Dra inga slutsatser

Vad gör man när inget längre betyder något, när allt är tristess? Den här tristessen, som inte hemsökt mig på så länge, så länge. Jag vill vara fri, jag känner mig bunden, du sa att jag var fri. Dusa att jag kunde flyga. Du sa att det var vackert. Varför klippte du sedan av mina vingar? Varför band du mig? Min själ är död och mitt hjärta slår regelbundet och menlöst intetsägande, med samma stadiga rytm. Jag har gott om glädjeämnen men de gläder mig inte, förstå mig, jag kan inte, jag vill inte. Det var aldrig min mening att börja förstöra människor, och jag har för mig att jag varnade dig, jag menade inget av det här, förutsåg det inte, ty jag tillät mig inte att sia om framtiden. Jag kastade mig ut, jag gjorde just det, jag flög, och nej, jag föll inte, vingarna bar, eller kanske som en fallskärm, till en mjuk landning på en plattform av tristess. Jag förstår att jag sårar dig men vad vill du att jag ska göra, ska jag ljuga, spela teater, vara som du varit? Jag kan inte, jag vill inte.

Påstå att jag tänker för mycket, grubblar för mycket, analyserar för ingående, men det vore lögn likväl, jag låter bli, ty var gång jag tänker efter slår mig samma slutsats. Allt är fel och jag kan inte, jag vill inte. Det ska inte vara såhär. Och läsandes detta förstår jag att man har svårt att tro mig, då jag hävdar att jag är likgiltig, men det är sant, på ett själviskt plan. All min oro relaterar till dina känslor, vad som ska hända med dig, vart du ska ta vägen, och kanske vad jag ska göra mig skyldig till. Jag har redan förstört alltför mycket, alltför många, orkar inte bära mer, inte bära fler, jag kan inte, jag vill inte.

Förlåt. Det var inte meningen.

Är vi på ett dagis? Nej, så orden hjälper inte, förlåt är en skymf. Borde jag realisera det här inlägget? Jag talade om utnyttjande idag. Har jag utnyttjat dig? Jag vill inte gärna tro det, tycker det inte, jag gav dig inga löften, var noga med det, men som LeMarc sa, du bara tog det du trodde du hade rätt att begära, och såg inte korset då som du sen skulle bära. Jag har inget lovat, har jag då gjort något fel? Har jag fört dig bakom ljuset, när jag aldrig yttrat en lögn, aldrig brutit ett löfte, aldrig ens antytt något osant? Om du läser det här, vilket jag givetvis hoppas att du inte gör, så läser du de tankar min tystnad döljer. De som du önskat höra, bett mig yttra, men jag alltjämt förtigit. Jag ber om ursäkt, så tafatt. Men nej, jag realiserar det inte än, dock, om du läser detta, kanske det realiserar sig själv? Märk väl att detta är vinklat, bara den ena sidan, om än den övervägande, och om jag var säker skulle jag redan, som man säger, gjort slag i saken.

Ett telefonsamtal mitt under författandet av detta inlägg. Tragiken är slående, men, jag kan inte, jag vill inte. Jag vet att du är orolig. Du lär inte bli mindre orolig för att du ringer mig nu. Eller av att läsa dessa ord. Jag ljuger aldrig. Jag har allt inom mig, vad som spelar roll är vilken del man agerar på, vilken som tar överhanden, och detta är tydligen sanningen. Förlåt, ursäkta.

Men jag kan inte. Jag vill inte.

.

Så har det återigen gått lång tid. Jag har haft vansinnigt mycket att göra. Det är dock inget jag vill skriva om. Jag vill kanske inte ens skriva. Varför gör jag det då? Jag är trött nu, mycket, mycket trött. Och inget fungerar väl egentligen. Det varken fungerar eller fungerar inte, och det stör mig lite, ty mitt liv brukar inte vara så intetsägande eller mediokert. Det brukar vara känslostormande. Och nu är det... moderate. Medelmåttigt var den närmsta översättning jag kunde hitta. Varken eller. Precis som du brukar säga, det är ju inte bra, men det är inte heller dåligt. Och det där är ingen vanlig känsla för mig. Jag tycker inte om den. Förlåt. Jag tycker verkligen att du förtjänar bättre, du förtjänar att älskas mer än vad jag förmår, men du vill ha mig och ingen annan, så vad gör man? Jag vet att du tror att det funkar. Men jag är redan alltför krånglig och komplicerad. Du tycker om pussel. Jag vill inte bli lagad, jag är inte trasig. Om än jag är ett pussel. Har du lagt ett med så många bitar förut? Jag är ingen vas man limmar ihop, ingen kantstött tallrik, bara ett jättepussel, tusentals bitar, som kanske inte ens hör ihop vid första anblick. Kanske är det tre dimensioner också, jag vet inte, och när man fått ihop bitarna ser man hur simpelt det egentligen var. För jag är inte komplexare än någon annan. Bara dryg. Jag vet inte vad jag skriver nu. Bara att jag inte vill någonting längre. Bytte vi personlighet?

Väg dina ord på analysvåg

Likt en vän skrev, är det nu över. Skolan. Vad gör man när tillvaron är så omkullkastad och ens enda normala inslag så också tynar? Ty inget är längre som förut och jag vet inte längre mycket, vet ej vad jag vill, vem jag är, vad jag gör eller borde göra. Vi pratade vi lunchen idag, varken jag eller min samtalspartner hade greppat det stundande sommarlovets faktum. Så vi frågade oss, kommer vi förstå nästa år, när vi lämnar allt, byter liv i mångt och mycket? Jag tror inte man förstår det då heller. Ens tillvaro förändras drastiskt, men man märker det knappt, utan anpassar sig till den nya tillvaron, ett nytt liv, utan att ens reflektera, och så fungerar väl människan. Dock, jag tycker det är beklagligt, man borde tänka och uppmärksamma de förändringar som sker runt om kring en, liksom inom en. Annars står man där en dag, gammal och förvånad, och man utbrister att mig, "mig gick livet förbi". Och då finns det ingen återvändo, ingen möjlighet att förändra något, ty allt är försent. Tänk, innan det är försent. Reflektera, medan du är mitt uppe i livet. Lev medvetet.

Studentflaken dundrar förbi på varenda gata och det är väl vad som får en att tänka. Visst längtar jag, visst önskar jag mig i deras kläder, mössor inte minst, visst vill jag uppleva friheten. Men friheten måste ställas mot tryggheten och en del av mig är glad att allt fortsätter i höst, att det kommer se någorlunda likadant ut som nu, som sagt är det mycket annat som förändras, och man behöver något konstant, så ja, jag står ut ett år till, utan tvekan, jag ser nästan fram emot det. Som vanligt trivs man som bäst i skolan när man står inför att lämna den (om än tillfälligt). Veckan före ett lov är ofta den bästa veckan, inte sällan bättre än lovet självt. Stämningen i klassen är som vanligt god och ord växlas mellan personer som vanligtvis inte pratar.

Vart vill jag komma? Jag vet inte. Men det är en tankfull dag. Jag vill tänka. Jag vill reflektera. Jag vill nå insikt. Jag vill greppa min vardag och min verklighet.