fredag, juni 04, 2010

Väg dina ord på analysvåg

Likt en vän skrev, är det nu över. Skolan. Vad gör man när tillvaron är så omkullkastad och ens enda normala inslag så också tynar? Ty inget är längre som förut och jag vet inte längre mycket, vet ej vad jag vill, vem jag är, vad jag gör eller borde göra. Vi pratade vi lunchen idag, varken jag eller min samtalspartner hade greppat det stundande sommarlovets faktum. Så vi frågade oss, kommer vi förstå nästa år, när vi lämnar allt, byter liv i mångt och mycket? Jag tror inte man förstår det då heller. Ens tillvaro förändras drastiskt, men man märker det knappt, utan anpassar sig till den nya tillvaron, ett nytt liv, utan att ens reflektera, och så fungerar väl människan. Dock, jag tycker det är beklagligt, man borde tänka och uppmärksamma de förändringar som sker runt om kring en, liksom inom en. Annars står man där en dag, gammal och förvånad, och man utbrister att mig, "mig gick livet förbi". Och då finns det ingen återvändo, ingen möjlighet att förändra något, ty allt är försent. Tänk, innan det är försent. Reflektera, medan du är mitt uppe i livet. Lev medvetet.

Studentflaken dundrar förbi på varenda gata och det är väl vad som får en att tänka. Visst längtar jag, visst önskar jag mig i deras kläder, mössor inte minst, visst vill jag uppleva friheten. Men friheten måste ställas mot tryggheten och en del av mig är glad att allt fortsätter i höst, att det kommer se någorlunda likadant ut som nu, som sagt är det mycket annat som förändras, och man behöver något konstant, så ja, jag står ut ett år till, utan tvekan, jag ser nästan fram emot det. Som vanligt trivs man som bäst i skolan när man står inför att lämna den (om än tillfälligt). Veckan före ett lov är ofta den bästa veckan, inte sällan bättre än lovet självt. Stämningen i klassen är som vanligt god och ord växlas mellan personer som vanligtvis inte pratar.

Vart vill jag komma? Jag vet inte. Men det är en tankfull dag. Jag vill tänka. Jag vill reflektera. Jag vill nå insikt. Jag vill greppa min vardag och min verklighet.

Inga kommentarer: