Dra inga slutsatser

Vad gör man när inget längre betyder något, när allt är tristess? Den här tristessen, som inte hemsökt mig på så länge, så länge. Jag vill vara fri, jag känner mig bunden, du sa att jag var fri. Dusa att jag kunde flyga. Du sa att det var vackert. Varför klippte du sedan av mina vingar? Varför band du mig? Min själ är död och mitt hjärta slår regelbundet och menlöst intetsägande, med samma stadiga rytm. Jag har gott om glädjeämnen men de gläder mig inte, förstå mig, jag kan inte, jag vill inte. Det var aldrig min mening att börja förstöra människor, och jag har för mig att jag varnade dig, jag menade inget av det här, förutsåg det inte, ty jag tillät mig inte att sia om framtiden. Jag kastade mig ut, jag gjorde just det, jag flög, och nej, jag föll inte, vingarna bar, eller kanske som en fallskärm, till en mjuk landning på en plattform av tristess. Jag förstår att jag sårar dig men vad vill du att jag ska göra, ska jag ljuga, spela teater, vara som du varit? Jag kan inte, jag vill inte.

Påstå att jag tänker för mycket, grubblar för mycket, analyserar för ingående, men det vore lögn likväl, jag låter bli, ty var gång jag tänker efter slår mig samma slutsats. Allt är fel och jag kan inte, jag vill inte. Det ska inte vara såhär. Och läsandes detta förstår jag att man har svårt att tro mig, då jag hävdar att jag är likgiltig, men det är sant, på ett själviskt plan. All min oro relaterar till dina känslor, vad som ska hända med dig, vart du ska ta vägen, och kanske vad jag ska göra mig skyldig till. Jag har redan förstört alltför mycket, alltför många, orkar inte bära mer, inte bära fler, jag kan inte, jag vill inte.

Förlåt. Det var inte meningen.

Är vi på ett dagis? Nej, så orden hjälper inte, förlåt är en skymf. Borde jag realisera det här inlägget? Jag talade om utnyttjande idag. Har jag utnyttjat dig? Jag vill inte gärna tro det, tycker det inte, jag gav dig inga löften, var noga med det, men som LeMarc sa, du bara tog det du trodde du hade rätt att begära, och såg inte korset då som du sen skulle bära. Jag har inget lovat, har jag då gjort något fel? Har jag fört dig bakom ljuset, när jag aldrig yttrat en lögn, aldrig brutit ett löfte, aldrig ens antytt något osant? Om du läser det här, vilket jag givetvis hoppas att du inte gör, så läser du de tankar min tystnad döljer. De som du önskat höra, bett mig yttra, men jag alltjämt förtigit. Jag ber om ursäkt, så tafatt. Men nej, jag realiserar det inte än, dock, om du läser detta, kanske det realiserar sig själv? Märk väl att detta är vinklat, bara den ena sidan, om än den övervägande, och om jag var säker skulle jag redan, som man säger, gjort slag i saken.

Ett telefonsamtal mitt under författandet av detta inlägg. Tragiken är slående, men, jag kan inte, jag vill inte. Jag vet att du är orolig. Du lär inte bli mindre orolig för att du ringer mig nu. Eller av att läsa dessa ord. Jag ljuger aldrig. Jag har allt inom mig, vad som spelar roll är vilken del man agerar på, vilken som tar överhanden, och detta är tydligen sanningen. Förlåt, ursäkta.

Men jag kan inte. Jag vill inte.