I sanning en fascinerande dag. Att vara förkyld kan nog kvalificera sig som bland det tråkigaste som finns - nej, inte värsta, hemskare, vidrigaste eller så utan just tråkigaste. I synnerhet om man betänker övriga omständigheter så som vårens efterlängtade ankomst och solens obevekliga strålar, utanför fönstret som rakt in i mitt hjärta. Min efterhängsna sjukdom avskärmar mig från det glädjerus vår och påsk skänker många andra i min omgivning, det måste jag tyvärr tillstå, även om det alls ej är min mening att ta det ifrån någon av er. Jag försöker glädjas även jag, och tapper tog jag mig ut idag på en långpromenad, för att gå, och andas det spirande livets luft. Det skänkte mig inte glädje ens. Men jag mår bra, jag tänker inte klaga, allt är givetvis fantastiskt och jag såg en ensam vitsippa vid kanten av en sjö. Kanske var vitsippan jag, eller jag vitsippan.
Det är ingen grubblande dag. Jag satt på en sten, och jag fick en fråga. "Ger denna sten dig djupare förståelse kring livets outgrundliga mysterium?". Det hade den kanske gjort, om det varit avsikten, men jag kontemplerade inga mysterier idag, blott mitt eget alldeles konkreta och smått patetiska liv. Jag har tänkt på olika människor, från mitt förflutna och från min nuvarande vardag, och de som kanske skall komma att bli min framtid. Jag har utlovat en förändring så fort jag blir frisk. Lite lagom livsomvälvande. Hur omfattande den blir återstår att se, men säkert är, att jag ska göra mitt bästa för att må bra. En bakomliggande strävan är att bli stabil. Jag vet att du, eller ni, inte orkar mer och det gör inte jag heller. Därför ska jag göra mitt bästa för att bli stabil. I en dröm, blomstrar jag, likt vitsippan efter långdragen vinter.
April är det ju också. Jag skrev ett inlägg om det i torsdags, som jag aldrig publicerade, ty det nådde inte upp till min eminenta standard (hahahahahahaha...). I torsdag uppstod kommunikationsproblem, på sätt och vis, min röst liksom dog ut, den fastnade någonstans på vägen. Jag hade för mycket att säga på en och samma gång, visste ej var jag skulle börja, och vi kom som ett år tillbaka i tiden, men jag tänker, att du stod ut i ett halvår, förlåt, vi stod ut i ett halvår, så några timmar nu skadar förhoppningsvis ej, om än de roar en aning. Du vet vad jag talar om. Min oförmåga att yttra de ord jag andas irriterar mig. Jag hade velat tacka dig, ännu en mars hade kommit och gått, skonsammare i år än tidigare tycker jag nog, trots tillfällig förtvivlan och dylikt. Tacka dig, för att det här (läs)året varit så oerhört mycket bättre än det förra, därför att jag inte längre upplever samma frustration och ständiga oförmåga oss emellan, om än den tillfälligt återvände för en stund. Och bara tacka dig för att du finns och förgyller min vardag. Det tar emot att behöva göra detta via en så sekundär kommunikationsväg som internet, genom det skrivna ordet, men det skrivna ordet är heller inget att förringa, inte oss emellan, det vet jag. Min inkompetens att tala i stunden har dock ändå fört mig hit.
Jag vill berätta att jag inte haft en enda dålig (skol)dag detta år, då du varit där, och jag trivs i skolan på ett annat sätt nu, och det räcker för mig att se dig, att betrakta dig, att du möter min blick under en kort sekund för att min dag ska vara gjord och jag förstår om det låter överdrivet, men sant är faktiskt, att varje dag varit en bra dag. Om du tänker efter har du säkert märkt att min inställning till alltet varit en annan, inte minst denna termin, vädret har varit under all kritik men jag finner ej att vi klagat mycket, vi har haft en positiv hållning, och nu kommer belöningen i form av en vacker vår. Och varje vardagsmorgon är en bra morgon, ty den bär ett löfte om att se dig, och jag menar allvar när jag säger att vi har haft väldigt många bra dagar så långt den här terminen, och väldigt få dåliga. Det är möjligt att du inte alls håller med, vilket vore tråkigt, men så känner jag. Tack för det. Tack för allt, älskade.
Det är fyrtio skoldagar kvar innan sommarlovet träder in. Det är inte särskilt mycket. Jag får väl erkänna att det ger mig blandade känslor, men mest positiva. Förresten, när vi skildes inför förra påsklovet grät jag, i år var jag inte ens i närheten. Bara litet bitter över min tystnad. Men även road. Sommarlovet hoppas jag blir bra i år, det är dags för det, det kommer vara som en stigande kurva upp mot kulmen som ska bli min artonårsdag, jag längtar verkligen. Och vägen till sommarlovet, kan nog bli lika bra den. Den vackraste tiden börjar nu. I år har den en särskild potential, som ej alls har med solen att göra. Som jag inte vet om jag vågar välkomna. Huvudbry är min sinnesstämning. Tänk om vitsippan blir en blåsippa... Hahaha. Nej, det är i sanning inte en grubblande dag. Huvudbry vill jag inte klassificera som grubbel. Men tänker, det gör jag. Minns. Och undrar.
Glad påsk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar