inne, finnes då ett svar? Vad vill du? Jag vet ju, men vännen min, du vackra varelse, världen är inte din att härska, humöret inte ditt att behärska. Dina hjärtan är färska men smärtan är vag, styrkan svag. Som vatten tunnlar ett år i taget. Begränsade brustna begär och drömmar beskylls för labilitet ty verklighet är vad? Styrka nu, som inte sinar, och en mandarin från framtiden. Den mening du söker är den mening jag skriver, bisatser hoppar runt i en häftig tango med hoppet. Hurdan är kärleken?

Att leva nu, inte sen. Lycka är ditt förnamn, lyckan är din sorg, sorgen din ensamhet och ensamheten, din varmaste vän. Fly från tanklösheten mot en inre insikt, en identitet, efterlängtad, borttappad. Återfunnen? Återstår att se.

Well, it's not the time to breakdown.

It's not the time to breakdown.

It's not the time to break up this love,

Keep it together now.

It's not the time to break.

Read it all, no need for separating here.

Allt

Om det vore vår skulle jag promenera. Bara gå, gå. Det finns ett sätt att älska men tusen sätt att gå. 18 och sol, men närmre -18 och snö. En halvmulen himmel, mörkret på väg att sänka sig, trots att jag intet åstadkommit ännu denna dag av förvirring. Oron den är stor. Jag trillade dit igen, började lyssna på Thåström, och då vet vi ju hur det slutar, jag gråter och saknar Jakob, och undrar vad jag gjort och vart världen tagit mig. Visst är jag glad och jag vill inte byta längre, men det är snart jul, och en splittrad familj kan bli två. Kämpa mina vänner, håll ut.

Det är hårt att leva. Gårdagens alkoholkonsumtion överskred det optimala, födointaget har varit undermåligt ett tag och sömnen, den bör vi nog inte nämna. Således kan jag utan större felmarginaler förutspå en förkylning. Det är ingen katastrof. Kanske ett lugn i stormen. Även denna månad verkar bli hektisk, kanske inte för mig i synnerhet. Drygt två skolveckor kvar, på dagen tre veckor till julafton, och vad händer härnäst. Jag finns här. Tro på mig.

Så där kom den igen, Brev till tionde våningen. Den värsta låten av alla, och vad jag minns. Jag minns allt, tro inget annat. Jag glömmer inte vilka vi var och jag vägrar tappa mig själv, likt jag vägrar ge upp, för min saknad är reell. Jag skulle aldrig ljuga för dig, ljög aldrig. Så ledsen för allt min vän. Och man kan leva ett helt liv här, i hemlighet. Det är oändligt tungt.

Jag ska på möte snart och det ska bli skönt, för jag måste ut här ifrån, har svårt att hantera ensamheten, givetvis, det har jag alltid haft. Jag vet inte längre vad jag vill eller vad jag känner, bara ibland, jag lever för långt från mitt inre, och för långt ifrån mitt yttre, för långt från mina vänner och min familj, för långt från verkligheten, i en bubbla. Den är vacker och underbar men ni vet hur ofta bubblor spricker och då faller man, blottas i sin helhet, det inre sipprar ut och det yttre exponeras för en kall vintervärld. Vad ska man ta sig till när man intet vet.

Ty allt är en illusion och illusionen är en klyscha, ingen lyssnar, alla finns där. Så försummar jag åter min skolgång och min stabilitet, det är ett ofelbart recept för misslyckande; strunta i att plugga, ät inget, sov inget, drick alkohol, frys. Lyssna på Thåström följt av LeMarc. Vad är poängen med något alls? Min dagbok har fått besök två gånger denna vecka allaredan. Säsongsbästa, eller vad. Måste leva närmre tankarna, omfamna dem, förankra mina känslor i dem så att jag kan veta vad jag håller på med.

Jag har några gamla drömmar kvar, och jag skriver nya nästan varenda dag.

Tobias låter meddela att han redan är på UFS kansli. Så bör jag kanske sälla mig till den kollektiva ensamheten och fly från den solitära. Jag finns här. Sök den kollektiva ensamheten med mig. Gå med mig, till världens ände.

Alster...

Nedan vad jag skrev under dagen biologi- och kemiexamination mellan 09 och 13....

---

KLADD

Jag borde förbjuda mig själv att skriva i detta dokument och lägga all energi på det andra… men


WE WILL BURN YOUR CITIES DOWN

Det är ju mycket roligare att få skriva vad man vill och jag har också mkt mer inspiration till att citera låtar och lalla på på prosa som ett annat jävla blogginlägg.
Kunde jag inte bara ha bestämt vad jag skulle skriva förra veckan? Och förberett mig, som alla andra i denna sal? Och kanske kunnat ngt? ty jag vet intet om detta obegripliga ämne, intet I tell you, faaaaaaaaaan.
Om det tar mig tio minuter att skriva en mening i det andra dokumentet kommer detta gå så förbannat mkt åt helvete. Jag borde samla mig nu. Jag har inget utrymme för misstag. Failure is not an option. FOKUS.

Jag gråter och det har inte ens gått en timme. Hur kunde jag låta det gå såhär mycket åt helvete. Fan. Jag ska gå hem och tänka över mitt liv riktigt jävla ordentligt sen. Men det är sen. Nu borde jag bara fokusera och försöka få ur mig lite text. Ja, jag kunde förutspå att det skulle bli såhär. Men jag är ju så glad, jag mår ju så bra. Någonstans inom mig fanns ändå ett hopp om att det skulle lösa sig. Nu sitter allt bara fast i stället. Jag behöver ju en text att lämna in. Annars talar vi nog om IG. Jag ska kolla på betygskriterierna för G. Men saken är den att det här inte går över huvud taget, min hjärna vill inte vara med, och nej, jag förtjänar inte att det här ska gå bra heller. Men jag kan inte ens hitta på och chansa som jag hade kunnat på ett faktaprov, då kan man åtminstone alltid ta sig upp till G, nu är ju problemet att jag över huvud taget inte kan producera någon text. Och jag visste att det skulle bli såhär. Kanske är det just därför det blir det. Tänk om jag dör idag. Då förlorar det här provet all sin betydelse. Det som tar hårdast är inte att ytterligare två VG i min betygsrad eller att mitt snitt sjunker med 0,3. Inte heller att det skulle gå hårt åt mitt självförtroende för jag vet att jag hade kunnat om jag hade orkat bry mig och motivera mig själv. Jag vet att jag är bra nog det är inte där problemet ligger. Det jobbiga med detta är att jag nog aldrig kommer till Cambridge nu. Den enda dörr jag stänger idag är just den. I Sverige kommer jag in varhelst jag önskar och det spelar fan ingen roll. Det finns en fördel med att inte kunna komma in på Cambridge. Jag slipper den bökiga ansökningsprocessen och jag kan stanna i Sverige med FUF och David. Jag har mycket här som jag värderar. Dessutom slipper jag den extrema pressen som det vore att plugga där och vara sämre än alla andra. Det kommer att gå bra för mig oavsett var jag hamnar. Det handlar med om att vara lycklig än att vara lyckad. Kanske är det dags att inse det nu, ordentligt. Inte bara låta det vara ord. Vadfan spelar yttre omständigheter för roll, de är de inre som styr mitt liv. Jag älskar många personer i min omgivning jag älskar mina fritidssysselsättningar, vi ska slakta division fyra på söndag, jag ska på julmiddag på lördag, jag är ledig på måndag och ska få träffa Robert, vad fan spelar det här provet för roll i praktiken. Förutom att jag stänger dörren till Cambridge. Men jag kan göra karriär inom Unga Forskare i stället, det lär vara roligare än att bli mossig akademikerprofessor och doktor. Och vill jag ändå bli det kan jag bli det i Sverige. Ta det lugnt nu. Samla ihop dig själv. Ingen mäter dig efter dina prestationer, då borde inte heller du göra det. Där du är jag. Tänk på vilken fantastisk människa jag är. Fokusera på rätt saker för en gångs skull. Gå hem sen och tänk över livet. Vad du vill ha ut av det och vad som faktiskt betyder något. Men nu är det helt klart dags att sluta gråta. Ät ett piller och samla dig. Sen skriver vi den här skiten. Det får bli precis hur dåligt som helst. Det spelar ingen roll. Såja. Ta det lugnt nu. Lite te ska nog hjälpa. Andas djupt. David är med dig. Alla är med dig. Jag är med mig. Lugn och sansad.

Vilken jävla idiot byter fråga efter halva provet x_x

”Hur tänkte du här..?”
xD
Jag sitter ju helt handfallen, förmår inte ens öppna kemiboken. Det känns som om jag skulle kunna lösa detta om jag fokuserade men jag kan inte. Jag kan inte fokusera. Vadfan är det här, varför går det inte, vad har hänt, är det självförtroendet som brister? Snart börjar jag nog gråta igen. Halva provtiden har gått och jag har inte ens en hel sida. Det jag har är bajs ur ett samhällsvetenskapligt folkhälso- och folkskolaperspektiv. Jag kan helt enkelt ingen biokemi. Det är ju därför inget fungerar. Förstår ni hur förbannat tråkigt biokemi är. Än så länge ligger min uppsats utan tvekan på IG.

”Biologi B,
Eleven redogör för huvuddragen i några biologiska teorier.
Eleven använder införda biologiska begrepp och modeller för att beskriva biologiska fenomen och samband
Kemi B,
Eleven använder införda begrepp, modeller och formler för att beskriva företeelser och kemiska förlopp.”
Det där är alltså för godkänd. Jag lovar er att jag inte är i närheten. Wow, jag har aldrig fått IG förut. Jag har aldrig gjort ett omprov. Men jag vill inte göra om det här. Det kommer inte att gå bättre nästa gång…

Jag var just på toaletten och bröt ihop lite mer ordentligt. När jag kom ut stod Kajsa och köade. Varför just Kajsa av alla människor. Fet chans nu att samla sig igen. Hahaha. Detta börjar bli grymt tragikomiskt. Jag måste sluta gråta. Hur kunde jag vara så fruktansvärt övermodig att jag sminkade mig en dag som denna? Det var ju knappast otippat att jag skulle gråta en hel del. Jag älskar dig också, min vän, men det här, det älskar jag inte, och jag har också mycket svårt att älska mig själv numer, och folk sa ju till mig att det skulle bli såhär, David sa ju att jag borde plugga för att jag skulle må så dåligt annars. Men jag ska fan inte må dåligt hur illa det än går på detta prov, ikväll blir det kanske lite jobbigt, natten kan bli tung men därefter tänker jag bara känna lättnad. Det förutsätter dock att jag inte måste skriva om skiten för i så fall är ju detta enbart meningslöst. Min enda lyskraft har ju varit att allt det här som jag haft ångest över i någon vecka nu kommer att vara över om två timmar. Mindre. Det är bara 1 h 37 min kvar faktiskt. Jag måste uppnå godkänt. Det kommer aldrig gå. Jag har aldrig tidigare behövt kämpa för godkänt. Förmodligen är det oerhört lärorikt. Lärdomar är väl dock något jag borde ägna mig åt att dra i kväll och kanske inte just nu då jag borde försöka fokusera på det här förbannade provet. Om tårarna bara kunde sluta vara i vägen för min syn, jag ser liksom inte vad jag skriver…

Fan helvetes jävla tårar. Fan helvetes jävla prov. Det kan ju inte ha undgått någon i hela klassen vid det här laget att jag sitter och gråter. Åh, Robert är inne på gmail-chatten. Fast där går nog även min gräns för vad jag borde hålla på med för tillfället. Det här dokumentet är ju trots allt någon form av terapi. Att prata med någon annan skulle bara få mig att gråta ytterligare. Jag orkar verkligen inte mer. Jag måste sluta underprestera i skolan för det tär för mycket på min själ. Fysikprovet förra veckan var ju nästan lika illa. Jag tycker dock jag tog mig upp till G där. Skillnaden är dock att Lars är Lars, Åsa är Åsa och Anna Karin är Anna Karin. Nog sagt om det.
Det här är verkligen på nivån vad i helvete ska jag ta mig till. Måste det vara så lång jävla tid kvar också. Jag vill bara ut härifrån nej snälla tårar stanna där ni är. UFSmötet senare i kväll lär ju inte bli min starkaste prestation. Eller så är det bara förbannat skönt att göra något annat. Fast det är en potentiell katastrof, helt klart. Tanken att hoppa framför ett tåg… okej då, inte framför ett tåg, SL har tillräckligt med problem, men från en bro då, är ju väldigt lockande. Om man avslutar allt tappar det här provet all reell betydelse. Inte för att den har någon sådan i jämförelse med mitt liv, egentligen, från början heller, jag menar. Så mycket makt kan jag ju inte ge detta idiotämne. Jag kanske kan visa på min överlägsenhet genom att äta så fel att jag dör? Men nej det är väl också att låta det vinna. Fast det finner ju hur jag än gör nu så största möjligheten att bevara stoltheten och liksom stupa med fanan i topp är kanske ändå att dö.
Ni behöver inte reagera på det där, klart jag inte ska ta livet av mig pga ett förbannat biokemiprov, men jag menar, det vore ju helt klart en lösning. Kan jag slitsa handlederna nu kanske, under själva provet, så grovt att jag behöver köras till sjukhus? Halvt traumatisera hela klassen, lite som en introvert skolmassaker. Jag har ett rakblad och det är vasst. Jag har alltid ett rakblad. Det var ju min hemlighet, men det ligger i mitt pennskrin, och det står ”för nödsituationer” på den pappersgrej jag lagt det i. Visst är det här en nödsituiation? Tror ni inte de ger mig en ny chans om jag skär upp handlederna och måste föras till sjukhus? Konsekvenserna, kvällens styrelsemöte riskerar att ej bli beslutsmässigt, jag missar morgondagens tvättid, Tobias får sköta fredagsmötet själv, jag missar FUFs ledarkonferens och julmiddag på lördag, curlinglaget får två stenar mindre per match på söndag. Om de nu skulle ställa upp alls ifall jag låg på sjukhus. Jag hoppas verkligen det. Konsekvenserna av att inte skära upp handlederna är VG i biologi B, VG (eller G kanske?) i kemi B, ett snitt på som bäst 19,5, ingen möjlighet att plugga utomlands, inget Cambridge, ingen cool professur, ingen forskarkarriär, inget nobelpris. Men å andra sidan, kan jag inte ta den här motgången är jag nog ändå ganska långt ifrån nobelpris. Och vad fan spelar det för roll egentligen.
Det här är det värsta jag gjort i mitt liv. Alla kategorier. Nej, förmodligen inte. Och bli inte oroliga för att jag dillar om rakblad mm. Det blir inga sjukhusvistelser här inte. Det där är ju tankar man leker med, inget man gör. Hur gärna man än vill, vill se andras reaktioner, vill bevisa för sig själv allvaret i situationen, vill ge sig själv ett kvitto på att man är sinnessjuk. Vad jag nu ska med det kvittot till, men man vill kunna skylla på något annat, det är inte jag som är dålig, inte jag som är instabil. Sociopat? Åt helvete med allt.

För allting faller. Förr eller senare, faller allt.

Det blir en spännande natt. Jag kanske ska skriva eller något. Blir jag författare behöver jag aldrig mer beblanda mig med detta vedervärdiga ämne. Att metabolismen sker inom mig varje dag kan jag tyvärr inte ändra på, men jag kan välja att inte kännas vid det, inte fördjupa mig i den. Obstinat och omogen som vanligt. Jag har gett upp för länge sedan. Klockan är tolv nu. Det är en timme kvar av min examination. Maxgränsen för uppsatsen är fyra datorskrivna a4, vilket jag snart har i detta dokument. Det andra är en och en halv. Hur försvarar man den prioriteringen? Det handlar mer och mer om att överleva den här dagen. Eller skrivtiden ut. Att inte bara falla ihop på golvet. Jaha, nu gråter jag igen, ser ingenting. Måste det vara så jävla kallt här också. Hur blev det såhär då? Jag har sovit, jag är knappast väl förberedd men jag har ju samma möjligheter till förberedelse nu som jag haft de senaste veckorna, jag har böckerna, anteckningarna, hela internet. Hade jag bara kunnat samla mig och lita på mig själv, motivera mig och orka, borde jag ha kunnat göra det arbetet den första timmen idag. Det var ju någon annanstans problemet låg. Inställning? Möjligt, troligt, även om jag försökte. Jag ville gå in för att detta skulle lösa sig. Men jag löser inget längre. Och saker har aldrig löst sig av sig själva.
Är det inte dags för folk att börja lämna in snart så det blir lite mindre folk här? Jag har nämligen en stark känsla av att då klockan sakta närmar sig ett kommer det komma ett extremt sammanbrott från min sida, och då behöver ju helt inte alla vara kvar. Problemet är lite att jag liksom inte ens har något att lämna in. Det är liksom inte ens G. Hjälp.
Jag hade inte kunnat skriva den här uppsatsen hemma om jag så hade haft två månader på mig. Vad fan ska jag ta mig till. Detta är troligen mitt största misslyckande någonsin. Nog för att jag tycker mig misslyckas ganska ofta på prov (där VG+ helt klart är ett misslyckande) men av denna omfattning, nej, jag tror inte det har hänt. Fysikprov, ja, flera stycken, men det verkar aldrig spela någon roll ty läraren är udda. Antingen passar inte den här typen av uppsatsskrivning mig, eller så passar mig inte ämnet. Eller, så hade jag för mycket ångest inför denna skrivning för att kunna genomföra den. Mina tankar har såklart gått till att försöka leta upp ett gammalt elevarbete och skriva om det men fusk känns inte som en godtagbar lösning. Den är sämre än döden, nästan. Jag orkar verkligen inte sitta här och frysa i ytterligare 50 minuter. Samtidigt kan jag inte lämna in ett tomt dokument. Eller kan jag? Lämna in detta dokument kanske, då det faktiskt är vad jag producerat under denna examination. Det vore något va. Då skulle lärarna allt undra.

Någonting har blockerat min hjärna så att jag omöjligt kan samla mig och slutföra detta. Vad vet jag inte. Men vadfan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan… BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ.

Jag borde ha lyckats ta mig till G nu. Kanske. Det är nästan ännu värre. Förnedring. Usch. Åh en halvtimme kvar. Yes. Ta mig ut härifrån. Jag mig bort härifrån. Låt mig dö. Jag ska hämta min jacka och sen springa ner till handikapptoaletten på våning ett. Är den upptagen vidare till tjejtoaletten. Sen ska jag bara sitta där och gråta. Härligt att vi har biologi i eftermiddag. Jag kommer inte kunna se Anna Karin i ögonen alls. Det här är bara sjukt egentligen. Helt klart ett ”vad fan hände”-moment. En spännande analys av misslyckandet väntar. Men första ska jag bryta ihop. Bryta ihop och komma igen, i nämnd ordning. Man kan ju fråga sig varför jag sitter kvar om jag ändå inte ämnar skriva mer. Men det är för att inte utöva positiv förstärkning av att fly från proven. Vi talade om det här bland annat igår på psykologin. Lev igenom dina ångestattacker, annars förstärker man flyktbeteende, och ångesten i sig. Om jag slipper göra något för att jag beter mig såhär, då förstärker jag det beteendet. Ta i stället konsekvenserna så gör jag nog inte om det. Jag inser rationellt vad min oförmåga kommer leda till men learn the hard way. Förfan. Det var aldrig komiskt. Jag fryser så mycket att jag kommer bli sjuk. Hela jag skakar vid det här laget. Jag vill bara bort och jag förbannar föregående meningar. Hur ska jag uthärda ytterligare 27 minuter?

Ni får fem sidor ångest i stället för fyra sidor genomtänkt uppsats. Grattis. Radioteatern ger. Berättelsen om Tove och hur hon under fyra timmar stängde dörren till Cambridge och en stor forskarkarriär. Berättelsen om Tove och den ångest hon ständigt upplevde inför sina egna prestationer. En studie i samtida sorg, stress och suicidala studenter. Verklighetens illusioner. Följderna av folkets förfall.

Jag är inte gjord för det här. Jag skakar. Jag fryser. Jag gråter. Oupphörligen och det har gått snart fyra timmar. Ett psykologiskt uthärdande. Ett styrkebesked i sig. Eller ett bevis på att jag inte ens hade mod att skita i allt. Det finns alltid två sidor av varje mynt. Fler egentligen, de är tredimensionella. 203 dagar av tvivel. Jag står inte ut mer. Åtta år av ångest. Jag står inte ut mer. Befria mig.

Farväl

Sitter instängd på mitt rum och dricker whiskey. Vad ska man göra, när inget sällskap finns att tillgå utöver högen av skolböcker på skrivbordet samt ens arma dator, den enda vän som aldrig sviker (förutom när tekniken krånglar, och man blir mer suicidal än någonsin annars). Det är min innerliga förhoppning att ni tar vara på den här tiden, för den hade kunnat vålla min död. Där gick jag i mörkret och det aldrig sinande duggregnet, och jag grät i takt med det, och talade högt för mig själv, som vore jag mentalsjuk. Du säger så mycket, men när jag behöver dig, då finns du aldrig där. Eller är det så att när du inte finns där, behöver jag dig som mest? Vad är hönan, vad är ägget?

Min mor kom in i mitt rum, jag gömde mitt whiskeyglas under skrivbordet, men flaskan, den upptäckte hon. Sa dock inget, ty över arton är jag, och intet kan hon invända. Jag ville inte dricka alkohol i kväll, och därför drack jag vatten på restaurangen, då, då jag hade chansen att erhålla dryck utan kostnad, men jag avstod. Så går jag hem och tar fram min whiskey, och alla nykterhetsprinciper var förgäves. Varför behövdes det, givetvis för att jag var uttömd, dränerad, likt jag så ofta blir, söndergråten, ödesdiger, fatalistisk. De som sagt att de alltid skall finnas där, är för tillfället båda onåbara, oåtkomliga, frånvarande. Vem ringer man då, vem förbarmar sig, ingen finns där, man får söka i sitt inre.

Alltså vänder jag blicken inåt, prövar ett introvert förhållningssätt, söker min styrka och min stabilitet, min kraft och min identitet, men ganska snabbt det går att inse, just allt det där, är det jag saknar. Jag sålde min själ till dig, och med den min självständighet, nu bryts jag sakta ner, och när ingen ser, då leker jag med smärtan, en gammal vän av brustna hjärtan. Ty alltet verkar intet, när intet har en mening, så värdelöst och kallt, mitt huvud grumlas och min tanke falnar, en tyngd och ängslan, överallt. Förgät din Tove, så besparar du dig lidande, kom ej efter, gråtande och kvidande, ty om så sker du möts av likgiltighet, glöm din Tove, glöm allt du vet.

tjoho

Jag och David har det finast i världen. Men det får du aldrig läsa om här. Tänk så klyschigt det skulle låta, så tråkigt det skulle vara och hur avundsjuk du skulle bli. Min empyrén (tack David) sparar jag för mig själv, eller delar med David. Ni andra står utanför. Muhahaha! Ni ser. Jag kan inte alls skriva när jag är vid gott humör. Således är min blogg smått tragisk, och således skriver jag mycket mer sällan nu förtiden. På ett sätt är det bra. På ett annat dåligt.

Att skriva är att reflektera; varför skulle man bara vilja reflektera när det är dåligt? Tar man inte bättre tillvara på lyckan om man reflekterar över den? Det är mer att det inte finns så mycket att säga. Jag är lyckligast i världen. Du är finast i världen. Mitt liv är det bästa på jorden. En periodvis sorglös människa behöver inte vara naiv. Det ligger ingen skam i att vara lycklig. Faktum är att jag är stolt att jag kan. Kan låta bli att fokusera på hel saker och haka upp mig på trivialiteter, och bara vara glad i stället. Jag tycker mig kunna bidra till världen på det sättet också. Åtminstone till min egen värld.

Höstlov har gjort oss gott. Intet har jag dock fått gjort, precis som vanligt. Nu måste jag gå ner i tvättstugan och hänga tvätt. Haha god morgon.

Hjälp

"Hoppas du inte känner dig ensam. Vi ska ha lovmys snart! Mamma"

Du skulle bara veta, mamma lilla, att det du gjorde, det gör även jag, och har så gjort i åratal. Visst trodde jag, att den perioden alltid var förbi, men återfallet blev blott hårdare, då oväntat det kom. Jag är trött på lögner, medvetna omedvetna, är alls ej arg men ack så ledsen. Gråter gör jag, handen smärtar, tårar strilar utmed mina kinder, så som de gjort nu, större delen av denna kväll. Ett hårt nej rakt in i hjärtat, mitt sista hopp som släktes, hoppet om ditt ljus i detta mörker, men nej, det var förgäves. Ett sen som klingade av äkthet, javisst, jag misstror inte hjärtat mitt, men alltjämt kvarstår ju det faktum, att jag gråter nu, om än jag sannolikt gråter även sen.

Vad vill mig världen, varför plågas jag, dessa demoner och denna osjälvständighet, inte en sekund kan jag klara utan hjälp. Du vet att jag är skör, du vet att jag är rädd. Så torkar blodet sakta, men tårarna sinar ej, de gör ju sällan så, i frånvaro av dig. Jag ber dig inte hjälpa mig, vill ej belägga dig med skuld, min utmattning är dock total, och någonstans, allt måste ut. Givetvis kan man invända, att en blogg är för publik, att jag kunde skona världen, men någonstans så tröstar det, vetskapen om att bli hörd, av någon, om så bara en. Och jag börjar om igen, mitt rop på hjälp, men inget hjälper, sen är bra men sen är sen, min förvirring är konstant. Under tiden blöder jag, ta det inte på ditt samvete.

Undra så vad vill jag uppnå, bara någon form av reflektion, ett utlopp för mitt sinnes kval, kanske bör jag vara tyst men tro mig, jag har inget val. När allting faller och lämnar mig kvar, finns orden där som enda svar, en lättnad om så sekundär, när man i ord sin smärta klär. Jag borde sova, morgonen blir tidig, plikten kallar, skolarbeten pockar, men varken studier eller sömnen lockar, jag vill intet annat är att rösten din få höra, att du ska viska i mitt öra. Ta mig i din famn, vagga mig till rytmen av mitt namn. Skänk mig stillhet, skänk mig frid, låt ett nådigt lugn ta vid. Jag behöver dig. Befria mig.

Ta mig naken i dina armar hellre än att klä mig i ord

Hej där du stackars sate, som fått för dig att läsa mig blogg, ty det är föga trevlig läsning. Tänk hur mycket vi människor har förmåga att skada varandra, hur lätt det är att få någon annan att må skit, och hur lätt det då är att må skit själv. Jämför med den betydligt större ansträngning som krävs för att faktiskt få någon att må bra. Det är inte omöjligt att göra någon lite glad, men för lycka krävs det oftast en längre period av insatser, och för att få någon att må mycket dåligt kan det räcka med en sträv kommentar. Varför funkar vårt psyke på det sättet? Det borde väl ändå inte gynnas av evolutionen? Eller är det så, att deprimerade sinnelag ynglar av sig mer för att finna tröst och mening? Men inte lyckas, så de fortplantar sig ytterligare? Emedan lyckliga människor inte ser mening med att ändra sin situation? Jag tror inte det är så. Men jag undrar varför psyket är så illvilligt skapt. Det är synd.

Och just nu, hade jag velat ha min Aftonland här, för ingen förstår mig som Lagerkvist, förutom Kajsa, och ingen kan sätta ord på min smärta som Lagerkvist. Och ingen kan trösta mig som David, när han har tid. Aftonland läser man inte för att må bättre, snarare tvärtom. Men Aftonland ersätter förvirringen med mer koncentrerad svärta. Den förklarar mekanismerna bakom livet, ur ett filosofiskt och poetiskt perspektiv, till skillnad från biokemin, som gör det ur ett naturvetenskapligt. Tyvärr får jag väl säga att dikterna tilltalar mig markant mer. Ingen av de empiriska vetenskaperna kommer någonsin att bli vacker. Språk är vackert. Matematiken är ett språk.

Givetvis är mitt liv enastående. Det är den här höstlovsångesten som kommer varje år denna tid. Fråga mig inte vad den kommer ifrån, eller jo gör det, fråga vad fan ni vill för jag har svaren på det mesta eller kan åtminstone ge ett icke-svar. Jag vet alltid varför jag mår dåligt, vad det är som stör mig, vad olika instabiliteter beror på inom mig och dylikt. Vad hjälper det när jag inte kan rätta till det? Veckan har varit full av lycka. Men när ensamheten och tomheten smyger sig på är väl ingen immun, kan jag tänka mig. Om du vill veta vad något av all den där rappakaljan betydde så tänker jag på att du sa att jag aldrig skulle behöva gråta ensam mer. Vad är det jag gör nu?

Det är så lätt att säga saker, lätt att yttra ord, svårt att följa dem sedan. Lova saker, deklarera saker, föredra principer, åt helvete. Jag är varken arg eller sur på dig, tro inte det. Bara sorgsen över livets umbäranden och bitter över att inget tycks spela någon roll i längden. Det löser sig, det gör det alltid. Till dess får jag gråta i ensamhet. Och klä min sorg i ord, om än jag aldrig kommer närma mig Lagerkvists excellens.

Man kan leva ett helt liv här

Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev

Eftersom vi aldrig pratar eftersom vi aldrig ses

Hur går det runt nu?

Hur blev det såhär, och varför fortsätter det vara så, är det inte dags att gå vidare nu, har det inte gått tillräckligt med tid, räcker det inte nu? Det räcker nu. För min skull, för din broders skull, för din moders skull men inte minst för din egen skull. Inget blir lättare med tiden och du målar in dig själv i ett hörn, jag tror du kommer ångra dig, komma till en insikt, gör det inte försent, det räcker nu, det räcker nu.

Man blir sentimental av ingenting

Jag saknar dig oändligt, min vän, min själsfrände, vi som delade så mycket, varför kasta bort det, varför, varför, jag vill bara att du lyssnar till min förklaring, och kanske ger en tillbaka, jag vet knappt vad jag vill längre, men såhär, vill nog ingen ha det, borde ingen vilja ha det. Inte ens du. Erkänn situationen och våga bemöta försök att förändra den. För en dialog med dina medmänniskor. Det är värt det.

Fast jag inte sett dig på så länge

Tänker jag på dig ibland

Det var nånting som fastnat på mig

nåt som aldrig helt försvann

Jag vet och förstår om jag vållat dig smärta, men du har vållat mig smärta och lidande likväl, du vet, varje gång jag lyssnar, varje gång jag hör, gråter jag, fortfarande, det spelar ingen roll. Försoning är en vacker sak, det är mänskligt att fela men gudomligt att förlåta, vad en Gud, sätt dig över mänskligheten, jag tycker synd om dig. Du måste vara vilse, stämmer inte överrens med den jag kände, och jag förstår om du känner likadant, men någonstans måste man inse, att en enstaka händelse förändrar inte en person, och jag är fortfarande jag. Den du kände, den du sa betydde så mycket, den du delade så mycket med, och jag sörjer allt det där.

Jag hoppas att vi ses snart eller hörs, eller har någon form av kontakt, jag hoppas på någon form av livstecken

Tills dess ha det gott

Och sköt om dig

Ta det lugnt

Hälsningar från mig

Tårar

Och utanför mitt fönster faller regnet, tungt som en människas längtan, men det måste regna, för att något ska kunna gro, och växa, och vi behöver vatten, likt syre, likt värme, likt närhet. Över fem månader har passerat och jag skulle inte säga att jag hycklar när jag nu påstår att det varit de fem vackraste månaderna i mitt liv, förmodligen de mest omvälvande, och för tillfället, känns det som att allt är påväg någonstans, som inte är åt helvete, för första gången. Däremot börjar beroendet bli påtagligt, tomheten så fort ensamheten sätter in, och varför ringer du mig inte, när vi beslutat att du så skulle göra, jag vet att jag är dömande, inte den mest förlåtande, men jag har svårt för när en sak sägs och en annan görs. Jag tycker det är lite nonchalant och bristande respekt. För min tid, för min planering, för min vilja. Men jag är lyckad idag. Jag har läst de där sidorna i psykologiboken, och klockan är inte middag än, senare spelar Leksand, jag har haft det ganska skönt, och jag har tänkt att snart återförenas vi, men var är du? Jag är okej med vad fan du än gör men hör gärna av dig så att jag vet vad jag har att förhålla mig till. Det handlar om kommunikation, jag tror jag talat om det. Jag kan tänka mig att jag har kvävt dig, och mitt projicerande att det var du som inte gav mig utrymme framstår väl alltmer patetiskt och insiktslöst. Jag erkänner gärna att det är jag som har problem med beroende och närhet, och med annat likväl, en massa problem har jag funnit sen jag fann dig, kanske för att min grund är stabil nog för att hantera dem, och jag ser det som något positivt, jag kan gå in på djupet i mig själv till följd av en grundläggande trygghet, men jag är ledsen om det går ut över dig och jag vet att vi båda är slitna och utmattade och att sömnbristen är svår. Därav följer dock inte att vi bör sluta kommunicera. Det senaste jag hörde var att du skulle komma hit idag. Eftersom jag inte hört något annat sen dess har jag utgått från det. Jag vet att jag överreagerar nu och att jag överdriver. Därmed inte sagt att jag är särskilt upprörd. Och ja, jag hade kunnat ringa själv och fråga. Men det blev en principsak, vi var överrens om att du skulle ringa när du var klar. Du skulle ju ändå inte ha velat prata med mig före dess. Och givetvis ringde du nu, bara för att du alltid ringer när jag bloggar om dig, och det blir svårt för mig då, hur förhåller man sig till det samtalet. Jag är ledsen att jag kräver saker och jag är ledsen att min humör är som det är, men den förklaring jag åter påpekade på telefon nyss står jag fast vid och hur lite jag än vill, klandrar jag dig ju lite för det. Inte mycket, inte jämt, men ibland. Jag fick en kod av pappa för att kunna se Leksands match i livesändning på nätet. Jag saknar min pappa, något oerhört, och skulle hellre åka dit och se matchen. Det skulle jag ha gjort också om du berättat tidigare att du inte tänkte komma hit idag. Men det är torsdag David, inte bokar jag upp en torsdag med något annat, det vore ju elakt. Det är det här jag menar. Jag tycker inte om ändrade planer, jag är inte särskilt flexibel, utan instabil och vanestyrd, struktur är oerhört viktigt för mig när jag mår som jag gör, för jag ser det ändå som ett tillstånd jag befinner mig i, där jag inte är vid min bästa hälsa fysiskt. Allt är lite allmänt förvirrat och rörigt, det vet du ju, du känner det väl också, saker blir försummade, man somnar åt höger och vänster, kommer försent, jag blir sjuk hela tiden et cetera. Ju fler fasta punkter desto bättre. Och det är torsdag. Jag vill i alla fall veta i förväg. Nu sitter jag bara och ödslar tid på meningslösa aktiviteter igen för att jag inte orkar mer än så. För att jag är ledsen. Nej, jag känner mig inte dissad, inte direkt besviken, inte direkt sårad. Jag uppmuntrar din sunda prioritering och jag tror att den ökar bådas vårt välbefinnande i längden, men jag vill veta tidigare - och samtidigt, jag saknar dig, mina händer skakar, du tog bort något jag förväntat mig, det är torsdag, jag är ensam.

Huff

Som om inget spelat någon roll, och allt på samma gång. Jag har aldrig varit såhär lycklig. Min helg var vackrare än universums samlade stjärnor. Mitt liv belönar mig med skönhet.

Jag kan inte skriva. Jag bör inte skriva. Men jag är fylld av något, jag inte kan sätta fingret på, jag inte vet vad det är. Är jag svartsjuk? Beroende? Inte helt otänkbart. Jag är uttråkad. Och delvis beror det på, att inget längre spelar någon roll. Vad har en sådan sak som FUF, eller skolan, eller att lyckas med saker på ett prestationsplan för betydelse längre, i jämförelse med det vi har och min lycka, allt bleknar ju. Inte andra relationer och vänskap såklart, det är sådant som betyder något, men också det enda som gör det. Jag vill leva. Inte ägna mig åt mitt liv. Fel musik lyssnar jag på, den drev mig mot eftertänksamhet och en viss bekymmersamhet. När vi har det underbart, vill jag ha det hela tiden. Varje sekund utan dig känns bortkastad. Jag känner väl den känslan, har levt med den förut, men det var annorlunda då, för allt var trots allt lite av en plåga, det var "I can't live with or without you", typ. Nu kan jag bara leva, inget annat, och jag vill göra det med dig. Jag är lycklig. Men jag måste bottna och klara av andra saker också. Samhälle och strukturer och vänner och familj förväntar sig det. Jag själv tjänar helt klart på det i längden. Abscence makes the heart go stronger. Nu borde jag fokusera. Jag har massor att göra. Det är inte motiverande, inte intressant, spelar ingen roll. Blö.

Enantiomerer

Vi måste sluta må dåligt i onödan. Alla dagar då man vaknar på fel sida, ger upp dagen och genomlider den. Det är inte att ta vara på sitt liv. Givetvis finns det dagar som faktiskt är bortom hopp, men många gånger kan nog en liten paus räcka. Ofta har man mycket att göra och känner sig därför stressad, och om dagen då blir dålig orkar man definitivt inte beta av några av sina åtaganden. I stället slarvar man bort tiden med att sitta och beskylla sig själv för att man inte gör vad man borde. Om man nu ändå ska göra något annat kan man väl må bra under tiden. Att bryta mönster är en mycket viktig åtgärd. Stanna upp. Sätta sig ner. Se mot solen och himlen, lyssna på musik en stund, sitta och bara tänka, se på en film, gå och lägga sig, äta. I bästa fall räcker att göra detta i en timme. Då kanske man hinner med lite åtaganden ändå efteråt.

Jag sörjer min språkliga förmåga idag. Orden flyter alls ej, vilket gör det ytterst spännande att blogga. Det brukar smattra på för brinnande livet, men ej idag. Dock har jag kontemplerat aforismer och begrundat specifika företeelser. Som om det är en klarsynt dag, där en mening räcker för att förklara allt jag vill ha sagt. Omöjligt att brodera ut. Jag skulle skriva min uppsats om ondska. Jag definierade ondska för mig på några rader. Resten kändes överflödigt. Det är intressant att ens språk tar olika riktningar olika dagar; ena dagen är det ordbajs för att nästa dag vara poesi, på den tredje välflytande prosa som kanske övergår i korta skarpa meningar. Det finns ingen konsekvens. Och förhoppningsvis kan man i en process med en friare uppsats, få in alla olika typer av dagar, så att texten belyses ur olika perspektiv. Det finns dagar så man kan skapa text, och dagar man kan redigera text. Synd bara att jag är så dålig på framförhållning, att jag sällan lyckas utnyttja detta.

Det var fint att du ringde igen min vän. Jag vill inte att det ska vara dåligt. Jag är ledsen om jag inte förmår dölja mitt humör ibland, eller min irrationella besvikelse, men det är bra att du säger ifrån. Uppenbarligen är det jag som har de problem vi tidigare tillskrev dig, anar jag en projektion från min sida, en försvarsmekanism för att undfly ångest? Nåväl, ångest borde jag såklart kunna allt om vid det här laget, men kanske är det tvärtom, ju mer man har av det desto svårare att se klart på det.

Mina demoner rider mig, och förlamar mig.

Nu har jag ju inte ångest längre heller så jag har faktiskt ingen aning om vad jag pratar om. Likt jag tidigare sa, är det ingen skrivande dag idag, inte orddag, det flyter inte, flödar inte, alltså ska jag nu bege mig. Denna dag, som jag gav upp, fruktansvärt oproduktiv, deprimerande genom sin blotta existens. Usch. Adjö.

Tillbaka...

Jag sitter på en svenskalektion. Och kom igen, flödesskrivning/bloggande måste ju vara någon form av svenska. Jag tillämpar språket..?

Jag hatar när de gör såhär. Ger mig för mycket, så jag inget orkar. Det är förjävligt. Det är mig faktiskt övermäktigt att producera två uppsatser till i morgon, exempelvis. Med tanke på hur trött jag är. Jag kom i tid och allt till skolan i morse, främst pga av en schemaändring som lett till att jag trodde att jag började tjugo minuter tidigare än vad jag gjorde (8.40 i stället för 8.20), men hur som helst var jag ju i tid, och jag sitter nu på min sista lektion som förvisso är två timmar, men jag ämnar sitta kvar, och därigenom har jag genomfört min första hela skoldag för terminen. Tyvärr har jag sovit varenda lektion. På psykologin sov jag i över en timme. Fysiken var fullkomligt meningslös. Samhällskunskapen enkel, men då kände jag mig ännu levande, åtminstone. Nu orkar jag inte mer.

Det är så jävla onödigt för i morse var det bra, liksom igår, då jag bestämde mig för att idag gå till skolan och sedan gå hem och skriva min musikanalys till samhällskunskapen, musik i politiken. Men nu lägger de på min ytterligare en miljard grejer och då försvinner målmedvetenheten igen, ersätts av uppgivenheten, känslan av att det här är omöjligt. Och jag tror att vi pratade om ångest på psykologin, och om försvarsmekanismer. Om förträngning, förnekande, rationalisering och projicering. Kan jag förtränga skolan, förneka skolan, rationalisera min vila, och projicera min irritation? Inte fan vet jag, vem bryr sig, det finns inget försvar och jag går under. Jag har varit på bra humör idag, fruktansvärt trött efter helgen, men jag tror hormonsvängningarna satte in nu, det stämmer med tidpunkten, som jag sa igår, jag har knaprat för oregelbundet och det straffar sig. På bra humör till nu, seg och mystrött men tillfreds, besluten och målmedveten, hoppfull, snart börjar jag bara gråta, och det sitter en jävla idiot i raden framför.

Jag kan inte ta mig ur denna skolsituation jag försatt mig i om jag inte tillåts fokusera på en sak i taget, tillåts beta av uppgifterna en efter en. Ska ni ge mig för många saker blir ingen gjord, jag vill sova, sova, sova. Eller bara dö för ibland känns det som den enda utvägen. Och som sagt, det är hormonerna som KAN ALLA BARA HÅLLA KÄFTEN talar, förmodligen, det gör det tyvärr inte så värst mycket bättre. Jag vill inte känna till alla prov vi har vecka 38. Jag förtränger dem. Och nu går det förbannade flyglarmet också, klockan tre första måndagen varje månad, ja, jag vet. Det betyder dessutom att klockan är tre och att det är fem kvart kvar till dess jag får lämna detta helvete som jag anser min skola vara. jag hatar det här stället, denna byggnad, det här är fan vad ondska är, för vad jag borde göra just nu, är att skriva en uppsats, eller essä, om just ondska. Den ska tydligen vara klar i morgon, det finns inte en chans att jag klarar det. Om inte den här människan håller tyst snart, idioten på raden framför, kommer jag gå och slå till honom. Mörda honom riktigt ondskefullt. På allvar. Och flyglarmet. Nu satte jag på KoRn i hörlurar. Kanske kan det hjälpa? Jag kände i alla fall direkt ett visst lugn. Lite som när man låter något vasst sjunka in i armen... men det ska jag såklart inte skriva om här eller nu (fast vem fan bryr sig egentligen?). Du har dessutom dissat mig hela dagen.

Och det enda jag vill just nu är att skolka i morgon och därigenom skjuta upp de två uppsatserna samt min ångest. Det är den ena utvägen. Den andra är att bara dö för då behöver jag inte göra något av det här. Som vanligt gränsar jag till gråten. Risken är att jag kommer börja beskylla dig för det här snart för det är faktiskt inte helt roligt längre. Och du utnyttjar mig lite som en följd av det. Men det borde jag ju inte heller skriva här. Det är bara det att saker och ting ställts lite på sin spets just nu och min självcensur är föga utbredd, mina gränser borta. Det riktigt kliar i fingrarna för att fortsätta skriva. Kan jag förvandla detta till en uppsats om ondska? Vore inte det jävligt optimalt? Det är allting om igen;

All hope abandon, ye who enter here.

Harmoni

Så glad jag var idag. Jag vaknade kvart i sju och kände mig liksom redan från början harmonisk. Händer verkligen sådant? Hur som haver såg jag solen så sakteliga börja gå upp utanför fönstret och jag kände mig förhoppningsfull inför dagen, liksom laddad med energi, trots mina knappa sex timmars sömn. Det såg ut att bli en vacker dag. Jag började, försiktigt, inte hysteriskt, att fundera över dagens åtaganden och uppgifter. De var, och är dessvärre fortfarande, trots den sena timmen, många. Bland de viktigaste återfanns att hämta ut SJ-biljetter till Alvesta samt ladda på SLs accesskort med en terminsbiljett (annars skulle gång till skolan väntat i morgon, med packning och rubbet).

Biljetterna till Alvesta är givetvis på grund av Unga Forskares stundande Kick-Off. Den som jag jobbat så mycket inför, haft så mycket att göra inför. Jag får jobba med FUF i fyra hela dygn, drygt. Därefter öppnar intresseanmälan till förbundsstyrelsen och förutom att lobba för den kommer jag tona ner valberedningsupdraget de åtta veckor som den är öppen. Förhoppningsvis kan det leda till mer tid samt en mer sund tillvaro för mig personligen. Detta är något jag ser fram emot. Och jag kommer fokusera på skolan. För jag måste inse att jag går där, att den är min huvudsakliga uppgift, tillvaro, och mitt liv, i ytterligare ett år, hur gärna jag än önskar att så ej vore fallet. Man slutför vad man påbörjar, med fördel. Påbörjar man för mycket får man löpa linan ut och stå sitt kast, plågas till slutet. Stressa.

Augusti i det höga gräset. Jag låg där, och log mot solen, den på himlen, stor och varm log den tillbaka. Jag kopplade av, trots att jag har föga tid för sådant, ordentligt, för första gången på länge. Lyssnade på musik, vacker musik, vilade, tänkte på kärleken och jag kände mig harmonisk. Tänk en sådan vacker dag det blev, och tänk sådan vacker matematik jag sedermera fick presenterad för mig. Hur skönt livet kan vara. Och sist men inte minst vill jag tillägga att KTH nog har Stockholms bäst skötta gräsmattor.

Bounce back

Efter veckor av tomhet börjar livet återvända till mig. Brytpunkten var när vi började tala med varandra. Du säger du är beredd att kämpa, men vi måste kämpa tillsammans, och du har rätt, vi bör kämpa med varandra, inte mot varandra. Varför du vill kämpa kan jag inte förstå men jag antar att det är positivt att det finns sådant som övergår mitt förstånd i vår relation och jag mår bra idag, känner mig livfull. Vi konstaterade härom kvällen gemensamt att min blogg handlar om hur jag vantrivs i vår relation, och att det kanske var lite skumt att det är så, och du sa åt mig att skriva någon gång när jag mår bra, problemet är att jag sällan har inspiration att skriva då, liksom inget som trycker på för att komma ut, men just nu flödar orden, tangenterna smattrar.

Himlen är blå, det blev sol så fort jag kom ut genom dörren i morse och jag kanske är påväg tillbaka. Som in i ett flow, som det stod så mycket om i psykologiboken. Att läsa psykologi och tvingas analysera psyket är kanske precis vad jag behöver, jag vet inte, förvisso är det något jag gör i alltför stor utsträckning för det mesta men att förankra det mer i allmängiltiga teorier och mindre i cynism torde vara gynnsamt? Och jag ska åter vinna min självrespekt, klättra tillbaka upp till toppen, eller bara studsa upp (BOUNCE, JUMP, UP!) till den.

Jag har fruktansvärt mycket att göra men jag vet att jag kan, jag har gjort det förut och jag ber om ursäkt om det blir mycket självsmicker i det här inlägget men jag behöver peppa upp mig själv lite, har förlorat alltför mycket. jag uppfyllde vårt avtal, och jag lyckades gå på de lektioner vi faktiskt hade idag, även om det bara var två stycken, så börjar jag känna att jag går i skolan igen, inse det, det sjunker in. Jag vet att det här veckan blir vansinnig med Kick-Offen och så två uppsatser till början av nästa vecka men det borde kunna gå med lite planering? Men förlåt, det här är inte intressant att läsa om, jag vet. Dock; ingen tvingas att läsa här och ingen gör det kanske heller.

Du. Tack för igår. jag grät i timmar men du var tålmodig och du fanns där för mig, jag behövde inte åka hem och gråta ensam, och det är väl kanske en av de större skillnaderna numer, att inte vara ensam, inte bära bördor ensam, alltid ha någon där, och jag hoppas att jag kan vara där för dig likt du är där för mig, jag vill det, jag bryr mig, jag lovar. Och hur vi såg på film och hur ful och äcklig jag var och hur det inte gjorde dig något och hur du lagade mat åt oss och hur du höll om mig när vi sov. Det betyder självfallet otroligt otroligt mycket att ha dig. Det gör mig lycklig. Jag hoppas att du förstår det och inte bara ser min ignorans, neglegering och hur jag nedvärderar dig. Jag hoppas du förstår att jag också kämpar, om än mer med mig själv än med dig, men vi ska tillsammans nu och erövra världen och lägga hösten för våra fötter - den är vår att utnyttja och uppleva, vi ska på äventyr tillsammans, vi ska triumfera, gång på gång.

Jag ska inte pressa dig. Du behöver inte ha ordning om du inte så önskar, om du inte har något behöv av det. Bara för att det vore omöjligt för mig att leva som du gör, behöver det inte vara fel för dig. Påminn mig om det. Jag kan vara väldigt dålig på att förstå att folk inte fungerar som jag, jag drar den gyllene regeln till absurdum men så fort någon fungerar annorlunda faller dess giltighet. Så påminn mig. Däremot, om du vill, så hjälper jag dig gärna. jag vill inte vara en börda utan en resurs. Min förhoppning är att du får något tillbaka, för allt du ger, annars skulle du väl sluta, men jag vet inte. Du får guida mig.

En sak till. Glöm aldrig att jag är en människa, att jag är Tove, att jag är jag. Det gäller även mig.

Det finns ingen förändring. Befria mig.

I morgon är det åter till skolan och den kalla, hårde verkligheten. Jag längtar. Ty jag har nästan mått bra i sommar. Men ack, så falskt. Jag kan inte må bra, är inte gjort för det, inte på bekostnad av ärligheten och sanningen, mina vägvisare, mina vendettan. Nu blir allt vidrigt igen. Så skönt. Jag träffar folk igen, hittar verkligheten igen, döda dessa illusioner nu, annars dör jag, jag kan inte med dig mer, står inte ut mer, förlåt. För bra. För glad. För lycklig. Jag. Jag är trött.

Som jag sa idag. Jag är trött, ja. Men mest trött på saker. Trött på allt. Livet och illusionerna, sanningen och döden. Varför inte. Varför hålla på såhär. Detta är svammel, svammel, från en vilsen själ, ge mig lagerkvist, nu, jag behöver, och det är illa, det var länge sedan. Men jag orkar helt enkelt inte. Och vi vet att det här händer, varje år i samband med min födelsedag, så fort jag lämnas ensam. Jag är fortfarande sjuk, har ont överallt, pallar inte, vill inte, kan inte, vadfan. Och allt jag önskar är att någon skulle ringa. Inte du. Någon annan. Bara som ett tecken. På att det finns mer. Något annat.

Musiken är tillbaka, molnen tillbaka, den där begynnande ångesten tillbaka, alla känslorna tillbaka, vilket är fantastiskt, fantastiskt. Med andra ord, jag är tillbaka. man kan inte förändra en människa, inte slakta hennes jag, identiteten. Även om det är en destruktiv, dålig identitet måste det få leva vidare. Det går aldrig att förändras. Jag vet ju det. Man kan aldrig fly från sig själv, inte genom att klippa band, ådror eller vingar. Inte genom falskhet, illusioner eller villfarelser. Inte genom miljöombyten, förändring av sin bekantskapskrets, krystade förhållanden. Man måste leva med sig själv. För att när tiden är mogen, dö med sig själv, och så befrias.

Vad hände med den stabila vuxendomen jag skulle äntra i och med min artonårsdag? Fan, till och med den gick obemärkt förbi. Förändrade inte ett skit. Jag är fast, fast, fast. Mina illusioner har låst mig, klippt mina vingar, bundit mig, snärjt mig. Befria mig. Befria mig. Befria mig. Hjälp.

Jag vill gå tillbaka. Börja om. Som jag sa att jag skulle, gå tillbaka, göra om, göra rätt. Och du sa att du inte ångrade utfallet, jag var tyst. Förstår du inte då? Det var inte värt det. Hade inte varit värt det om förhållande vart annorlunda heller, inte för dig, inte för mig, inte i slutändan. Någonstans gjorde jag en värdering mellan att dö eller att undergräva min identitet. Det var tänkt som en övergångsperiod när jag valde det senare. Inte en så här lång sådan. Vad ska jag göra? Du kommer förstå. Du kommer inse. Jag kommer inte klara det för evigt, kanske inte ens länge till. Jag vill ha minst en vecka i fred nu, eller snart. Låt mig tänka igen, reflektera ordentligt. Jag vet vad jag kommer komma fram till, men frågan är åtgärd. Vad ska jag göra? Allt blev fel och jag sitter fast i en återvändsgränd.

Jag länkar till den här bloggen på min facebookprofil. Det betyder att alla skulle kunna hitta den. Kunna läsa det här. Och förstöra därefter. Uppenbarligen bryr jag mig inte. Har kanske inte så mycket att förlora, när jag förlorat mig själv och min identitet sedan länge. Det, som var det enda jag hade.

Och mitt liv flyter. Allt är kaos. Det är ostädat, jag är äcklig, orkar inte ta tag i något. Har en massa jag borde göra, rapporter att skriva, mail att skicka, komplikationer att lösa, men jag kan inte ta tag i något, ty jag har ingen energi. Det finns inget att ta av längre. Jag önskar bara att någon skulle ringa. Inte du. Och ge mig lite hopp i min förtvivlan.

Jag har inte ätit ordentligt på väldigt länge. Inte sovit ordentligt. Och jag vet att det bidrar, jag förstör min kropps balanser, klart att jag blir deprimerad, klart att det bara beror på det att jag inte har någon energi osv. Och allt kommer ju vara bra i morgon. Så varför ska någon höra mig nu, ringa mig nu, det är bara en tidsfråga, ta hand om dig själv människa, så ska du se att allt är bättre i morgon, du har trots allt själv satt dig i denna situation. Och ja, det stämmer. Men hur lätt är det att leva ett liv? Det är den svåraste uppgiften vi begåvats med, övermäktig många gånger. Jag kan då inte hantera den. Jag skulle ju kunna det nu när jag blev arton. Men jag menar... Inget förändras.

Jag vill så gärna bara inte dyka upp i morgon. Gå hemifrån för att gå till skolan men gå någon annanstans. Aldrig dyka upp mer. Ingenstans återfinnas. Åh, vad jag vill göra just det. Men så gör man inte. Eller hur. Då är man dålig. Man är självisk. Förstör för andra. Härda ur, din usling. Vad tror du livet går ut på? Trodde du det skulle vara kul? Idiot. Naivt. Klart att det inte är. Det är en plåga. Hahaha, var du så lättlurad? Men förlåt så mycket då, för att jag vågade hoppas, för att jag försökte förändra min situation, göra något bra. Uppenbarligen blev inget bättre eller ens annorlunda. Nu famlar jag i blindo och snurrar runt i tomheten. Uppgiven och utmärglad. Och återigen, dyrkar jag döden. Ge mig sanningen åter.

I want you to lead me

Take me somewhere

Don't want to live in a dream one more day

Krafs

Efter en fantastisk midsommarledighet, en sommaridyll i skärgården med ungdom och kärlek, kommer jag åka till Spanien i morgon. Jag och min Sol. Visst är jag oerhört taggad, samtidigt som det känns en aning... vemodigt, i brist på bättre ord. En vacker människa sa att "när man har många bollar i luften kan det vara svårt att släppa alla på en gång. Man vill gärna lägga ned dem en i taget."Han hade en god poäng i det uttalandet. En vecka avskärmad från allt. Allt det som är mitt liv numer, utom Kajsa då, vilket såklart inte är "bara", utan en av de absolut viktigaste delarna. Men ändå en begränsad del. Som tidigare var hela mitt liv. Och du får ursäkta Kajsa, men jag tror, att det är en sund förändring, och det betyder verkligen inte att jag tycker om dig mindre. Jag ser otroligt mycket fram emot den här resan och jag tror och hoppas att den ska bli något att minnas resten av livet.

Det kommer kanske att bli svårt. Eller så har jag bara resfeber just nu. Förmodligen är det så. Men jag våndas en del. Och jag har just skrivit ett brev som jag lagt på lådan. Det kommer förmodligen fram på fredag. Det rörde upp en hel del inom mig och fick mig att fundera och tänka massor. Man kan tycka att det är fel av mig att skicka ett sådant brev. Men det är i all välmening. Förmodligen kommer det inte ge önskad effekt, eller ens någon effekt alls, och du kanske bränner det utan att ens öppna det. För mig är hälften vunnet genom att jag försöker, och bearbetar på mitt sätt. Jag saknar dig.

Och du. Du förstår ingenting. Du vet inget om mig, honom eller henne. Vi har olika syn på allt. Du förstår inte vad kärlek kan göra med människor och därför förstår du inte honom.

Dra inga slutsatser

Vad gör man när inget längre betyder något, när allt är tristess? Den här tristessen, som inte hemsökt mig på så länge, så länge. Jag vill vara fri, jag känner mig bunden, du sa att jag var fri. Dusa att jag kunde flyga. Du sa att det var vackert. Varför klippte du sedan av mina vingar? Varför band du mig? Min själ är död och mitt hjärta slår regelbundet och menlöst intetsägande, med samma stadiga rytm. Jag har gott om glädjeämnen men de gläder mig inte, förstå mig, jag kan inte, jag vill inte. Det var aldrig min mening att börja förstöra människor, och jag har för mig att jag varnade dig, jag menade inget av det här, förutsåg det inte, ty jag tillät mig inte att sia om framtiden. Jag kastade mig ut, jag gjorde just det, jag flög, och nej, jag föll inte, vingarna bar, eller kanske som en fallskärm, till en mjuk landning på en plattform av tristess. Jag förstår att jag sårar dig men vad vill du att jag ska göra, ska jag ljuga, spela teater, vara som du varit? Jag kan inte, jag vill inte.

Påstå att jag tänker för mycket, grubblar för mycket, analyserar för ingående, men det vore lögn likväl, jag låter bli, ty var gång jag tänker efter slår mig samma slutsats. Allt är fel och jag kan inte, jag vill inte. Det ska inte vara såhär. Och läsandes detta förstår jag att man har svårt att tro mig, då jag hävdar att jag är likgiltig, men det är sant, på ett själviskt plan. All min oro relaterar till dina känslor, vad som ska hända med dig, vart du ska ta vägen, och kanske vad jag ska göra mig skyldig till. Jag har redan förstört alltför mycket, alltför många, orkar inte bära mer, inte bära fler, jag kan inte, jag vill inte.

Förlåt. Det var inte meningen.

Är vi på ett dagis? Nej, så orden hjälper inte, förlåt är en skymf. Borde jag realisera det här inlägget? Jag talade om utnyttjande idag. Har jag utnyttjat dig? Jag vill inte gärna tro det, tycker det inte, jag gav dig inga löften, var noga med det, men som LeMarc sa, du bara tog det du trodde du hade rätt att begära, och såg inte korset då som du sen skulle bära. Jag har inget lovat, har jag då gjort något fel? Har jag fört dig bakom ljuset, när jag aldrig yttrat en lögn, aldrig brutit ett löfte, aldrig ens antytt något osant? Om du läser det här, vilket jag givetvis hoppas att du inte gör, så läser du de tankar min tystnad döljer. De som du önskat höra, bett mig yttra, men jag alltjämt förtigit. Jag ber om ursäkt, så tafatt. Men nej, jag realiserar det inte än, dock, om du läser detta, kanske det realiserar sig själv? Märk väl att detta är vinklat, bara den ena sidan, om än den övervägande, och om jag var säker skulle jag redan, som man säger, gjort slag i saken.

Ett telefonsamtal mitt under författandet av detta inlägg. Tragiken är slående, men, jag kan inte, jag vill inte. Jag vet att du är orolig. Du lär inte bli mindre orolig för att du ringer mig nu. Eller av att läsa dessa ord. Jag ljuger aldrig. Jag har allt inom mig, vad som spelar roll är vilken del man agerar på, vilken som tar överhanden, och detta är tydligen sanningen. Förlåt, ursäkta.

Men jag kan inte. Jag vill inte.

.

Så har det återigen gått lång tid. Jag har haft vansinnigt mycket att göra. Det är dock inget jag vill skriva om. Jag vill kanske inte ens skriva. Varför gör jag det då? Jag är trött nu, mycket, mycket trött. Och inget fungerar väl egentligen. Det varken fungerar eller fungerar inte, och det stör mig lite, ty mitt liv brukar inte vara så intetsägande eller mediokert. Det brukar vara känslostormande. Och nu är det... moderate. Medelmåttigt var den närmsta översättning jag kunde hitta. Varken eller. Precis som du brukar säga, det är ju inte bra, men det är inte heller dåligt. Och det där är ingen vanlig känsla för mig. Jag tycker inte om den. Förlåt. Jag tycker verkligen att du förtjänar bättre, du förtjänar att älskas mer än vad jag förmår, men du vill ha mig och ingen annan, så vad gör man? Jag vet att du tror att det funkar. Men jag är redan alltför krånglig och komplicerad. Du tycker om pussel. Jag vill inte bli lagad, jag är inte trasig. Om än jag är ett pussel. Har du lagt ett med så många bitar förut? Jag är ingen vas man limmar ihop, ingen kantstött tallrik, bara ett jättepussel, tusentals bitar, som kanske inte ens hör ihop vid första anblick. Kanske är det tre dimensioner också, jag vet inte, och när man fått ihop bitarna ser man hur simpelt det egentligen var. För jag är inte komplexare än någon annan. Bara dryg. Jag vet inte vad jag skriver nu. Bara att jag inte vill någonting längre. Bytte vi personlighet?

Väg dina ord på analysvåg

Likt en vän skrev, är det nu över. Skolan. Vad gör man när tillvaron är så omkullkastad och ens enda normala inslag så också tynar? Ty inget är längre som förut och jag vet inte längre mycket, vet ej vad jag vill, vem jag är, vad jag gör eller borde göra. Vi pratade vi lunchen idag, varken jag eller min samtalspartner hade greppat det stundande sommarlovets faktum. Så vi frågade oss, kommer vi förstå nästa år, när vi lämnar allt, byter liv i mångt och mycket? Jag tror inte man förstår det då heller. Ens tillvaro förändras drastiskt, men man märker det knappt, utan anpassar sig till den nya tillvaron, ett nytt liv, utan att ens reflektera, och så fungerar väl människan. Dock, jag tycker det är beklagligt, man borde tänka och uppmärksamma de förändringar som sker runt om kring en, liksom inom en. Annars står man där en dag, gammal och förvånad, och man utbrister att mig, "mig gick livet förbi". Och då finns det ingen återvändo, ingen möjlighet att förändra något, ty allt är försent. Tänk, innan det är försent. Reflektera, medan du är mitt uppe i livet. Lev medvetet.

Studentflaken dundrar förbi på varenda gata och det är väl vad som får en att tänka. Visst längtar jag, visst önskar jag mig i deras kläder, mössor inte minst, visst vill jag uppleva friheten. Men friheten måste ställas mot tryggheten och en del av mig är glad att allt fortsätter i höst, att det kommer se någorlunda likadant ut som nu, som sagt är det mycket annat som förändras, och man behöver något konstant, så ja, jag står ut ett år till, utan tvekan, jag ser nästan fram emot det. Som vanligt trivs man som bäst i skolan när man står inför att lämna den (om än tillfälligt). Veckan före ett lov är ofta den bästa veckan, inte sällan bättre än lovet självt. Stämningen i klassen är som vanligt god och ord växlas mellan personer som vanligtvis inte pratar.

Vart vill jag komma? Jag vet inte. Men det är en tankfull dag. Jag vill tänka. Jag vill reflektera. Jag vill nå insikt. Jag vill greppa min vardag och min verklighet.

Avvisad

Orden har ej hörsammat min bön. Jag vill skriva här, men har intet att säga, vill att orden ska komma av sig själva trots detta, vill ej behöva skriva om något, bara skriva, inte pressa fram det, vill att det ska flyta. Således skriver jag nu om att skriva, verkar det givande, knappast, det är det nog inte heller, men jag lallar på, ty jag har inget bättre för mig. Jag skulle kunna skriva

Idag var jag inte i skolan då jag är förkyld; en följd av helgens flygbladsutdelning iklädd sekelskiftesklänning. Kajsa som var min trogna kompanjon blev även hon sjuk. Vi hade dock en trevlig kväll med ESC och spansk efterrätt som vi lagade. Mycket spännande.

Och jag hade kunnat skriva

Det är bara en vecka kvar i skolan nu, men i praktiken inte ens det, betygen sätts redan på onsdag, och därefter är det över. Två tredjedelar, 67%, av gymnasietiden avklarat. och det är klart att jag bävar, för jag vet att jag kommer att få ett VG, och mitt snitt kommer dö likt mitt självförtroende och min självaktning.

och nu skrev jag även det där. Med det är inte vad jag vill skriva om, det intresserar mig inte, ligger på ett annat plan. Ni som följt mig här ett tag vet ungefär vilket plan jag brukar vilja lägga mina blogginlägg på. Numer... det planet... Jag ska inte säga att planet är borta. Men det har blivit komplext.

Jag ber om överseende. Jag tvingar ingen att läsa här, räknar inte med att någon gör det, vet inte längre varför jag skriver, men jag kallar åter orden. Hör mig. Bejaka mig. För var mitt motiv klart och tydligt, det var ett utlopp, en kommunikationsväg, om än ensidig. Idag, vad är jag?

Ord, jag kallar er

Mina ord försvann, flydde från mig, precis som tankarna. Under flera veckor var min hjärna uppskruvad och bortom igenkännelse. På sätt och vis var det skönt och befriande. Men nu, när tankarna är tillbaka och håller mig vaken hela nätterna, söker jag åter orden. Kanske var det också svårt att skriva när jag var mitt uppe i allt, och allt var så nytt och skört, så kaotiskt, så tumultartat. I någon mån har det lugnat sig nu. Det känns inte längre som om jag måste slåss mot hela världen; nu slåss jag bara mot mig själv. Det, kan dock vara ack så jobbigt.

Mot mitt samvete, mot min bitterhet över bristen på insikt och över att jag inte tänkte efter före (om än det är en paradox). Mot tankarna som håller mig vaken, och därigenom mot sömnlösheten som gjorde mig sjuk. Ty jag har haft feber i fem dagar, riktigt gruvlig sådan, min kropp slutade fungera, jag utarmade den väl, jag tänjde gränserna för långt. Jag slåss mot tvivel och förutfattade meningar, mot rädsla, och mot tidsbrist. Men jag känner mer stöd nu, och det känns bra, för jag kommer alltid vara min egen domare och min egen mest skeptiska kritiker.

Idag tillåter jag mig att må bra. Min sjukdom är passerande. Kursprovet i matte i morgon blir ett avstamp mot sommarlov i praktiken, trots att några veckor återstår i teorin. Det är vackert ute, solen skiner. Lustigt, att jag fortfarande inte kan skriva solen utan att stanna upp. Kommer jag någonsin kunna det? Jag tycker om att det lever kvar. Må det alltid göra det.

Jag behöver fokusera nu, ta mig igenom morgondagens prov, och sedan kan jag andas ut. Fokusera, sova (jag ber er tankar, en natt av frid kan ni väl ge mig?!), få det överstökat. Men jag måste lyckas. Jag har inte råd med fler misslyckanden. Min självkänsla och mitt självförtroende är redan kantstött, alltför mycket har gått illa den senaste tiden, vilket såklart är en naturlig följd av händelserna, men jag måste vända det nu, liksom jag måste ta hand om mig, för att inte åter bli sjuk, och liksom jag måste ta hand om min omgivning. Jag vet. Jag lovar. Och det ska bli bra nu. Så förbannat bra nu.

Sång till en fjäril

Jag vet inte om någon läser här längre. Jag kan ju förstå om ni tröttnat. Jag vet inte om någon skriver här längre. Ni kan ju förstå att jag tröttnat.

Det har inte hänt mycket den senaste tiden - inte mycket av känslomässig karaktär, det har väl mest rullat på och jag har lagt mycket tid på Unga Forskare, skolan, hockey så länge den drömmen levde, och annat mera trivialt. Jag känner mig själv en aning chockad över att jag just kallade hockey för trivialt. Vilka perspektiv är det i så fall jag idag besitter, som möjliggör detta uttalande? Nå, jag finner inte hockey trivialt, inte alls, men jag menar snarare att ni kanske gör det, eller att det inte tjänar något till att skriva om det här, ty det inger mig ingen ro, och jag har redan lagt säsongen bakom mig. Om än den förföljde mig i omkring en vecka och förpestade mitt humör.

Summa summarum är det inte min mening att skriva om vardagliga inslag och det är inte syftet med den här bloggen. En blogg, som börjar förlora sitt syfte, och det är kanske därigenom jag börjar tröttna på den. Vi talte samman igår, jag och min vän Louise, och det var ett fint samtal, mycket givande och grundligt. Tillsammans kom vi fram till, att ehuru saker rullat på utan märkbar förändring ett tag, styr jag rakt mot ett isberg. Jag förstår att jag borde byta kurs, men det finns alltför många riktningar att välja bland, alltför många mål värda att snurra på rodret för, samtidigt som inget känns självklart, och mitt dilemma är totalt. Emedan jag står där på däck och grubblar, kommer berget närmre och närmre. Betänk därtill att alltid blott toppen av varje isberg är synligt så länge man själv befinner sig ovan ytan. Det gör jag alltjämt ännu.

"Du är lite som en fjäril, du flyger runt och är fri och intressant, och du inspirerar folk (i alla fall mig) att följa efter dig där du flyger planlöst omkring på ängen, för att landa på en blomma här eller där. Och genom att följa med dig på din färd blir jag också fri, som en fjäril som flyger runt på ängen"

Livet är allt bra fascinerande.

För tillfället bakar jag smulpaj, rabarber och äpple. Det ska bli gott. Jag borde ha pluggat, men det har jag inte. Jag satt dock och stirrade i boken i tre timmar, emedan jag funderade över friheten, livet och framtiden. Rakryggad går jag mot den. Rakryggad, ska jag styra mot mitt isberg, eller väja från det, allt beroende på vad framtiden bär. Men tiden, den har man aldrig på sin sida.

Det ska komma en dag

Det ska komma en dag, då hjärtan stannar, en dag, då jag, mitt liv förbannar. Du ska gå längs rader av leenden, beundra livets skeenden, omfamna världens vidunderlighet, förakta all min liderlighet. Jag skall sitta där, och jag ska le, skrikandes "jag finns här", och jag ska be. Ty i Guds hus, är det ej främmande, tigga om ljus, en syn så skrämmande. I all din skrud, skall du stå brud. Och jag skall gråta, mina kinder bli våta, mitt uttryck en gåta, kan du mig förlåta? Jag ska le och tindra, skulle aldrig dig hindra.
Men mitt liv det förstör du, och min själ den förgör du.

På detta tänker jag, på denna domens dag.

April och påsk och dagens dag, liv och sansat välbehag

I sanning en fascinerande dag. Att vara förkyld kan nog kvalificera sig som bland det tråkigaste som finns - nej, inte värsta, hemskare, vidrigaste eller så utan just tråkigaste. I synnerhet om man betänker övriga omständigheter så som vårens efterlängtade ankomst och solens obevekliga strålar, utanför fönstret som rakt in i mitt hjärta. Min efterhängsna sjukdom avskärmar mig från det glädjerus vår och påsk skänker många andra i min omgivning, det måste jag tyvärr tillstå, även om det alls ej är min mening att ta det ifrån någon av er. Jag försöker glädjas även jag, och tapper tog jag mig ut idag på en långpromenad, för att gå, och andas det spirande livets luft. Det skänkte mig inte glädje ens. Men jag mår bra, jag tänker inte klaga, allt är givetvis fantastiskt och jag såg en ensam vitsippa vid kanten av en sjö. Kanske var vitsippan jag, eller jag vitsippan.

Det är ingen grubblande dag. Jag satt på en sten, och jag fick en fråga. "Ger denna sten dig djupare förståelse kring livets outgrundliga mysterium?". Det hade den kanske gjort, om det varit avsikten, men jag kontemplerade inga mysterier idag, blott mitt eget alldeles konkreta och smått patetiska liv. Jag har tänkt på olika människor, från mitt förflutna och från min nuvarande vardag, och de som kanske skall komma att bli min framtid. Jag har utlovat en förändring så fort jag blir frisk. Lite lagom livsomvälvande. Hur omfattande den blir återstår att se, men säkert är, att jag ska göra mitt bästa för att må bra. En bakomliggande strävan är att bli stabil. Jag vet att du, eller ni, inte orkar mer och det gör inte jag heller. Därför ska jag göra mitt bästa för att bli stabil. I en dröm, blomstrar jag, likt vitsippan efter långdragen vinter.

April är det ju också. Jag skrev ett inlägg om det i torsdags, som jag aldrig publicerade, ty det nådde inte upp till min eminenta standard (hahahahahahaha...). I torsdag uppstod kommunikationsproblem, på sätt och vis, min röst liksom dog ut, den fastnade någonstans på vägen. Jag hade för mycket att säga på en och samma gång, visste ej var jag skulle börja, och vi kom som ett år tillbaka i tiden, men jag tänker, att du stod ut i ett halvår, förlåt, vi stod ut i ett halvår, så några timmar nu skadar förhoppningsvis ej, om än de roar en aning. Du vet vad jag talar om. Min oförmåga att yttra de ord jag andas irriterar mig. Jag hade velat tacka dig, ännu en mars hade kommit och gått, skonsammare i år än tidigare tycker jag nog, trots tillfällig förtvivlan och dylikt. Tacka dig, för att det här (läs)året varit så oerhört mycket bättre än det förra, därför att jag inte längre upplever samma frustration och ständiga oförmåga oss emellan, om än den tillfälligt återvände för en stund. Och bara tacka dig för att du finns och förgyller min vardag. Det tar emot att behöva göra detta via en så sekundär kommunikationsväg som internet, genom det skrivna ordet, men det skrivna ordet är heller inget att förringa, inte oss emellan, det vet jag. Min inkompetens att tala i stunden har dock ändå fört mig hit.

Jag vill berätta att jag inte haft en enda dålig (skol)dag detta år, då du varit där, och jag trivs i skolan på ett annat sätt nu, och det räcker för mig att se dig, att betrakta dig, att du möter min blick under en kort sekund för att min dag ska vara gjord och jag förstår om det låter överdrivet, men sant är faktiskt, att varje dag varit en bra dag. Om du tänker efter har du säkert märkt att min inställning till alltet varit en annan, inte minst denna termin, vädret har varit under all kritik men jag finner ej att vi klagat mycket, vi har haft en positiv hållning, och nu kommer belöningen i form av en vacker vår. Och varje vardagsmorgon är en bra morgon, ty den bär ett löfte om att se dig, och jag menar allvar när jag säger att vi har haft väldigt många bra dagar så långt den här terminen, och väldigt få dåliga. Det är möjligt att du inte alls håller med, vilket vore tråkigt, men så känner jag. Tack för det. Tack för allt, älskade.

Det är fyrtio skoldagar kvar innan sommarlovet träder in. Det är inte särskilt mycket. Jag får väl erkänna att det ger mig blandade känslor, men mest positiva. Förresten, när vi skildes inför förra påsklovet grät jag, i år var jag inte ens i närheten. Bara litet bitter över min tystnad. Men även road. Sommarlovet hoppas jag blir bra i år, det är dags för det, det kommer vara som en stigande kurva upp mot kulmen som ska bli min artonårsdag, jag längtar verkligen. Och vägen till sommarlovet, kan nog bli lika bra den. Den vackraste tiden börjar nu. I år har den en särskild potential, som ej alls har med solen att göra. Som jag inte vet om jag vågar välkomna. Huvudbry är min sinnesstämning. Tänk om vitsippan blir en blåsippa... Hahaha. Nej, det är i sanning inte en grubblande dag. Huvudbry vill jag inte klassificera som grubbel. Men tänker, det gör jag. Minns. Och undrar.

Glad påsk.

Undran

Vi ska tillbaka. Lördagens match mot AIK var fantastisk. Jag hade i bilen upp förkunnat att "Går det i dag, så går det". Och det gick. Och helvetes helvete, nu tvingas jag hoppas igen... Men jag är ärlig när jag säger, att jag har en bisarr känsla av att det skulle kunna gå. Bara för att detta är det enda året då det verlkigen inte borde gå. Vi har inte varit lika överlägsna i grundserien, är inte lika bra på pappret - men vi har något annat i år. Vi har Leif Strömberg. Och man ser på spelet, att det är något helt annat än vad det varit tidigare år. Spelarna viker inte ner sig på samma sätt, i år har vi mer än en kedja som krigar. Klacken ropade "Krigare" till hela laget... Det var fullsatt, det var galet, taket lyfte nästan när hela sittplats ställde sig upp och klappade händer och det var redigt fantastiskt. Jag var lycklig på hemväg. Efter matchen mot SSK var jag knappt ens besviken, och man skulle kunna tro att det innbar att jag blivit likgiltig inför hur det går för Leksand, men lördagens glädje bevisade motsatsen, och att bry sig selektivt, eller snarare att alltid bry sig men låta det påverka en selektivt, är väl egentligen det optimala. Förvisso måste tilläggas, att nu när jag börjat hoppas, näst intill tro, blir fallet mycket hårdare (jag kan allt om sådant...). Nåväl, ännu en match ska avnjutas alternativt genomlidas (alla vet vi varför det heter kvalserien) innan det beger sig hemåt igen, direkt till skolan, och verkligheten.

För övrigt är jag sjuk. Detta förvånar mig inte det minsta, efter att jag kört på utan pardon hela veckan med sömnbrist, köld, underliga matrutiner och skrikande i hockeyklackar. Det började med att jag på lördagen vaknade med halsont. Det skulle dock inte få hindra mig från att uppleva ödesmatchen i ejendals till fullo, vilket det heller ej gjorde. Men i övrigt har jag tagit det väldigt lugn och hoppas klara mig undan så lindrigt som möjligt. Särskilt angelägen är jag om att vara pigg i morgon så att jag kan hoppa i tillfredställande utsträckning.

Det här inlägget är väldigt olikt allt jag skrivit här på senare tid.

Jag befinner mig i Leksand om det inte framgått. Mitt hem i världen. Jag kom hit igår, åkte bil med min far, men han har åkt hem igen, ska jobba i morgon. Själv väljer jag att avstå morgondagens kemilektion (tillika måndagens enda lektion) för att få möjlighet att se även matchen mot Rögle på plats på norra (stå, inte real). Hum som haver är det sedan min faders hemfärd blott jag och farmor här. Min farmor är gammal. Nyligen fyllda 85 år, och således har vi helt skilda perspektiv på livet. Och hon påverkar mitt. Tänk att vara så gammal, och har så mycket bakom sig. Och att veta, att mycket av det man inte har bakom sig är det försent att uppnå eller uppleva. Att undra om livet gick en förbi, eller om man själv gick förbi livet, eller om man levde i symbios med det, tog vara på det, nyttjade dess möjligheter. Söderberg skriver att "Livets mening är att vara frisk och lycklig. Det finns ingen annan." Förstod man det i tid eller när det redan var försent? Min farmors man är död sedan länge, uppemot tio år snart kanske. Vad har hon för syn på kärleken? Hur skiljer sig den från min? Hur annorlunda är den mot den uppfattning hon hade, när hon själv var i min ålder? Jag önskar, att jag frågade henne om sådant, ty jag finner det mycket fascinerande. Våra världsbilder tycks divergera något så enormt, men kanske, kanske, är de ändå ganska lika. Jag undrar.

Det här skapar mycket reflektion hos mig. Även lugnet och den kompakta tystnaden, stillheten, ensamheten bidrar. Det snöade här i Leksand idag. Vad är egentligen livet? Att lyckan är meningen, kan jag utan svårigheter tillstå, men vägen dit, är den inte omtvistad in absurdum? Hur uppnår man den där eftertraktansvärda, nästintill ouppnåeliga lyckan? Jag har ingen aning. Jag undrar. Tänk hur mycket vi borde kunna lära oss av äldre mäniskor. De som står på andra sidan så mycket. De som har någon form av facit i hand. Jag skulle vilja samtala med dem, fråga dem, be dem om råd. Men ändå, skrämmer de mig. Kanske för att de påminner om det mest skräckinjagande av allt. Att det finns en risk, att livet går en förbi. Måhända är jag rädd för svaren, rädd för att få mina drömmar krossade innan jag prövat mina vingar, rädd för att bli varse att det ändå inte är någon idé. Eller den raka motsatsen, jag är rädd för att de ska vara nöjda med sina liv, ha accepterat dödens nära förestående. Inte längre ha en drivkraft. Jag vet inte, jag vet ingenting. Det är det enda jag vet. Men jag undrar.

Det finns en särskild aspekt i mitt liv som jag funderar en hel del över. Vi kan kalla det en ny typ av möjlighet. Den bär på ett moraliskt dilemma, både gällande mig själv och en annan. Vad får man göra mot en vän? Vad får man göra mot sitt eget hjärta? Jag fruktar att detta är ett beslut jag måste fatta på egen hand, men jag välkomnar råd. För en gångs skull har det mycket lite att göra med det det mesta kretsar kring (mer eller mindre bokstavligt kretsar). Vad skulle hända om jag försökte? Jag har inget att förlora. Hur mycket kan jag förstöra för någon annan, hur mycket får man förstöra för andra i jakten på sin lycka, vad går gränsen för utnyttjande? Jag befinner mig plötsligt på andra sidan av en känslomässig konflikt, samtidigt som jag är kvar på den första sidan och min förvirring är total. Jag vill rådfråga dig men inser att du uthärdat nog, att alla jag känner redan uthärdat nog, vänder mig hit och till min sömnlöshet, förlitandes på framtiden. Att den ska visa mig min väg.

Liv

De senaste dagarna har jag börjat uppleva en känsla av någon form av tillstymmelse till lycka. Det är inte direkt kopplat till Unga Forskare, men förbundet har spelat in, det förnekar jag inte. Vad det egentligen handlar om är att jag börjar definiera mig själv utifrån mig själv igen.
Jag har de senaste kanske fem åren vetat vem jag är, och alltså sluppit det mycket vanliga problemet med identitetsförvirring som många tonåringar upplever. Alla identiteter är dock inte lite tillfredställande. Jag har varit sårbar. Känslig. Labil. Styrd av mycket jag inte kunnat påverka. Jag tror att några av er kan förstå ungefär vad jag menar om jag säger att jag dragit för stora växlar av mycket små handlingar, att jag låtit vissa företeelser påverka mig oproportionerligt mycket. Negativt, ja, men även positivt. Det har lett till humörsvängningar. Ena dagen har en blick lyft mig över skyarna, gett mig vingar, och nästa dag har ett ord, eller varför inte ett uteblivet ord, slagit ner mig och begravt mig under jord. Jag har fallit och rest mig, och fallit och rest mig, med fler och fler blåmärken, eller varför inte säga ärr. Periodvis har det varit en ohållbar tillvaro, alltför osäker och varierande. Därför att jag inte haft en stabil grund att stå på. Därför att jag inte varit självständig. Alltför beroende. Min misstanke är att du märkt detta (eller ni, om vi talar om alla de fem åren, kanske sju år, det beror på gränsdragningar), och om så är fallet, måste det varit jobbigt även för dig. Vara. Jag bör ej tala om detta som ett problem helt ur världen, kanske har jag bara en bra period just nu, men jag känner trots allt, att jag börjar stå stadigare, mindre skör.
Ett tag var jag rädd att det skulle innebära att jag ej heller kunde flyga, utan ligga på en jämn normalnivå konstant, men jag flög idag. Att ha något stabild, en stabil grund att stå på, inom mig, oberoende. Något att utgå ifrån och ett större perspektiv. Detta är något som är påväg att komma till mig. Självklart spelar åldern in och det är väl en del av mognadsprocessen alla människor går igenom, men det kommer inte en dag för tidigt, och detta är något jag som observerar i bakgrunden, inget som kommit över en dag, men kanske accelererat sedan min Förtvivlan, för att använda bloggens tidigare beteckning.
Om du idag läste, vill jag ej att du tar det fel, ty jag faller inte mer, men jag älskar likväl, och det är min önskan att så fortsätta, för tillfället är jag inte desperat, utan ganska tillfreds. Därför var det blott ett oskyldigt kärleksbevis, inte mer, inget negativt låg bakom, och jag tycker själv att idag var en mycket bra dag, och friheten efter kemiprovet, tillika svenskaredovisningen, och insikten om att jag genomfört stuider med framförhållning, att jag lyckades sova under ett FUF-event, att jag tog mogna beslut, de komplimanger jag fick av människor runt 25 som berömde min karaktär, ja, det bidrar, det stärker mig. Det ger mig självkänsla som utgår från mig själv, och inte står och faller med en känslas nycker.
Jag har definierat mig själv utifrån min kärlek till olika människor. Nu vill jag definiera mig utifrån min kärlek i allmänhet, och kanske min kärlek till livet. I själva definitionen. Givetvis jag fortsätter älska människor. Ärligt kan nämnas att jag funderat över att döpa mitt barn till Sol (namnet existerar) eller att själv ta det som mellannamn. Nyss slog mig idén att ta mellannamnet Liv. Det är ett vackert namn. Nästar lika vackert, som livet.
Jag tänkte knappt på dig alls i helgen. Jag försökte, ty jag hade svårt att sova då jag var uppskruvad och FUFtankar snurrade i mitt huvud, strategier, framtiden, omröstningar, motioner med mera, och jag tänkte att för att återgå till något som var normalt för mig, välkänt, skulle jag tänka på dig, men jag kunde inte. Och jag tar det som ett sundhetstecken. Vad det (också) handlar om är att jag skaffar mig perspektiv och breddar mitt synfält. Som jag tror jag skrev i föregående inlägg, jag klipper av dragningskraften som håller mig fast i min omloppsbana, för att söka mig mot nya stjärnor, sväva fritt i universum. Missförstå mig inte, jag överger dig aldrig. Du kommer fortsätta lysa starkast för mig.
En anekdot och ett exempel som fick mig att inse hur mycket kärleken är värd, var när jag igår var påväg hem från tåget. Klockan var strax efter tio, tåget hade nämligen varit en halvtimme försenat, och jag hade lätt panik över bristen på kemipluggande och hotande sömnbrist och att jag skulle misslyckas. Ni vet den där paniken när man inser att man verkligen borde något, men en omständighet hindrar en? Det var kallt i Stockholm, jag hade lämnat ett Lund av vår och utan snö, min packning var tung, jag bestämde att ta bussen. Då den äntrar mitt synfält ska jag ta fram mitt sl-kort, som jag plötsligt inte hittar. Jag hade väntat på bussen i säkert sju minuter, och det tar väl runt 10 att gå därifrån, så det var verkligen enbart för att spara energi, ej tid. Nåväl, jag hittade det inte, inser att jag med största sannolikhet tappat det i Lund, tvingas gå hela vägen i alla fall. Och jag hade inga problem med att gå, om jag bara hade gjort det från början, men i samband med min tidspanik var det ej kul att ha suttit på en bänk så läneg i onödan, och jag insåg att det skulle bli komplikationer att ta sig till skolan måndag morgon utan kort, började överväga alternativa färdmedel så som gång och så vidare. Detta bekom mig, jag blev irriterad, sur, frustrerad. Leksand hade tidigare förlorat. Dagen var påväg åt helvete och jag såg mitt kemibetyg sakta suddas ut. Så erinrade jag mig hur världsligt det var. Allt detta. Och att störst at allt, är kärleken. (Alltid.) Och jag såg för mitt inre ditt ansikte, din blick, ditt leende, och att jag skulle få träffa sig dagen efter, och jag kom över det, jag släppte min bitterhet, och jag hängav mig åt att älska. Inte blint, medvetet, och med perspektiv. Så vill jag leva. Jag vill leva.

Circle of Life

Det har gått några dagar nu, sedan sist jag skrev. Kanske för att de förra inlägget var långt som tre, eller snarare på grund av dess innehåll. Jag har inte vetat hur jag ska följa upp det. Men idag, är det den tolfte mars, och alltså årsdag för alltets början på något vis, ettårsdag och en cirkel som gått ett varv. Och jag tänker att kanske, låter jag det dö idag, så att födelse- och dödsdag får sammanfalla och cirkeln slutas. Det är inte vad vi har som ska dö, nej, många saker började detta datum för ett år sedan, men det som ska dö är den ofruktsamma plågan, frustrationen och allt det där, ska få vila under jord långt bortom ångest och lidande lidelse. En transkription av känslor, att överföra dem mellan två fokus, och befria mitt inre, låta hjärtat åter få vingar och slippa vara bunden vid denna himlakropp vi kallar jorden, slippa gå i samma omloppsbana, varv på varv, ty ett helt varv är nu passerat, cirkelt sluten, ett år, ett varv runt solen, och att nu byta bana, flyga fritt i rymden mot nya stjärnor. Söka sig en ny lycka. Så går mina tankar denna årsdag, födelsedag, eventuellt tillika dödsdag...

Förtvivlan

Så, här finns ingen kärlek kvar
bara hopplöshet

Det första jag undrar är, om man kan fortsätta drömma utan hopp? Är det rimligt, faller det sig naturligt? Om inte, om jag måste ge upp min virtuella tillflyktsort, åt vad ska jag då ägna min tid? En tanke som slog mig var att hitta något att fokusera på, som att hänge sig åt och gräva ner sig i skolarbete, eller kanske träna massor, springa tills tröttheten tar överhanden, för att finna en ny refug, ett sätt att hantera. Strax därefter undrade jag, vad det egentligen ska tjäna till. Varför leka stark men vara manisk, jag kan aldrig plugga mig till insikt, jag pluggar mig bara närmre slutet. Jag kan heller aldrig springa ifrån mig själv, springa ut ur min kropp, lämna kvar mitt hjärna, min tanke. Lika gärna kan jag då lägga mig ner och gå in i fullkomlig apati. Vad spelar det för roll, vad ska något tjäna till, jag får aldrig vad jag vill. Det innebär att jag kunde göra något galet, men varför vet jag inte, det skulle inte heller hjälpa.

En tanke jag har är att skada mig till den grad att jag hamnar på sjukhus, som för att söka en reaktion. Exempelvis ett självmordsförsök nu i helgen (misslyckat, givetvis) skulle nog innebära att jag slapp gå till skolan i alla fall den kommande veckan. Och jag bävar för att gå dit. Om det inte vore för att jag ändå måste gå på curlingen, allt annat vore korkat, skulle jag skolka åtminstone måndag. Nå, denna sjukhusvistelse, som skulle innebära att folk blev tvungna att agera, vore ett högljutt rop på hjälp. Samtidigt är jag ganska övertygad om att det inte skulle hjälpa i längden, och då befann jag mig på andra sidan ännu en åtgärd. Det är bättre att ha dem framför sig, ogjorda, med förhoppningar om dess eventuella positiva konsekvenser, än att ha dem bakom sig och tvingas acceptera att ej heller de fungerade. För att ge ett exempel var det oerhört jobbigt när jag hade fått ångest i din närvaro, ty jag trodde jag var skyddad där. Det visade sig, att jag aldrig går säker.

Ingen behöver oroa sig, jag kommer inte ge mig på konstiga självmordsförsök eller själförvållade sjukhusvistelser. Eftersom jag, som sagt, vill ha åtgärderna oprövade.

Underliga saltavlagringar finnes runt mina ögon och mellan mina ögonfransar, liksom klibbar ihop dem. Jag grät i natt, jag grät i morse och jag har gråtit hela dagen, så egentligen är underliga kanske ett märkligt ordval, men jag har aldrig sett det förut. Fördmodligen bidrog den alltjämt efterhängsna kylan till att skapa dessa. För jag var ute. Inte sov jag mycket i natt, däckade sittandes med syggen mot ett element, i min tysta förtvivlan, med ett oförlöst skrik i halsgropen. Vaknade och ramlade ner i min säng, med ett strävt överkast som täcke och med kläderna på, i knappt tre timmar sov jag så. Fullkomligt bortom mina sinnen. När du gick gick även jag, jag var rädd att kvävas inomhus, det var soligt, jag ville ut och ge det ett försök, som en bön om räddning. Vi sa adjö och jag tänkte släpp mig, släpp mig, när jag vanligtvis tänker precis det motsatta, men jag balanserade nog på bristningsgränsen, jag erfodrade nog ensamheten. Jag vände mig om och rämnade, bara sekunder tog det. Föga förvånande.

Jag tyckte om mitt hopp. Det gav mig tidsfördriv, sysselsättning, en mening. Men hoppet skulle slaktas, stackars hopp, du envetna ständigt återvändande. Min promenad började och jag fascinerades över alla människor som bara går förbi, hur vi stockholmare ignorerar alla utom oss själva. Ungefär vid stadshuset passerade jag en man som gick och mumlade för sig själv, i ögonblicket då han gick förbi mig snappade jag upp ett enda ord. Mars hörde jag honom mumla, inte mer, inte mindre. Hade han någon aning om hur rätt han hade? För det är mars det här, varken mer eller mindre. Så gick jag ut på isen vid Norr Mälarstrand, kanske hade jag en svag förhoppning om att den skulle rämna likt min själ, brista likt mitt hjärta och skänka mig en outhärlig kyla på vilken den ruvar. Isen höll, och jag började samla mig, men du rev ner allt igen. Jag samlade mig åter, men då ringde mamma, och hon frågade om jag ville att vi skulle gå på bio, eller bara mysa hemma, och med min ansträngda stämma och en kamp för att hålla den i schack svarade jag att jag ville vara hemma, och hon ställde en ledande fråga om vi skulle vara bara vi två, och det är klart att jag ville, det är klart att det nog är precis vad jag behöver i kväll, och därför brast jag igen. Efter, att vi lagt på.

Påväg mot Smedsuddsbaden gick jag förbi ett äldre par, och jag tyckte mig höra hur mannen kommenterade mig för sin fru, med orden "unga hjärtan". Det fick mig att dra barmhärtigt på mungiporna för ett ögonblick, det var en notering och ett erkännande, eller vidkännande, om det ordet existerar. Alla andra ignorerade flitigt. Jag kom runt till klipporna och jag satte mig på en bänk, jag såg ut över det isbelagda vattnet, Mälaren närmare bestämt, jag såg upp på solen, med gemen begynnelsebokstav, som till en början var beslöjad av ett moltäcke, liksom till hälften dold, vilket sedan drog undan så att den kunde stråla i alla sin prakt, och ja, det var strålar som värmde, rent fysiskt, men inget kom åt min frusna insida. Jag funderade över, hur vädret skulle tolkas, men kom enbart fram till, att det är idiotiskt att tolka väder, för vädret har ingen roll som det spelar, likt det gör i mången böcker, utan finns där oavsett om vi känns vid det eller inte, och det är inget vi kan styra över, likt vi inte styr över årstiderna, utan vi anpassar oss, vilket är människans eviga lott.

Det är lögn att universum skulle verka för oss i vår innerligaste strävan. Annars har jag sett universum misslyckas. Dessutom undrar jag, vad som händer när två människors viljor står emot varandra, och om universum skulle verka för dem båda, och på så vis verka emot sig själv. vidare är det oändligt patetiskt att universum som sådant skulle verka för eller syfta till något över huvud taget. Vidare finns det ingen som lyssnar, det finns aldrig någon som lyssnar. Inte ens någon som hör, utan att lyssna. Det spelar ingen roll hur högt man skriker, ingen kommer höra, jag har försökt, jag har skrikit ut både hjärta och själ.

Min avsikt är inte att göra ditt liv svårt, eller svårare än vad det ändå är, och om du bara ger mig lite tid ska jag snart ha en färdig fasad igen, bakom vilken jag kan vittra sönder utan insyn. Denna gång tänker jag inte lämna några sprickor, inga revor i ridån. Jag lagar den trasiga ridå som var hösten, och skänker den namnet vår. Snart är den här iblan oss, och en väl utarbetad fasad kan i bästa fall lura även sitt eget hus att tro att det är funktionellt. En förhoppning jag har, eller en stilla bön, är att våren i stället för att förstärka vad som redan finnes, intensifiera det som du så fint uttryckte det, ska skänka perspektiv och förminska importansen. Och jag undrar, kan man ställa Solen jämte solen, och låta dem tävla i lyskraft?

Min vandring, mot en räddning, från att kvävas, fortsatte när jag tröttnat på bänken och jag gick vidare, nu lyssnandes på musik. Det finns ett sätt att älska men tusen sätt att gå, hörde och betänkte jag. Beredd att hålla med undrar jag om det betyder att du inte älskar mig. Egentligen, kan det kanske också göra det samma. Allt har plötsligt blivit mig tämligen likgiltigt. Vad ska det tjäna till. Och jag funderade över, om jag kanske kan göra som Lagerkvist trots allt. Många stora konstnärer har dött för konsten, de har tagit livet av sig, numer hänger en affisch av en tavla av van Gogh ovanför min säng, som att påminna mig om detta. Lagerkvist däremot, han levde för konsten, i stället för att dö för den. Han gjorde sitt liv så olyckligt och miserabelt som möjligt, för att kunna skapa. När jag nu fråntagits möjligheten att beröra på ett direkt (i brist på bättre ord) plan kanske jag skulle kunna beröra via min konst i stället, och på så vis skapa mig en ny typ av mening, ett nytt typ av mål, och ändå uppnå något, sedan annat visat sig ouppnåeligt. Att låta livet gå mig förbi.

Väl framme i Rålambshovsparken spred sig en viss känsla av befrielse, någon form av välbehag och en framåtsyn. Kanske hade jag till viss del gått mig fri. Är vi lika, så till vida att vi hanterar saker genom att gå? Gå, vilket skulle kunna betyda fly, men i detta fall betydde promenera. Kanske kan man själv bestämma vad som ska vara av betydelse och vad man ska bry sig om. För tillfället har jag i så fall beslutat, att bry mig om så lite som möjligt. För att samla tankarna.
Jag kom upp mot Fridhemsplan och gick in på Stockholms Stadsmission, varför vet jag inte. Därinne sa en tant till mig "Tänk, det är så lustigt, den här låten spelades när jag var i din ålder!". Och hon lät glad och obekymrad, som om det var fina minnen, och som om nostalgi ej tyngde henne, hon verkade inte bitter över ålderns höst, utan vid gott humör, och jag skrattade till och svarade något i stil med att det kan vara så, och vi konstaterade att de brukar spela utdaterad musik där. Mitt humör var som sagt på bättringsvägen redan före detta möte, men blev här ytterligare lyft, och jag köpte två tröjor på stadsmissionen för sammanlagt hundra kronor och sen var jag i ytterligare några affärer, och även på biblioteket, och jag lånade mina förebilders verk, dem jag kunde finna.