.

Så har det återigen gått lång tid. Jag har haft vansinnigt mycket att göra. Det är dock inget jag vill skriva om. Jag vill kanske inte ens skriva. Varför gör jag det då? Jag är trött nu, mycket, mycket trött. Och inget fungerar väl egentligen. Det varken fungerar eller fungerar inte, och det stör mig lite, ty mitt liv brukar inte vara så intetsägande eller mediokert. Det brukar vara känslostormande. Och nu är det... moderate. Medelmåttigt var den närmsta översättning jag kunde hitta. Varken eller. Precis som du brukar säga, det är ju inte bra, men det är inte heller dåligt. Och det där är ingen vanlig känsla för mig. Jag tycker inte om den. Förlåt. Jag tycker verkligen att du förtjänar bättre, du förtjänar att älskas mer än vad jag förmår, men du vill ha mig och ingen annan, så vad gör man? Jag vet att du tror att det funkar. Men jag är redan alltför krånglig och komplicerad. Du tycker om pussel. Jag vill inte bli lagad, jag är inte trasig. Om än jag är ett pussel. Har du lagt ett med så många bitar förut? Jag är ingen vas man limmar ihop, ingen kantstött tallrik, bara ett jättepussel, tusentals bitar, som kanske inte ens hör ihop vid första anblick. Kanske är det tre dimensioner också, jag vet inte, och när man fått ihop bitarna ser man hur simpelt det egentligen var. För jag är inte komplexare än någon annan. Bara dryg. Jag vet inte vad jag skriver nu. Bara att jag inte vill någonting längre. Bytte vi personlighet?