Undran

Vi ska tillbaka. Lördagens match mot AIK var fantastisk. Jag hade i bilen upp förkunnat att "Går det i dag, så går det". Och det gick. Och helvetes helvete, nu tvingas jag hoppas igen... Men jag är ärlig när jag säger, att jag har en bisarr känsla av att det skulle kunna gå. Bara för att detta är det enda året då det verlkigen inte borde gå. Vi har inte varit lika överlägsna i grundserien, är inte lika bra på pappret - men vi har något annat i år. Vi har Leif Strömberg. Och man ser på spelet, att det är något helt annat än vad det varit tidigare år. Spelarna viker inte ner sig på samma sätt, i år har vi mer än en kedja som krigar. Klacken ropade "Krigare" till hela laget... Det var fullsatt, det var galet, taket lyfte nästan när hela sittplats ställde sig upp och klappade händer och det var redigt fantastiskt. Jag var lycklig på hemväg. Efter matchen mot SSK var jag knappt ens besviken, och man skulle kunna tro att det innbar att jag blivit likgiltig inför hur det går för Leksand, men lördagens glädje bevisade motsatsen, och att bry sig selektivt, eller snarare att alltid bry sig men låta det påverka en selektivt, är väl egentligen det optimala. Förvisso måste tilläggas, att nu när jag börjat hoppas, näst intill tro, blir fallet mycket hårdare (jag kan allt om sådant...). Nåväl, ännu en match ska avnjutas alternativt genomlidas (alla vet vi varför det heter kvalserien) innan det beger sig hemåt igen, direkt till skolan, och verkligheten.

För övrigt är jag sjuk. Detta förvånar mig inte det minsta, efter att jag kört på utan pardon hela veckan med sömnbrist, köld, underliga matrutiner och skrikande i hockeyklackar. Det började med att jag på lördagen vaknade med halsont. Det skulle dock inte få hindra mig från att uppleva ödesmatchen i ejendals till fullo, vilket det heller ej gjorde. Men i övrigt har jag tagit det väldigt lugn och hoppas klara mig undan så lindrigt som möjligt. Särskilt angelägen är jag om att vara pigg i morgon så att jag kan hoppa i tillfredställande utsträckning.

Det här inlägget är väldigt olikt allt jag skrivit här på senare tid.

Jag befinner mig i Leksand om det inte framgått. Mitt hem i världen. Jag kom hit igår, åkte bil med min far, men han har åkt hem igen, ska jobba i morgon. Själv väljer jag att avstå morgondagens kemilektion (tillika måndagens enda lektion) för att få möjlighet att se även matchen mot Rögle på plats på norra (stå, inte real). Hum som haver är det sedan min faders hemfärd blott jag och farmor här. Min farmor är gammal. Nyligen fyllda 85 år, och således har vi helt skilda perspektiv på livet. Och hon påverkar mitt. Tänk att vara så gammal, och har så mycket bakom sig. Och att veta, att mycket av det man inte har bakom sig är det försent att uppnå eller uppleva. Att undra om livet gick en förbi, eller om man själv gick förbi livet, eller om man levde i symbios med det, tog vara på det, nyttjade dess möjligheter. Söderberg skriver att "Livets mening är att vara frisk och lycklig. Det finns ingen annan." Förstod man det i tid eller när det redan var försent? Min farmors man är död sedan länge, uppemot tio år snart kanske. Vad har hon för syn på kärleken? Hur skiljer sig den från min? Hur annorlunda är den mot den uppfattning hon hade, när hon själv var i min ålder? Jag önskar, att jag frågade henne om sådant, ty jag finner det mycket fascinerande. Våra världsbilder tycks divergera något så enormt, men kanske, kanske, är de ändå ganska lika. Jag undrar.

Det här skapar mycket reflektion hos mig. Även lugnet och den kompakta tystnaden, stillheten, ensamheten bidrar. Det snöade här i Leksand idag. Vad är egentligen livet? Att lyckan är meningen, kan jag utan svårigheter tillstå, men vägen dit, är den inte omtvistad in absurdum? Hur uppnår man den där eftertraktansvärda, nästintill ouppnåeliga lyckan? Jag har ingen aning. Jag undrar. Tänk hur mycket vi borde kunna lära oss av äldre mäniskor. De som står på andra sidan så mycket. De som har någon form av facit i hand. Jag skulle vilja samtala med dem, fråga dem, be dem om råd. Men ändå, skrämmer de mig. Kanske för att de påminner om det mest skräckinjagande av allt. Att det finns en risk, att livet går en förbi. Måhända är jag rädd för svaren, rädd för att få mina drömmar krossade innan jag prövat mina vingar, rädd för att bli varse att det ändå inte är någon idé. Eller den raka motsatsen, jag är rädd för att de ska vara nöjda med sina liv, ha accepterat dödens nära förestående. Inte längre ha en drivkraft. Jag vet inte, jag vet ingenting. Det är det enda jag vet. Men jag undrar.

Det finns en särskild aspekt i mitt liv som jag funderar en hel del över. Vi kan kalla det en ny typ av möjlighet. Den bär på ett moraliskt dilemma, både gällande mig själv och en annan. Vad får man göra mot en vän? Vad får man göra mot sitt eget hjärta? Jag fruktar att detta är ett beslut jag måste fatta på egen hand, men jag välkomnar råd. För en gångs skull har det mycket lite att göra med det det mesta kretsar kring (mer eller mindre bokstavligt kretsar). Vad skulle hända om jag försökte? Jag har inget att förlora. Hur mycket kan jag förstöra för någon annan, hur mycket får man förstöra för andra i jakten på sin lycka, vad går gränsen för utnyttjande? Jag befinner mig plötsligt på andra sidan av en känslomässig konflikt, samtidigt som jag är kvar på den första sidan och min förvirring är total. Jag vill rådfråga dig men inser att du uthärdat nog, att alla jag känner redan uthärdat nog, vänder mig hit och till min sömnlöshet, förlitandes på framtiden. Att den ska visa mig min väg.