Helt fel dag att håna mig.
Idag är den värsta dagen på mycket länge. Fy fan. Och du gör den inte bättre. Jag föraktar mig själv för min egoism och självupptagenhet, men likväl härskar den inom mig, sida vid sida med föraktet. Att framstå som en jävla emounge är inget jag strävar efter. Och nu försöker jag urskulda min uselhet genom att förklara att jag är medveten om den. Är det inte ännu värre då, man kan ju tycka att jag borde göra något åt vad jag känner till för missförhållanden. Jag skulle säkert kunna undvika en hel del, men kanske skulle jag förfalla ännu mer inombords om jag inte fick ut det och ätas upp inifrån och plötsligt finns jag inte mer. Tjoho nu framstår jag som en emounge igen. Jag vill inte ha ert medlidande. Eller jo? Fast nej, då måste jag förakta mig själv ännu mer. Det vore jobbigt. Jaha. Vad är då syftet med det här inlägget? Förmodligen finns inget. Eller jo. Få ut lite. Tigga om medlidande, med förhoppningen att inte få något och då kunna sjunka ännu djupare. Det är väl det vi alla vill, neråt, ner till botten tills vi är patetiska ursäkter för mänskligt liv. Bara för att vi inte orkar annat, det är så mycket lättare att sjunka än att klättra, kämpa. Kanske vill vi att någon annan ska dra oss upp, men det händer ju ändå aldrig och händer det, ja då har vi varit onda och stulit av någon annans krafter och då får vi ju samvetskval och ramlar igen, så hjälp mig för guds skull inte, det klarar inte mitt redan skuldtyngda samvete. Vad är det hon vill egentligen? Ja bra fråga. Hon vill komma underfund med sig själv. Och sen vill hon dö. Men helst inte förr, om det nu inte krävs. För det finns ju gränser för vad hon är beredd att gå igenom för att uppfylla sin högsta önskan (puss). Ofta kan man se att hon skulle kunna tänka sig att gå igenom mer för andra än för sig själv. Därför vill hon inte att andra går igenom något för henne, utan hellre att de tänker på sig själva. Det ligger ju ändå mer i hennes intressen. Samtidigt vill hon ju, som vem som helst, ha uppskattning. Allt detta är mycket ologiskt. Kanske har den här deprimerade (och depraverade) emoungen PMS, men det är inte den tiden i månaden. Tyvärr. Annars hade det ju varit borta i morgon. Det kan hända att det (borta i morgon) är det ändå, men hon vill ändå inte ignorera dessa återkommande sammanbrott. Någonting grundar de sig ju på. Vad? Men hur som haver. Det var fel dag att håna mig. Det var fel dag i allmänhet. Men hjälp mig inte, visa inte medlidande, då får jag samvetskval och tvingas hata mig själv ytterligare, kanske straffa mig för min vidriga förseelse. Blunda bara. Det vill jag.
Eller?
söndag, april 26, 2009
Så skynda dig
Torsdag 23/4-09 22.45
Det går inte att skriva.
Något blockerar orden.
Jag vet vad det är.
Det är du, min vän.
Det jag nu bygger
inom mig
kan komma att bli ödesdigert
Snälla, avbryt mig i tid
Så inga frön
Tillsammans kunde vi aldrig skörda
Kanske kunde vi leva på åkern
Ett fantastiskt, glädjerikt liv
Om så är fallet - så, plantera!
Vattna! Vårda!
Men ge mig en antydning
Ogräs växer... fort.
Det går inte att skriva.
Något blockerar orden.
Jag vet vad det är.
Det är du, min vän.
Det jag nu bygger
inom mig
kan komma att bli ödesdigert
Snälla, avbryt mig i tid
Så inga frön
Tillsammans kunde vi aldrig skörda
Kanske kunde vi leva på åkern
Ett fantastiskt, glädjerikt liv
Om så är fallet - så, plantera!
Vattna! Vårda!
Men ge mig en antydning
Ogräs växer... fort.
Fragment från förra fredagsnatten
18/4-09 00.45
Fejden?
Febrilt försökandes
Fruktandes förluster
Farliga för friden
Förlorade feberdrömmar
framkallar funderingar
Finge fåfängan förintas
följde förnyad framgång
Fördömande flyktingpolitiken
Från fasansfull fattigdom
flyr flyktingar flåsandes
"Fler folk? Fy fan"
Fräser folkvalda företrädare
Fatala förväntade följder
Fruktansvärda förseelser förbises
Fattas förstånd?
Förklara
Fejden?
Febrilt försökandes
Fruktandes förluster
Farliga för friden
Förlorade feberdrömmar
framkallar funderingar
Finge fåfängan förintas
följde förnyad framgång
Fördömande flyktingpolitiken
Från fasansfull fattigdom
flyr flyktingar flåsandes
"Fler folk? Fy fan"
Fräser folkvalda företrädare
Fatala förväntade följder
Fruktansvärda förseelser förbises
Fattas förstånd?
Förklara
onsdag, april 22, 2009
Synpunkter, serveringar och sinnesstämningar
Jag tänkte inleda med att svara på föregående kommentarer. Nakenfesten i Södertälje var otroligt bra, oavsett förkylning. Den bröt heller aldrig ut ordentligt. Men underhållning går alltid före hälsa (undantaget droger av olika slag). Och Kajsa, som fan att vi ska neråt. Vad är neråt när man är på botten? Vi ska upp, upp till toppen. Därefter ska vi skrika, och det ska eka, och vi ska äga världen, och världen ska äga oss. Även natten efter fanns du med i min dröm. Då befann vi oss i hockeyarenan i Leksand (tveksam till om den fortfarande hette ejendals), som var ombyggt och hade fått en ytterligare utökad ståplats. Liksom drömmen men tågresan, och drömmen om vår promenad då det började snö som jag berättade om, var drömmens karaktär oerhört ljus och luftig och vitaktig. Dessa tre ljusa drömmar, vilka alla involverade dig, drömde jag alltså dagarna efter varandra. Jag undrar om det var du som spred ljuset månne?
Hur som haver. Serveringen var trevlig, inte minst mina servitriskollegor i form av Nina, Ylva, Gisela, Vanda och Hannah, av vilka jag inte träffar någon särskilt ofta nu för tiden. I och med att det var min gamla lärare Carl som gifte sig infann sig en salgs råliskänsla tycker jag, en förlorad (?) gemenskap spred sina skuggor över dagen och den påföljande kvällen. Jag var inte hemma förrän klockan 03.00 varvid jag tog en titt på termometern - den visade
-5,8 grader! Min förvåning var inte alltför stor för det var oerhört kallt på vägen från tunnelbanan. Jag sprang hela vägen eftersom jag frös så till den grad, och folk som känner mig (alla här då) vet att det krävs mycket för att jag ska springa!
Nu var det ju intet av detta om vilket jag ämnade berätta. Innan ni frågar - nej, den meningen var inte korrekt. Min ursprungstanke var att försöka sätta ord på dagens sinnesstämning, som varit udda men behaglig. Inte för att någon bryr sig, utan bara för att det kan vara kul att se vad det blir.
Jag upplever en omvälvande likgiltighet inför mycket, inte minst mitt eget utseende. Detta har påverkat mitt klädval, sminkval m.m. Jag tar på mig det jagh tycker är skönast, vilket förstärker känslan av att jag inte ens gått upp ur sängen, som tröttheten redan skapat. Likgiltigheten omfattar som sagt mycket, men inte alls de jag älskar. Inför dem är jag allt annat än likgiltig. Min kärlek är större än någonsin. Om utrymmet i mitt inre tävlar detta med någon form av deprimerat välbefinnande. Tillsätt ett oerhört lugn och en förtärande trötthet, så kanske vi är i närheten av dagens sinnesstämning. Komiskt nog tycker jag att detta är ovanligt okomplext och behagligt.
Hur som haver. Serveringen var trevlig, inte minst mina servitriskollegor i form av Nina, Ylva, Gisela, Vanda och Hannah, av vilka jag inte träffar någon särskilt ofta nu för tiden. I och med att det var min gamla lärare Carl som gifte sig infann sig en salgs råliskänsla tycker jag, en förlorad (?) gemenskap spred sina skuggor över dagen och den påföljande kvällen. Jag var inte hemma förrän klockan 03.00 varvid jag tog en titt på termometern - den visade
-5,8 grader! Min förvåning var inte alltför stor för det var oerhört kallt på vägen från tunnelbanan. Jag sprang hela vägen eftersom jag frös så till den grad, och folk som känner mig (alla här då) vet att det krävs mycket för att jag ska springa!
Nu var det ju intet av detta om vilket jag ämnade berätta. Innan ni frågar - nej, den meningen var inte korrekt. Min ursprungstanke var att försöka sätta ord på dagens sinnesstämning, som varit udda men behaglig. Inte för att någon bryr sig, utan bara för att det kan vara kul att se vad det blir.
Jag upplever en omvälvande likgiltighet inför mycket, inte minst mitt eget utseende. Detta har påverkat mitt klädval, sminkval m.m. Jag tar på mig det jagh tycker är skönast, vilket förstärker känslan av att jag inte ens gått upp ur sängen, som tröttheten redan skapat. Likgiltigheten omfattar som sagt mycket, men inte alls de jag älskar. Inför dem är jag allt annat än likgiltig. Min kärlek är större än någonsin. Om utrymmet i mitt inre tävlar detta med någon form av deprimerat välbefinnande. Tillsätt ett oerhört lugn och en förtärande trötthet, så kanske vi är i närheten av dagens sinnesstämning. Komiskt nog tycker jag att detta är ovanligt okomplext och behagligt.
fredag, april 17, 2009
Nu var det länge sen jag här vältrade mina tankar. Mycket har hänt, fast egentligen ingenting. Det är en återkommande känsla. Hur som helst. Jag äv övertaggad på fejden. Jag är förkyld, sedan nakenfesten i Södertälje. Mer om den på facebook eller så. Har träffat Vanda. I morgon är det servering på ett bröllop.
Sjukast av allt, jag har inte pluggat på tre veckor. Detta har dock fått sina konsekvenser, och jag bör väl snarast isolera mig och sätta igång igen. Så mycket roligare att låta bli...
I natt frömde jag att vi reste. Vi hoppade helt spontant på ett tåg, Kajsa Louise och jag själv. Det visade sig även att Kajsas syster Agnes hade följt med i hemlighet. Vi kom till Borlänge, eller om det var Gävle och åt på någon ljus, luftig resturangliknande plats. Det hela var väldigt trevligt, för vi bara struntade i allt och gav oss ut i världen för att möta äventyret! Vi tänkte åka vidare med ett annat tåg, vi hade inte bestämt vart utan tänkte se vart vi hamnade. Slumpen och känslan för stunden skulle få avgöra. Jag medger att det var lite av en önskedröm, vi hade jättetrevligt och jag har en svag bild av att vi bland annat lekte i ett bollhav? Det kan dock vara en produkt av min fantasi (drömmar kanske alltid är produkter av fantasier, jag är inte rätt person att svara på det), att minnas drömmar är ofta svårt. Även om jag inte minns det exakta händelseförloppet minns jag känslan, den av frihet. Ett fint minne.
Sjukast av allt, jag har inte pluggat på tre veckor. Detta har dock fått sina konsekvenser, och jag bör väl snarast isolera mig och sätta igång igen. Så mycket roligare att låta bli...
I natt frömde jag att vi reste. Vi hoppade helt spontant på ett tåg, Kajsa Louise och jag själv. Det visade sig även att Kajsas syster Agnes hade följt med i hemlighet. Vi kom till Borlänge, eller om det var Gävle och åt på någon ljus, luftig resturangliknande plats. Det hela var väldigt trevligt, för vi bara struntade i allt och gav oss ut i världen för att möta äventyret! Vi tänkte åka vidare med ett annat tåg, vi hade inte bestämt vart utan tänkte se vart vi hamnade. Slumpen och känslan för stunden skulle få avgöra. Jag medger att det var lite av en önskedröm, vi hade jättetrevligt och jag har en svag bild av att vi bland annat lekte i ett bollhav? Det kan dock vara en produkt av min fantasi (drömmar kanske alltid är produkter av fantasier, jag är inte rätt person att svara på det), att minnas drömmar är ofta svårt. Även om jag inte minns det exakta händelseförloppet minns jag känslan, den av frihet. Ett fint minne.
torsdag, april 09, 2009
Bla bla
Härmed kröner jag onsdagen till mest meningslösa dagen på mycket länge. Och det lilla roliga som inträffade skedde först efter tovlslaget, varpå kröningen är fullt adekvat. Dagen började med att jag duschade, messade med Abbe och segade allmänt. Åt frukort kvart över ett, läste sporten, tittade på hockeyVM för damer. Sverige utklassade Kazakstan men cirkus 9-0 och i stället tittade jag på såpor ex. That 70's Show m.m. Fullkomligt meningslöst som ni hör. Middag förtärdes, och därefter ägnades kvällen åt rensning och städning av rummet. Ända gången jag var utanför dörren till lägenheten var när jag gick till och från den indiska resturangen där vi åt middag samt när jag var uppe på vinden och hämtade hylla till rummet m.m. Denna dag var helt i linje med resten av lovet.
Det är bra att jag deklarerar dagen som meningslös och därefter redogör för den detaljerat och invecklat, allt för att plåga mina sällsynta läsare till bristningsgränsen.
Jag har även varit en sväng i Leksand måndag-tisdag. Vinst mot Rögle i sista hemmamatchen för säsongen, och Karlbergs sista match i Ejendals någonsin (han kanske återvänder som senior eller tränare men ni förstår principen). Mål fick vår konung göra dessutom!
Och bla bla bla [text going on forever]. You get the point.
Det är bra att jag deklarerar dagen som meningslös och därefter redogör för den detaljerat och invecklat, allt för att plåga mina sällsynta läsare till bristningsgränsen.
Jag har även varit en sväng i Leksand måndag-tisdag. Vinst mot Rögle i sista hemmamatchen för säsongen, och Karlbergs sista match i Ejendals någonsin (han kanske återvänder som senior eller tränare men ni förstår principen). Mål fick vår konung göra dessutom!
Och bla bla bla [text going on forever]. You get the point.
söndag, april 05, 2009
Jaha...
Om man skulle beskriva min sinnesstämning med ett enda ord, är nog det mest passande ordet uttråkad. Även ensam skulle fungera. Jag känner ingenting längre. Det är lite "jaha..." över hela livet.
Jaha, det är lov.
Jaha, hockeysäsongen är över.
Jaha, folk är bortresta.
Jaha, här sitter jag och funderar.
Jaha..?
Det är så ofantligt intetsägande. Jag vill inte dö, men inte heller leva. Eller jo. Jag vill leva.
Men inte det liv jag lever. En förskräckligt otacksam och osympatisk människa är vad jag är. Och inget hjälper.
Det här är till Dig:
Du betyder allt
men när inget betyder något
blir produkten likväl intet
Från den 30/3 - 09, liksom även följande text;
Jag är trött på livet
det tråkar ut mig
inget händer någonsin
och ingen bryr sig egentligen
inte jag i alla fall
förändring var min skräck
nu tycks den min enda räddning
för att undkomma meningslösheten
om målet är döden
men resan är målet
är då resan döden
och hur dör man långsamt
är det det vi gör varje dag
hur kommer vi i så fall undan
tänk om vi inte gör det
hur kan vi i så fall lära oss att hantera det
hur lär man sig att dö,
men leva på samma gång
är det möjligt att när man väl förstått
någonsin mer få vila
vem säger att det blir bättre när man inte dör längre
inte dör, därför att man redan dött
alla jäktar vi genom livet
men döden som destination
och alla vill stanna upp
men det går inte, vi styr inte här
vilket i sig bara ökar vårt kontrollbehov
och meningslösheten likaså.
Jaha, det är lov.
Jaha, hockeysäsongen är över.
Jaha, folk är bortresta.
Jaha, här sitter jag och funderar.
Jaha..?
Det är så ofantligt intetsägande. Jag vill inte dö, men inte heller leva. Eller jo. Jag vill leva.
Men inte det liv jag lever. En förskräckligt otacksam och osympatisk människa är vad jag är. Och inget hjälper.
Det här är till Dig:
Du betyder allt
men när inget betyder något
blir produkten likväl intet
Från den 30/3 - 09, liksom även följande text;
Jag är trött på livet
det tråkar ut mig
inget händer någonsin
och ingen bryr sig egentligen
inte jag i alla fall
förändring var min skräck
nu tycks den min enda räddning
för att undkomma meningslösheten
om målet är döden
men resan är målet
är då resan döden
och hur dör man långsamt
är det det vi gör varje dag
hur kommer vi i så fall undan
tänk om vi inte gör det
hur kan vi i så fall lära oss att hantera det
hur lär man sig att dö,
men leva på samma gång
är det möjligt att när man väl förstått
någonsin mer få vila
vem säger att det blir bättre när man inte dör längre
inte dör, därför att man redan dött
alla jäktar vi genom livet
men döden som destination
och alla vill stanna upp
men det går inte, vi styr inte här
vilket i sig bara ökar vårt kontrollbehov
och meningslösheten likaså.
lördag, april 04, 2009
Och Glad Påsk
Bestämde mig för att två separata inlägg kunde vara på sin plats, då oinvigda i hockey inte lär läsa det förra (alltför långa). Även detta inlägg läses dock på egen risk.
Givetvis är det skönt med påsklov, vilket trädde i kraft klockan 13.40 under fredagen. Dock har jag en hög med böcker alldeles här bredvid, mestadels skolböcker, vilket väl enbart tyder på att riktigt lov blir det aldrig när man går på Norra Real (eller annan seriös gymnasieskola). Min bokhög påminner mig och en tävling i Mästarnas Mästare (svt) där uppgiften var att bygga en en meter hög pelare av stenar. Jag skulle kunna ställa upp i den tävlingen med mina böcker! Givetvis är böcker en aning mer lättstaplade än stenar, på grund av sin platta, rektangulära och regelbundna karaktär. Så ni märker är jag alldeles för trött för det här, vilket leder till en kaskad av ordbajs!
Jag kommer givetvis sakna mina vänner i klassen, särskilt som alla två (hahah, jag tycker om er andra också men det är väl ganska uppenbart vilka jag umgås mest med) kommer att resa bort mer eller mindre heeeeela lovet. Faktum är att jag redan saknar er. Som optimist ser jag dock en möjlighet i varje svårighet! Vilket är en omskrivning (transkription!!!) av citatet
"Optimisten ser en uppgift i varje svårighet,
Pessimisten ser en svårighet i varje uppgift!"
vilket stod på en tavla i rummet där jag sov där farmor bodde innan hon flyttade. Var var jag? Jo, denna möjlighet består i att träffa andra kompisar som jag träffar mer sällan! Exempel på sådana kan vara Christine (sörjer att du gått in under gruppen "mer sällan", men det är blott sanningen), Vanda, Fanny och Sonja osv. Vi kan nog ta bort osv, det finns inte fler under gruppen "mer sällan". Möjligen under gruppen "tråkigt nog nästan aldrig". Detta får följdaktligen bli mitt mål. Jag har ju som sagt en hög här bredvid om jag skulle misslyckas med detta. Funkar inte det heller kan jag alltid spamma ner bloggen med inlägg av meningslös karaktär liksom detta, och förlora alla de tre läsare jag har! Det tycker jag vi satsar på. Men nu får det räcka för i kväll känner jag.
Vill avsluta med att önska alla en Glad Påsk! Fira ordentligt på fredag, vi blir äntligen av med galningen som kallade sig guds son. Nej, skämt åsido. Ägna dagen åt allvarlig eftertanke, ett sökande efter insikt, gå en golgatavandring (om inte annat för att det är första dagen efter hockeysäsongens slut, man kan bli deprimerad för mindre) eller sätt på TVn och se Jesus Christ Superstar ( Här är Jeesus Kristus, här är suuperstars, och alla håller på LEEEEKSAND.. eller vänta, nu blandar jag ihop)! En mycket bra musikal måste jag säga. Ytterst sevärd. Ehm, adjö.
Givetvis är det skönt med påsklov, vilket trädde i kraft klockan 13.40 under fredagen. Dock har jag en hög med böcker alldeles här bredvid, mestadels skolböcker, vilket väl enbart tyder på att riktigt lov blir det aldrig när man går på Norra Real (eller annan seriös gymnasieskola). Min bokhög påminner mig och en tävling i Mästarnas Mästare (svt) där uppgiften var att bygga en en meter hög pelare av stenar. Jag skulle kunna ställa upp i den tävlingen med mina böcker! Givetvis är böcker en aning mer lättstaplade än stenar, på grund av sin platta, rektangulära och regelbundna karaktär. Så ni märker är jag alldeles för trött för det här, vilket leder till en kaskad av ordbajs!
Jag kommer givetvis sakna mina vänner i klassen, särskilt som alla två (hahah, jag tycker om er andra också men det är väl ganska uppenbart vilka jag umgås mest med) kommer att resa bort mer eller mindre heeeeela lovet. Faktum är att jag redan saknar er. Som optimist ser jag dock en möjlighet i varje svårighet! Vilket är en omskrivning (transkription!!!) av citatet
"Optimisten ser en uppgift i varje svårighet,
Pessimisten ser en svårighet i varje uppgift!"
vilket stod på en tavla i rummet där jag sov där farmor bodde innan hon flyttade. Var var jag? Jo, denna möjlighet består i att träffa andra kompisar som jag träffar mer sällan! Exempel på sådana kan vara Christine (sörjer att du gått in under gruppen "mer sällan", men det är blott sanningen), Vanda, Fanny och Sonja osv. Vi kan nog ta bort osv, det finns inte fler under gruppen "mer sällan". Möjligen under gruppen "tråkigt nog nästan aldrig". Detta får följdaktligen bli mitt mål. Jag har ju som sagt en hög här bredvid om jag skulle misslyckas med detta. Funkar inte det heller kan jag alltid spamma ner bloggen med inlägg av meningslös karaktär liksom detta, och förlora alla de tre läsare jag har! Det tycker jag vi satsar på. Men nu får det räcka för i kväll känner jag.
Vill avsluta med att önska alla en Glad Påsk! Fira ordentligt på fredag, vi blir äntligen av med galningen som kallade sig guds son. Nej, skämt åsido. Ägna dagen åt allvarlig eftertanke, ett sökande efter insikt, gå en golgatavandring (om inte annat för att det är första dagen efter hockeysäsongens slut, man kan bli deprimerad för mindre) eller sätt på TVn och se Jesus Christ Superstar ( Här är Jeesus Kristus, här är suuperstars, och alla håller på LEEEEKSAND.. eller vänta, nu blandar jag ihop)! En mycket bra musikal måste jag säga. Ytterst sevärd. Ehm, adjö.
Om Leksands IF
I torsdags bar det återigen av till Leksand. Förlust som vanligt, men förluster börjar kännas hemtrevliga vid det här laget. Familjära, på något vis. Eneqvist har skrivit på för ytterligare två år, det glädjer mig enormt. Hoppas att hans kedjekompisar snarast gör honom sällskap. Jag vill se Eneqvist som lagkapten nästa år.
Denne Ene är tillsammans med Håkan Åman min nya idol. Håkan (ja, hela Leksand är nog Håkan med honom) stod inför matchen i klacken och åt popcorn från sin sons popcornbytta. Därefter klappade han om både son och sonens kompisar och försäkrade sig om att allt skulle gå bra. På vägen ut från ståplats hälsade han på alla han passerade. Håkan är det bästa som hänt Leksands IF på mycket länge. Tätt följd av Eneqvist.
Så gick jag upp halv sex i morse, mitt tåg tillbaka till Stockholm och verkligheten gick 05.58 och ankom till centralen 08.45. Det är samma tid som vi börjar på fredagar, men jag missade bara ungefär en kvart och tror inte att det var någon större fara. Dock var det ytterligare en etapp på vägen mot sömnbrist som en sjukdom och inte enbart en företeelse... Tre veckor har gått nu där jag i genomsnitt sovit mellan 5-6 h per natt. Nu är det dock, som bekant (?), LOV varpå det är dags att ändra på detta sorgliga sömnfacit.
På det hela taget var det en ganska bra dag. Att elitseriedrömmarna krossades för fjärde året i rad drog enbart ner min lycka marginellt, vilket tyder på att jag egentligen aldrig riktigt trodde på det. Jag hoppas att AIK vinner mot Södertälje på Hovet på måndag så att vi får en ordentlig fajt. Lär väl ändå inte bli fullsatt, jag förstår mig inte på kräsna Stockholmare. Tydligen är det bara kul att gå på ishockey när man får förolämpa Leksand och slåss med dalabönder..? Om ni inte tror mig kan ni kolla upp AIKs publiksnitt i kvalserien här: http://stats.swehockey.se/(klicka på "Kval till Elitserien" och sedan "Attendance") . Beakta att matchen mot Leksand kraftigt drar upp snittet. Hur som helst. Kunde även notera att specifika AIKare lärt sig att man inte sparkar på den som ligger. Detta uppskattas!
Även om ett avancemang nu också i teorin är omöjligt bär det återigen av på måndag morgon. Man kan inte lägga sig ner och dö nu. Hur skulle det se ut med ett tomt norra stå i säsongens sista hemmamatch? Inte alls bra, inte alls. Jag ämnar även resa till Södertälje på torsdag för den tionde och sista matchen. Med lite tur kan den matchen få avgörande betydelse för andra lag, och SSK kanske bli vårt nya Malmö.
Sist men inte minst angående Leksand;
Vi står kvar nästa år!
Denne Ene är tillsammans med Håkan Åman min nya idol. Håkan (ja, hela Leksand är nog Håkan med honom) stod inför matchen i klacken och åt popcorn från sin sons popcornbytta. Därefter klappade han om både son och sonens kompisar och försäkrade sig om att allt skulle gå bra. På vägen ut från ståplats hälsade han på alla han passerade. Håkan är det bästa som hänt Leksands IF på mycket länge. Tätt följd av Eneqvist.
Så gick jag upp halv sex i morse, mitt tåg tillbaka till Stockholm och verkligheten gick 05.58 och ankom till centralen 08.45. Det är samma tid som vi börjar på fredagar, men jag missade bara ungefär en kvart och tror inte att det var någon större fara. Dock var det ytterligare en etapp på vägen mot sömnbrist som en sjukdom och inte enbart en företeelse... Tre veckor har gått nu där jag i genomsnitt sovit mellan 5-6 h per natt. Nu är det dock, som bekant (?), LOV varpå det är dags att ändra på detta sorgliga sömnfacit.
På det hela taget var det en ganska bra dag. Att elitseriedrömmarna krossades för fjärde året i rad drog enbart ner min lycka marginellt, vilket tyder på att jag egentligen aldrig riktigt trodde på det. Jag hoppas att AIK vinner mot Södertälje på Hovet på måndag så att vi får en ordentlig fajt. Lär väl ändå inte bli fullsatt, jag förstår mig inte på kräsna Stockholmare. Tydligen är det bara kul att gå på ishockey när man får förolämpa Leksand och slåss med dalabönder..? Om ni inte tror mig kan ni kolla upp AIKs publiksnitt i kvalserien här: http://stats.swehockey.se/(klicka på "Kval till Elitserien" och sedan "Attendance") . Beakta att matchen mot Leksand kraftigt drar upp snittet. Hur som helst. Kunde även notera att specifika AIKare lärt sig att man inte sparkar på den som ligger. Detta uppskattas!
Även om ett avancemang nu också i teorin är omöjligt bär det återigen av på måndag morgon. Man kan inte lägga sig ner och dö nu. Hur skulle det se ut med ett tomt norra stå i säsongens sista hemmamatch? Inte alls bra, inte alls. Jag ämnar även resa till Södertälje på torsdag för den tionde och sista matchen. Med lite tur kan den matchen få avgörande betydelse för andra lag, och SSK kanske bli vårt nya Malmö.
Sist men inte minst angående Leksand;
Vi står kvar nästa år!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)