Efter en fantastisk midsommarledighet, en sommaridyll i skärgården med ungdom och kärlek, kommer jag åka till Spanien i morgon. Jag och min Sol. Visst är jag oerhört taggad, samtidigt som det känns en aning... vemodigt, i brist på bättre ord. En vacker människa sa att "när man har många bollar i luften kan det vara svårt att släppa alla på en gång. Man vill gärna lägga ned dem en i taget."Han hade en god poäng i det uttalandet. En vecka avskärmad från allt. Allt det som är mitt liv numer, utom Kajsa då, vilket såklart inte är "bara", utan en av de absolut viktigaste delarna. Men ändå en begränsad del. Som tidigare var hela mitt liv. Och du får ursäkta Kajsa, men jag tror, att det är en sund förändring, och det betyder verkligen inte att jag tycker om dig mindre. Jag ser otroligt mycket fram emot den här resan och jag tror och hoppas att den ska bli något att minnas resten av livet.
Det kommer kanske att bli svårt. Eller så har jag bara resfeber just nu. Förmodligen är det så. Men jag våndas en del. Och jag har just skrivit ett brev som jag lagt på lådan. Det kommer förmodligen fram på fredag. Det rörde upp en hel del inom mig och fick mig att fundera och tänka massor. Man kan tycka att det är fel av mig att skicka ett sådant brev. Men det är i all välmening. Förmodligen kommer det inte ge önskad effekt, eller ens någon effekt alls, och du kanske bränner det utan att ens öppna det. För mig är hälften vunnet genom att jag försöker, och bearbetar på mitt sätt. Jag saknar dig.
Och du. Du förstår ingenting. Du vet inget om mig, honom eller henne. Vi har olika syn på allt. Du förstår inte vad kärlek kan göra med människor och därför förstår du inte honom.
