En fin helg att lägga till det förflutna. En aning udda kanske, men bra. Söndagsångesten kom krypande tidigare idag när ensamheten smög sig på, men så gick jag ut och tog en promenad och genast kom lyckan tillbaka till mig. Jag tänkte över allt och ju fortare jag gick och ju tröttare jag blev, desto tydligare blev insikten om att jag älskar mitt liv. Ensam hemma en söndag med dagen efter-känsla var ingen höjdare men utomhusluften och vetskapen om min aktivitet fick mig att i stället se alla möjligheter livet bjuder. Jag vill egentligen bara ha en sak och den har jag; på vilket sätt kan kvitta.
Det finns tyvärr en negativ aspekt av att älska sin tillvaro, och det är fruktan. Rädlsan som återkommer, fobin för förändring. Den är som störst när jag mår som bäst, var således oerhört påtaglig i nian. Förra året sökte jag förändring, men nu skyr jag den snart igen.
Den här veckan ser ut att bli riktigt jobbig dock, otroligt mycket värre än den förra vad gäller undervisningstid. Och förmodligen går det bara utför nu, när jag börjat prisa livet och allt. Alla vet att underbart är kort och en lycklig Tove är inget som håller i längden. Men jag känner mig starkare nu, skolan kan jag ta även om den blir jobbig. Förutsatt att övrigt flyter på bra, och jag har inga anledningar att tro något annat, även om man aldrig kan veta. Hur som helst kan det väl knappast bli värre än förra hösten. På tisdag är det första september så då är den här, den beryktade, den fruktade, den färgsprakande och förbluffande. HÖSTEN.
Den som lever får se.
söndag, augusti 30, 2009
onsdag, augusti 26, 2009
Bra dagar
För att riktigt understryka min o-emo-ighet så tänkte jag för en gång skull blogga när jag är på bra humör! Jag är till och med på ovanligt bra humör. Visserligen kan det mot detta hävdas att brahumör i sig är ovanligt... men låt oss nu inte fastna i oväsentligheter. Inte för att jag har något annat av väsentlighet att rapportera...
Hur som haver! Det har hänt något med klassen. Det kan inte bara vara jag, något måste ha inträffat. Stämningen är en helt annat, mycket trevligare, mindre stressad. Detta är visserligen något naturligt, det har trots allt gått ett år och folk har mognat (haha, nåja, vissa...) samt känner varandra bättre nu. Men detta fråntar inte på något vis fenomenet dess fenomenalitet! Den här veckan har varit riktigt trevlig. Mycket på grund av en håltimmeskvantitet utöver det vanliga, både vad gäller Norra Real i allmänhet och Hanspeter (vill skriva i synnerhet men det skulle bli inkorrekt). Ingen matte på hela veckan, det vill säga ingen lärarledd sådan! Jag har nu, på egen hand, snart klarat av avsnitt 5.2 varefter jag kan gå in på 5.3; trigonometriska formler! Detta ser jag mycket fram emot. Igår skulle jag ha slutat fem men blev befriad från de två sista lektionerna och kom efter att ha suttit med Louise i observatorielunden i någon timme ändå hem redan klockan tre! Idag hade jag bara en riktigt lektion, även om vi var i skolan hela dagen, men jag och Louise hade så trevligt att tiden fullkomligt flög iväg. (Som ni ser händer det att jag är både sprallig och glad! Döm om min förvåning...) Sen fick vi en introduktion av forskningsprojektet, och det verkade ofantligt underhållande och intressant. Jag oroar mig dock över gruppindelningen som inte är självselektiv (nej, det är inte ett ord) så som jag trott utan sker via något skumt personlighetstest. Testet i sig var dock mycket träffsäkert! Det hävdar mig vara en begåvad skribent! Hör och häpna, vilken ackuratess (nej, det är förmodligen inte heller ett ord). Jag la upp resultatet på facebook.
I morgon har jag dessutom SOVMORGON! Det skulle jag egentligen ha haft redan i går, men Annakarin bestal mig på den. Detta kan hon dock inte göra denna gång, och jag ska ta vara på vad som kan vara terminens enda sovmorgon med största varsamhet. Louise tog ju dock hem jackpott och är ledig i morgon, men man kan inte få allt. Det där var tredje gången jag nämnde Louise (hoppsan, fyra nu) i detta inlägg, haha. Nå, vad har jag mer att delge? Inte mycket. Jag önskar er god hälsa och största välmående!
Hur som haver! Det har hänt något med klassen. Det kan inte bara vara jag, något måste ha inträffat. Stämningen är en helt annat, mycket trevligare, mindre stressad. Detta är visserligen något naturligt, det har trots allt gått ett år och folk har mognat (haha, nåja, vissa...) samt känner varandra bättre nu. Men detta fråntar inte på något vis fenomenet dess fenomenalitet! Den här veckan har varit riktigt trevlig. Mycket på grund av en håltimmeskvantitet utöver det vanliga, både vad gäller Norra Real i allmänhet och Hanspeter (vill skriva i synnerhet men det skulle bli inkorrekt). Ingen matte på hela veckan, det vill säga ingen lärarledd sådan! Jag har nu, på egen hand, snart klarat av avsnitt 5.2 varefter jag kan gå in på 5.3; trigonometriska formler! Detta ser jag mycket fram emot. Igår skulle jag ha slutat fem men blev befriad från de två sista lektionerna och kom efter att ha suttit med Louise i observatorielunden i någon timme ändå hem redan klockan tre! Idag hade jag bara en riktigt lektion, även om vi var i skolan hela dagen, men jag och Louise hade så trevligt att tiden fullkomligt flög iväg. (Som ni ser händer det att jag är både sprallig och glad! Döm om min förvåning...) Sen fick vi en introduktion av forskningsprojektet, och det verkade ofantligt underhållande och intressant. Jag oroar mig dock över gruppindelningen som inte är självselektiv (nej, det är inte ett ord) så som jag trott utan sker via något skumt personlighetstest. Testet i sig var dock mycket träffsäkert! Det hävdar mig vara en begåvad skribent! Hör och häpna, vilken ackuratess (nej, det är förmodligen inte heller ett ord). Jag la upp resultatet på facebook.
I morgon har jag dessutom SOVMORGON! Det skulle jag egentligen ha haft redan i går, men Annakarin bestal mig på den. Detta kan hon dock inte göra denna gång, och jag ska ta vara på vad som kan vara terminens enda sovmorgon med största varsamhet. Louise tog ju dock hem jackpott och är ledig i morgon, men man kan inte få allt. Det där var tredje gången jag nämnde Louise (hoppsan, fyra nu) i detta inlägg, haha. Nå, vad har jag mer att delge? Inte mycket. Jag önskar er god hälsa och största välmående!
fredag, augusti 21, 2009
För allting faller (åter)
Första skolveckan avklarad! Visserligen började den med upprop i onsdags, fortsatte med halvdag i torsdag och en fredag utan hårdare prövningar (fredag är min "lätta" dag då jag enbart går mellan 8.30 och 15.20), men nu tänker jag ändå kalla det en vecka. Jag gör aldrig sånt jag borde göra, som att blogga om roliga saker. Jag planerar inläggen, men skriver dem aldrig. Det är nämligen bara när jag har tråkigt som jag skriver i bloggen. Nu är det dock inte så farligt. I stället ville jag förmedla något. Nåväl, åter till ämnet! Det var intressant att se hur fort det gick för alla att hitta tillbaka till sina gamla roller. Men jag tycker ändå att stämningen känns bättre i år, lite mer avslappnad. Kanske beror det på mig själv och att jag inte är mitt uppe i något direkt världsomvälvande (blott indirekt, som kan komma att bli direkt), kanske på övriga men mest troligt på både och samt en viss vana som sänker sig då nyhetens behag och obehag inte i samma utsträckning dominerar detta år (vilket otroligt ful mening). Jag har en LeMarc-text för alla tillfällen, så även nu.
Jag bär mycket hellre läkta ärr,
än öppna sår.
Den som tolkar det bokstavligt känner mig oroväckande dåligt. Hur som helst så läkte dem, de syntes fortfarande, fanns där, likt ärr i allmänhet men de blödde inte. Nu blöder de ymnigt och så fort såren börjar läka, sårvätskan koagulera, rivs de upp igen. Sommaren var helande, möjligen nödvändig. Hur ska jag då uthärda denna blodspillan? Den tär (likt den när).
Stycket ovan går att tolka på flera sätt märker jag, så om någon, mot förmodan, bryr sig kan ni ju roa er med det. Haha.
Under fredagskvällen såg jag De tre musketörerna på stadsteatern, för andra gången. Den var nästan lika bra som första gången. Tyvärr har pjäsen, eller snarare den specifika uppsättningen, en stark förmåga att få en att tänka mycket (mer än vanligt) på sex och kärlek, ämnen jag annars gärna undviker, då detta är centralt i handlingen. Feel good-faktorn är hög och efteråt kände åtminstone jag mig nästan oslagbar, och jag tänkte att jag skulle ringa och fråga så fort föreställningen var slut (fråga vad och vem förtäljer inte historien). Så blev det givetvis inte. Det ska bli intressant att se vad framtiden har i beredskap, onekligen; förr eller senare måste något hända. Annars ser jag till att något händer, så som jag alltid gör. (Så som jag alltid förstör...)
I övrigt har jag under en (längre) tid märkt en viss attitydförändring hos en viss person, som jag uppfattar anstränger sig - inte som en motsats till tidigare beteende utan bara som något jag noterat. Och jag uppskattar det mycket.
Det var ju sånt här jag skulle sluta ägna min blogg åt, en massa vaga antydningar och metaforer, den ena internare än den andra och samtliga sådant som jag borde hålla för mig själv. Tyvärr går det aldrig och en efterföljelse skulle dessutom resultera i en ytterst tom och innehållsfattig blogg. Nu är den bara av meningslöst innehåll. Om vi ställer meningslöst innehåll mot intet vet jag inte vad som vinner. Den frågan gäller faktiskt betydligt mer än bara min blogg.
En underhållande anekdot skulle här vara på sin plats, men jag har inga på lager. Håll till godo med intet! Tjoho. Till sist bör jag kanske tillägga att jag känner mig i huvudsak lycklig när jag somnar om kvällen, likväl när jag vaknar om morgonen och mitt liv är bra, det är inte det. Jag mår bra, jag är glad. Men jag finner ingen frid.
Jag bär mycket hellre läkta ärr,
än öppna sår.
Den som tolkar det bokstavligt känner mig oroväckande dåligt. Hur som helst så läkte dem, de syntes fortfarande, fanns där, likt ärr i allmänhet men de blödde inte. Nu blöder de ymnigt och så fort såren börjar läka, sårvätskan koagulera, rivs de upp igen. Sommaren var helande, möjligen nödvändig. Hur ska jag då uthärda denna blodspillan? Den tär (likt den när).
Stycket ovan går att tolka på flera sätt märker jag, så om någon, mot förmodan, bryr sig kan ni ju roa er med det. Haha.
Under fredagskvällen såg jag De tre musketörerna på stadsteatern, för andra gången. Den var nästan lika bra som första gången. Tyvärr har pjäsen, eller snarare den specifika uppsättningen, en stark förmåga att få en att tänka mycket (mer än vanligt) på sex och kärlek, ämnen jag annars gärna undviker, då detta är centralt i handlingen. Feel good-faktorn är hög och efteråt kände åtminstone jag mig nästan oslagbar, och jag tänkte att jag skulle ringa och fråga så fort föreställningen var slut (fråga vad och vem förtäljer inte historien). Så blev det givetvis inte. Det ska bli intressant att se vad framtiden har i beredskap, onekligen; förr eller senare måste något hända. Annars ser jag till att något händer, så som jag alltid gör. (Så som jag alltid förstör...)
I övrigt har jag under en (längre) tid märkt en viss attitydförändring hos en viss person, som jag uppfattar anstränger sig - inte som en motsats till tidigare beteende utan bara som något jag noterat. Och jag uppskattar det mycket.
Det var ju sånt här jag skulle sluta ägna min blogg åt, en massa vaga antydningar och metaforer, den ena internare än den andra och samtliga sådant som jag borde hålla för mig själv. Tyvärr går det aldrig och en efterföljelse skulle dessutom resultera i en ytterst tom och innehållsfattig blogg. Nu är den bara av meningslöst innehåll. Om vi ställer meningslöst innehåll mot intet vet jag inte vad som vinner. Den frågan gäller faktiskt betydligt mer än bara min blogg.
En underhållande anekdot skulle här vara på sin plats, men jag har inga på lager. Håll till godo med intet! Tjoho. Till sist bör jag kanske tillägga att jag känner mig i huvudsak lycklig när jag somnar om kvällen, likväl när jag vaknar om morgonen och mitt liv är bra, det är inte det. Jag mår bra, jag är glad. Men jag finner ingen frid.
söndag, augusti 16, 2009
Ett år närmare döden
I och med ännu ett år passerat och förbi tränger sig obekväma faktum om tid och åldrande på. Min sorglösa (tidiga) barndom blir alltmer avlägsen och världens tyngd påtagligare för varje orbital. Alltid ska jag drabbas av denna vemodiga dagen efter-känsla, denna dal efter att ha varit på toppen. Helst skulle jag jämt vara omgiven av folk jag älskar, men när jag först är det och sedan blir ensam igen känns det svårt.
Jag vill rikta ett stort tack till alla som kom och firade mig, jag var jätteglad att se så många där och ni är alla mycket fina människor. Ni kunde ha varit var som helst i går kväll, men ni umgicks med mig och det uppskattar jag innerligt.
Folk jag inte träffar så ofta dök upp, folk jag kanske träffat mer tidigare, och av naturliga skäl väcker det minnen och det får mig att tänka. Jag tror att tankar är ett gift, det förflutna ett beroende och framtiden för evigt oviss. Samtidigt passerar hela tiden nuet; obemärkt.
Skolan börjar igen på onsdag. Igår kom det en person från min gymnasieklass, två från min gymnasieskola. Fem personer från min högstadieklass var där, och sju från min högstadieskola. Någonstans säger det ändå någonting om hur min vardag förändrats.
Att fylla år precis före skolstarten har gjort att min födelsedag alltid symboliserat början på ett nytt läsår. Och alltså även slutet på det förra. Mitt första år på Norra Real är därmed slut, och det andra har börjat. Någonstans önskar jag att det inte skulle ha blivit mer än ett år. Vetskapen om att jag hade chansen är ganska plågsam. Det är två år kvar och jag har inga problem med att stå ut i två år, vad som bekymrar mig är att när jag tar studenten har de åren gått, de kommer aldrig mer tillbaka. Då är jag bestulen på dem. Då står jag där, likt jag sitter här nu - med vemodet bultande inom mig. Alltjämt beroende av mitt förflutna, med en framtid mer oviss än någonsin.
Återigen stort tack till alla som kom.
Jag vill rikta ett stort tack till alla som kom och firade mig, jag var jätteglad att se så många där och ni är alla mycket fina människor. Ni kunde ha varit var som helst i går kväll, men ni umgicks med mig och det uppskattar jag innerligt.
Folk jag inte träffar så ofta dök upp, folk jag kanske träffat mer tidigare, och av naturliga skäl väcker det minnen och det får mig att tänka. Jag tror att tankar är ett gift, det förflutna ett beroende och framtiden för evigt oviss. Samtidigt passerar hela tiden nuet; obemärkt.
Skolan börjar igen på onsdag. Igår kom det en person från min gymnasieklass, två från min gymnasieskola. Fem personer från min högstadieklass var där, och sju från min högstadieskola. Någonstans säger det ändå någonting om hur min vardag förändrats.
Att fylla år precis före skolstarten har gjort att min födelsedag alltid symboliserat början på ett nytt läsår. Och alltså även slutet på det förra. Mitt första år på Norra Real är därmed slut, och det andra har börjat. Någonstans önskar jag att det inte skulle ha blivit mer än ett år. Vetskapen om att jag hade chansen är ganska plågsam. Det är två år kvar och jag har inga problem med att stå ut i två år, vad som bekymrar mig är att när jag tar studenten har de åren gått, de kommer aldrig mer tillbaka. Då är jag bestulen på dem. Då står jag där, likt jag sitter här nu - med vemodet bultande inom mig. Alltjämt beroende av mitt förflutna, med en framtid mer oviss än någonsin.
Återigen stort tack till alla som kom.
lördag, augusti 15, 2009
DÖDA MIG
Jag fyller 17 idag, men eftersom jag precis insett hur mycket information som ligger på Fronter (Norras intranät) är det inte primärt just nu! Jag har en enorm panik inom mig utan att ens ha hunnit kolla på schemat. Det ryktas om nya lärare hit och klasskamrater dit! Förutom Stefan Reppen som vi redan kände till får vi välkomna Fredrika Fröjdh och Naomi Andersson till NF8 (som klassen är omdöpt till, för övrigt!)! HAHAHAHAH jag behöver en tidvändare som Hermione, har TVÅ LEKTIONER SAMTIDIGT! HAHAHHAHAHAHA. Tisdagseftermiddagar <333 Körsång och matte breddning SAMTIDIGT?! Hur fan ska DET GÅ TILL?!?!?! Fan vårt schema är galet, ingen vecka är den andra lik! xD VI HAR BYTT KEMILÄRARE! NEJNEJNEJ nog för att Annakarin är HÅRD men i KEMI har det ju gått skitbra för mig med henne, kan vi inte byta i biologi i stället? Eller Fysik aaaaaaaaaaaaaaah. Vem fan är AES? OCH JAG VILL INTE HA HANSPETER x''''''''''''( Är glad över Avasjö i Matte breddning dock då kan jag fråga henne om matte D om jag behöver kanske...
NEJ!!! Det SENASTE jag börjar är 8.30... Fattar ni? Två dagar 8.15, två typ 8.20!!! Och en 8.30, yey sovmorgon eller vad? Slutar dessutom tidigast 15.20, oftast 16.55??? Hallå?! Nu vill jag dö. jag dör hellre än den här terminen. Jag hade förväntat mig illa, men detta toppar mina farhågor. ni skulle se min måndag. Matte med hanspeter, kemi med någon ny lärare, dubbeltimme med annakarin, avslutat med lite annamarcus. 8.30-16.20, en av de kortare dagarna tidsmässigt, men ändå. Mysig start på veckan. Nej men allvarligt talat. Jag hoppar. Jag hoppar. Av skolan eller bron är dock frågan...
NEJ!!! Det SENASTE jag börjar är 8.30... Fattar ni? Två dagar 8.15, två typ 8.20!!! Och en 8.30, yey sovmorgon eller vad? Slutar dessutom tidigast 15.20, oftast 16.55??? Hallå?! Nu vill jag dö. jag dör hellre än den här terminen. Jag hade förväntat mig illa, men detta toppar mina farhågor. ni skulle se min måndag. Matte med hanspeter, kemi med någon ny lärare, dubbeltimme med annakarin, avslutat med lite annamarcus. 8.30-16.20, en av de kortare dagarna tidsmässigt, men ändå. Mysig start på veckan. Nej men allvarligt talat. Jag hoppar. Jag hoppar. Av skolan eller bron är dock frågan...
måndag, augusti 10, 2009
Lågt ordtryck
Kära bloggläsare, ni tusentals. Vi har ett bloggrelaterat problem. Jag, författaren, har för tillfället inga åsikter att förfäkta! Inga djupsinniga visdomsord att delgiva! Inga extravaganta skeenden att skildra! Ack, hemska öde. Således får jag nedlåta mig till att omskriva min vardag sedan föregående händelseuppdatering.
Omåttligt tidsödande att leta efter avancerade ord, och mer än lovligt pompöst och egocentriskt. Nåväl. Vad har så inträffat? Jag var förare av en golfbil under torsdagen; min far, hans vän samt min morbror spelade golf i Örbyhus och jag körde bilen. Roligt men en aning långrandigt och jag önskar mig grönt kort så även jag kan spela och ej enbart köra bilen. Företagets laglighet kan omdiskuteras... Fredagen förflöt utan min insikt om dess förbigång (det här går inte i dag, fy fan vad fult allt låter) och mellan lördag och skrivande stund har jag befunnit mig på Väddö med omnejd, i Stockholms skärgård. Det var väldigt vackert och härligt på alla vis, ytterligare detaljer kan fås genom frågor då jag vill främja tvåvägskommunikation. Christine kanske minns en diskussion om hur bloggande eliminerade samtalsämnen, som en gång fördes. Hur som haver är jag nu åter hemkommen och blickar ut över framtidens okända hav, vilket som substitut till Östersjön ter sig ganska illa för tillfället. Den alldeles närmsta framtiden verkar bjuda på en del glädje, så som min födelsedagspicknick med folk jag inte sett på länge och en inplanerad klickträff. Dock lurar mörka moln borta vid horisonten, jag tror ni vet vad jag talar om. Det beryktade, ökända, fruktade... SKOLSTARTEN. Det är bara omkring en vecka kvar på detta lugna lov. Men det blir nog bra. Min (visserligen tvivelfyllda) övertygelse är att allt är en inställningsfråga!
Omåttligt tidsödande att leta efter avancerade ord, och mer än lovligt pompöst och egocentriskt. Nåväl. Vad har så inträffat? Jag var förare av en golfbil under torsdagen; min far, hans vän samt min morbror spelade golf i Örbyhus och jag körde bilen. Roligt men en aning långrandigt och jag önskar mig grönt kort så även jag kan spela och ej enbart köra bilen. Företagets laglighet kan omdiskuteras... Fredagen förflöt utan min insikt om dess förbigång (det här går inte i dag, fy fan vad fult allt låter) och mellan lördag och skrivande stund har jag befunnit mig på Väddö med omnejd, i Stockholms skärgård. Det var väldigt vackert och härligt på alla vis, ytterligare detaljer kan fås genom frågor då jag vill främja tvåvägskommunikation. Christine kanske minns en diskussion om hur bloggande eliminerade samtalsämnen, som en gång fördes. Hur som haver är jag nu åter hemkommen och blickar ut över framtidens okända hav, vilket som substitut till Östersjön ter sig ganska illa för tillfället. Den alldeles närmsta framtiden verkar bjuda på en del glädje, så som min födelsedagspicknick med folk jag inte sett på länge och en inplanerad klickträff. Dock lurar mörka moln borta vid horisonten, jag tror ni vet vad jag talar om. Det beryktade, ökända, fruktade... SKOLSTARTEN. Det är bara omkring en vecka kvar på detta lugna lov. Men det blir nog bra. Min (visserligen tvivelfyllda) övertygelse är att allt är en inställningsfråga!
torsdag, augusti 06, 2009
Intermezzo
Då jag inte kan bestämma mig för huruvida jag ska skriva det jag vill skriva eller inte, får ni ett utdrag ur en konversation så länge!
090916 Tove says (00:04):
louise :D
Pömsig says (00:05):
tove!
vad har du för dig?
090916 Tove says (00:06):
funderar på om jag ska blogga mina tankar^^ du då? :)
Pömsig says (00:07):
inget speciellt just nu. jag vill också ha en blogg :(
090916 Tove says (00:07):
skaffa en då? :D
Pömsig says (00:08):
irk, orkar inte skriva. jag kommer behöva anställa en spökskrivare...
090916 Tove says (00:09):
hahahhahahah
en spökskrivare i bloggen xD fan vad sjukt
men det är inte så jobbigt, man behöver inte ha så höga ambitioner
Pömsig says (00:10):
vart skulle vi vara utan våra höga ambitioner? jag behöver min ångest för att överleva
090916 Tove says (00:11):
inte på norra väl? oh ja, ångesten föder, ångesten död..er? : S fan det rimmade inte bra
090916 Tove says (00:04):
louise :D
Pömsig says (00:05):
tove!
vad har du för dig?
090916 Tove says (00:06):
funderar på om jag ska blogga mina tankar^^ du då? :)
Pömsig says (00:07):
inget speciellt just nu. jag vill också ha en blogg :(
090916 Tove says (00:07):
skaffa en då? :D
Pömsig says (00:08):
irk, orkar inte skriva. jag kommer behöva anställa en spökskrivare...
090916 Tove says (00:09):
hahahhahahah
en spökskrivare i bloggen xD fan vad sjukt
men det är inte så jobbigt, man behöver inte ha så höga ambitioner
Pömsig says (00:10):
vart skulle vi vara utan våra höga ambitioner? jag behöver min ångest för att överleva
090916 Tove says (00:11):
inte på norra väl? oh ja, ångesten föder, ångesten död..er? : S fan det rimmade inte bra
måndag, augusti 03, 2009
Följetong?
Christine undrade som en kommentar på föregående inlägg varför man alltid träffar folk man känner när man är som fulast. Dessutom kände jag på mig att Christine skulle ha lite kul åt det inlägget, det glädjer mig!
Nåväl, med anledning av detta måste jag beskriva även söndagens händelser. Jag skulle gå på promenad. Shortsen var inte bara fula, utan även lite för små vilket jag kanske nämnde så den här gången fick de stanna hemma och i stället tog jag en kjol. För att ändå kunna ta med mobilen gjrode jag en fiffig anordning med en solglasögonfodral, men det hör inte alls hit. T-shirt hade jag inte heller utan ett sportlinne som man inte ska ha BH under. Det gör mig ännu plattare än vanligt, men jag råkar veta att Abbe befinner sig i Småland = på behörigt avstånd och tänkte att det må så vara. En ful håruppsättning hade jag ocksåför att det är skönare att gå med. Så traskade jag i väg, och innan jag ens hunnit fram till sjön ser jag ett bekant platinablonthårsvall, och jo se där, det är Moa från min gamla parallellklass samt hennes pojkvän Viktor på en bänk. I min vidrigaa utstyrsel samt en aning andfådd får jag så konversera med dessa avlägset bekanta. Ganska komiskt är dessutom att jag väldigt ofta ser Viktor vid Stora Mossen efter som han bor här i närheten, men då har jag inte hälsat för han har ju inte haft en aning om vem jag är. Jag undrar hur det blir nästa gångvi ser varandra där? Nåväl, jag flydde i alla fall inte den här gången, hade heller ingen möjlighet till det, men ändå...
Jag måste få tillägga, i förtydligande syfte, att jag i vanliga fall inte skulle ha haft någonting emot att slumpträffa vare sig Moa och Viktor eller Abbe. Men givetvis sker detta just när jag är som fulast. Jag kan inte svara på Christines fråga med detta, utan enbart understryka dess relevans.
Nåväl, med anledning av detta måste jag beskriva även söndagens händelser. Jag skulle gå på promenad. Shortsen var inte bara fula, utan även lite för små vilket jag kanske nämnde så den här gången fick de stanna hemma och i stället tog jag en kjol. För att ändå kunna ta med mobilen gjrode jag en fiffig anordning med en solglasögonfodral, men det hör inte alls hit. T-shirt hade jag inte heller utan ett sportlinne som man inte ska ha BH under. Det gör mig ännu plattare än vanligt, men jag råkar veta att Abbe befinner sig i Småland = på behörigt avstånd och tänkte att det må så vara. En ful håruppsättning hade jag ocksåför att det är skönare att gå med. Så traskade jag i väg, och innan jag ens hunnit fram till sjön ser jag ett bekant platinablonthårsvall, och jo se där, det är Moa från min gamla parallellklass samt hennes pojkvän Viktor på en bänk. I min vidrigaa utstyrsel samt en aning andfådd får jag så konversera med dessa avlägset bekanta. Ganska komiskt är dessutom att jag väldigt ofta ser Viktor vid Stora Mossen efter som han bor här i närheten, men då har jag inte hälsat för han har ju inte haft en aning om vem jag är. Jag undrar hur det blir nästa gångvi ser varandra där? Nåväl, jag flydde i alla fall inte den här gången, hade heller ingen möjlighet till det, men ändå...
Jag måste få tillägga, i förtydligande syfte, att jag i vanliga fall inte skulle ha haft någonting emot att slumpträffa vare sig Moa och Viktor eller Abbe. Men givetvis sker detta just när jag är som fulast. Jag kan inte svara på Christines fråga med detta, utan enbart understryka dess relevans.
lördag, augusti 01, 2009
Rationellt värre
Observera; nedan följer mycket långdragen, detaljerad och i värsta fall intern anekdot!
Jag var ensam hemma under fredagen, Gunnel jobbar och pappa spelade golf. För en gångs skull var det ganska soligt ute, eller i alla fall någon typ av växlande molnighet, varpå jag bestämde mig för att ta en promenad. Minst en timme måste jag gå för att det ska bli något tänkte jag. Nu talar vi alltså inte om en trevlig kolla-på-utsikten-och-njuta-av-vädret-promenad, utan mer i motionssyfte. För att få upp ett bra tempo föredrar jag att lyssna på musik, helst min spellissta Billy Park vilket är, som namnet påbjuder, Linkin Park blandat med Billy Talent. Alltså speedad musik. Nåväl, för detta var jag tvungen att ta med mig min mobil tillika musikspelare. Så långt inga konstigheter. Problemet var att kjolen jag hade på mig inte hade några fickor, jag har faktiskt inga kjolar med den attiraljen! Av naturliga skäl kan jag inte promenera med en väska, och det var för varmt för mina vanliga träningsbyxor. Alltså tvingades jag sätta på mig shorts. Jag använder inte shorts, och har egentligen inga, utom just dessa som inhandlades i femman men nyttjats med överdriven måtta för att inte säga aldrig. De är beiga och framförallt mycket höga, det som blivit större på mig sedan femman är främst höfterna och shortsen passade enbart i midjan. Nåväl tänkte jag, satte på mig mina otroligt fula short, och betraktade min spegelbild. I övrigt osminkad och med en slafsig T-shirt var jag allt annat än snygg, men jag skulle ju bara ta en promenad runt lillsjön och inte träffa någon jag kände... Trodde jag.
När jag så svänger rubnt hörnet från Lövåsvägen mot slottsallén ser jag en bekant rödtott, och vem går där om inte Abbe. Jag inser att jag bara har bråkdelen av en sekund på mig att bestämma mig, handlar helt utan eftertanke samt i panik, och vänder mig om och rusar. Jag tror allvarligt talat inte att jag någonsin sprungit så fort. Jag kastar mig ner bakom första bästa bil, kikar fram och när jag inte ser honom springer jag vidare, ända in i lägenhet där jag sätter mig väl skyddad och pustar ut. Här någonstans insåg jag det absurda i mitt handlande, och började skratta. Jag SMSade Abbe och beskrev incidenten, ville dessutom höra mig för huruvida han sett mig vilket han lyckligtvis inte hade. Min tanke var att dela med mig av denna obetalbara lustighet, han verkade dock mest finna mig sinnesrubbad. Personligen skrattade jag hela promenaden, vilken blev en aning misslyckad på grund av detta.
Nu har även ni fått ta del av detta som ni förmodligen inte finner det minsta skojigt, trots att jag forfarande skrattar när jag tänker på det! Vilken syn.
Jag var ensam hemma under fredagen, Gunnel jobbar och pappa spelade golf. För en gångs skull var det ganska soligt ute, eller i alla fall någon typ av växlande molnighet, varpå jag bestämde mig för att ta en promenad. Minst en timme måste jag gå för att det ska bli något tänkte jag. Nu talar vi alltså inte om en trevlig kolla-på-utsikten-och-njuta-av-vädret-promenad, utan mer i motionssyfte. För att få upp ett bra tempo föredrar jag att lyssna på musik, helst min spellissta Billy Park vilket är, som namnet påbjuder, Linkin Park blandat med Billy Talent. Alltså speedad musik. Nåväl, för detta var jag tvungen att ta med mig min mobil tillika musikspelare. Så långt inga konstigheter. Problemet var att kjolen jag hade på mig inte hade några fickor, jag har faktiskt inga kjolar med den attiraljen! Av naturliga skäl kan jag inte promenera med en väska, och det var för varmt för mina vanliga träningsbyxor. Alltså tvingades jag sätta på mig shorts. Jag använder inte shorts, och har egentligen inga, utom just dessa som inhandlades i femman men nyttjats med överdriven måtta för att inte säga aldrig. De är beiga och framförallt mycket höga, det som blivit större på mig sedan femman är främst höfterna och shortsen passade enbart i midjan. Nåväl tänkte jag, satte på mig mina otroligt fula short, och betraktade min spegelbild. I övrigt osminkad och med en slafsig T-shirt var jag allt annat än snygg, men jag skulle ju bara ta en promenad runt lillsjön och inte träffa någon jag kände... Trodde jag.
När jag så svänger rubnt hörnet från Lövåsvägen mot slottsallén ser jag en bekant rödtott, och vem går där om inte Abbe. Jag inser att jag bara har bråkdelen av en sekund på mig att bestämma mig, handlar helt utan eftertanke samt i panik, och vänder mig om och rusar. Jag tror allvarligt talat inte att jag någonsin sprungit så fort. Jag kastar mig ner bakom första bästa bil, kikar fram och när jag inte ser honom springer jag vidare, ända in i lägenhet där jag sätter mig väl skyddad och pustar ut. Här någonstans insåg jag det absurda i mitt handlande, och började skratta. Jag SMSade Abbe och beskrev incidenten, ville dessutom höra mig för huruvida han sett mig vilket han lyckligtvis inte hade. Min tanke var att dela med mig av denna obetalbara lustighet, han verkade dock mest finna mig sinnesrubbad. Personligen skrattade jag hela promenaden, vilken blev en aning misslyckad på grund av detta.
Nu har även ni fått ta del av detta som ni förmodligen inte finner det minsta skojigt, trots att jag forfarande skrattar när jag tänker på det! Vilken syn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)