Undran

Vi ska tillbaka. Lördagens match mot AIK var fantastisk. Jag hade i bilen upp förkunnat att "Går det i dag, så går det". Och det gick. Och helvetes helvete, nu tvingas jag hoppas igen... Men jag är ärlig när jag säger, att jag har en bisarr känsla av att det skulle kunna gå. Bara för att detta är det enda året då det verlkigen inte borde gå. Vi har inte varit lika överlägsna i grundserien, är inte lika bra på pappret - men vi har något annat i år. Vi har Leif Strömberg. Och man ser på spelet, att det är något helt annat än vad det varit tidigare år. Spelarna viker inte ner sig på samma sätt, i år har vi mer än en kedja som krigar. Klacken ropade "Krigare" till hela laget... Det var fullsatt, det var galet, taket lyfte nästan när hela sittplats ställde sig upp och klappade händer och det var redigt fantastiskt. Jag var lycklig på hemväg. Efter matchen mot SSK var jag knappt ens besviken, och man skulle kunna tro att det innbar att jag blivit likgiltig inför hur det går för Leksand, men lördagens glädje bevisade motsatsen, och att bry sig selektivt, eller snarare att alltid bry sig men låta det påverka en selektivt, är väl egentligen det optimala. Förvisso måste tilläggas, att nu när jag börjat hoppas, näst intill tro, blir fallet mycket hårdare (jag kan allt om sådant...). Nåväl, ännu en match ska avnjutas alternativt genomlidas (alla vet vi varför det heter kvalserien) innan det beger sig hemåt igen, direkt till skolan, och verkligheten.

För övrigt är jag sjuk. Detta förvånar mig inte det minsta, efter att jag kört på utan pardon hela veckan med sömnbrist, köld, underliga matrutiner och skrikande i hockeyklackar. Det började med att jag på lördagen vaknade med halsont. Det skulle dock inte få hindra mig från att uppleva ödesmatchen i ejendals till fullo, vilket det heller ej gjorde. Men i övrigt har jag tagit det väldigt lugn och hoppas klara mig undan så lindrigt som möjligt. Särskilt angelägen är jag om att vara pigg i morgon så att jag kan hoppa i tillfredställande utsträckning.

Det här inlägget är väldigt olikt allt jag skrivit här på senare tid.

Jag befinner mig i Leksand om det inte framgått. Mitt hem i världen. Jag kom hit igår, åkte bil med min far, men han har åkt hem igen, ska jobba i morgon. Själv väljer jag att avstå morgondagens kemilektion (tillika måndagens enda lektion) för att få möjlighet att se även matchen mot Rögle på plats på norra (stå, inte real). Hum som haver är det sedan min faders hemfärd blott jag och farmor här. Min farmor är gammal. Nyligen fyllda 85 år, och således har vi helt skilda perspektiv på livet. Och hon påverkar mitt. Tänk att vara så gammal, och har så mycket bakom sig. Och att veta, att mycket av det man inte har bakom sig är det försent att uppnå eller uppleva. Att undra om livet gick en förbi, eller om man själv gick förbi livet, eller om man levde i symbios med det, tog vara på det, nyttjade dess möjligheter. Söderberg skriver att "Livets mening är att vara frisk och lycklig. Det finns ingen annan." Förstod man det i tid eller när det redan var försent? Min farmors man är död sedan länge, uppemot tio år snart kanske. Vad har hon för syn på kärleken? Hur skiljer sig den från min? Hur annorlunda är den mot den uppfattning hon hade, när hon själv var i min ålder? Jag önskar, att jag frågade henne om sådant, ty jag finner det mycket fascinerande. Våra världsbilder tycks divergera något så enormt, men kanske, kanske, är de ändå ganska lika. Jag undrar.

Det här skapar mycket reflektion hos mig. Även lugnet och den kompakta tystnaden, stillheten, ensamheten bidrar. Det snöade här i Leksand idag. Vad är egentligen livet? Att lyckan är meningen, kan jag utan svårigheter tillstå, men vägen dit, är den inte omtvistad in absurdum? Hur uppnår man den där eftertraktansvärda, nästintill ouppnåeliga lyckan? Jag har ingen aning. Jag undrar. Tänk hur mycket vi borde kunna lära oss av äldre mäniskor. De som står på andra sidan så mycket. De som har någon form av facit i hand. Jag skulle vilja samtala med dem, fråga dem, be dem om råd. Men ändå, skrämmer de mig. Kanske för att de påminner om det mest skräckinjagande av allt. Att det finns en risk, att livet går en förbi. Måhända är jag rädd för svaren, rädd för att få mina drömmar krossade innan jag prövat mina vingar, rädd för att bli varse att det ändå inte är någon idé. Eller den raka motsatsen, jag är rädd för att de ska vara nöjda med sina liv, ha accepterat dödens nära förestående. Inte längre ha en drivkraft. Jag vet inte, jag vet ingenting. Det är det enda jag vet. Men jag undrar.

Det finns en särskild aspekt i mitt liv som jag funderar en hel del över. Vi kan kalla det en ny typ av möjlighet. Den bär på ett moraliskt dilemma, både gällande mig själv och en annan. Vad får man göra mot en vän? Vad får man göra mot sitt eget hjärta? Jag fruktar att detta är ett beslut jag måste fatta på egen hand, men jag välkomnar råd. För en gångs skull har det mycket lite att göra med det det mesta kretsar kring (mer eller mindre bokstavligt kretsar). Vad skulle hända om jag försökte? Jag har inget att förlora. Hur mycket kan jag förstöra för någon annan, hur mycket får man förstöra för andra i jakten på sin lycka, vad går gränsen för utnyttjande? Jag befinner mig plötsligt på andra sidan av en känslomässig konflikt, samtidigt som jag är kvar på den första sidan och min förvirring är total. Jag vill rådfråga dig men inser att du uthärdat nog, att alla jag känner redan uthärdat nog, vänder mig hit och till min sömnlöshet, förlitandes på framtiden. Att den ska visa mig min väg.

Liv

De senaste dagarna har jag börjat uppleva en känsla av någon form av tillstymmelse till lycka. Det är inte direkt kopplat till Unga Forskare, men förbundet har spelat in, det förnekar jag inte. Vad det egentligen handlar om är att jag börjar definiera mig själv utifrån mig själv igen.
Jag har de senaste kanske fem åren vetat vem jag är, och alltså sluppit det mycket vanliga problemet med identitetsförvirring som många tonåringar upplever. Alla identiteter är dock inte lite tillfredställande. Jag har varit sårbar. Känslig. Labil. Styrd av mycket jag inte kunnat påverka. Jag tror att några av er kan förstå ungefär vad jag menar om jag säger att jag dragit för stora växlar av mycket små handlingar, att jag låtit vissa företeelser påverka mig oproportionerligt mycket. Negativt, ja, men även positivt. Det har lett till humörsvängningar. Ena dagen har en blick lyft mig över skyarna, gett mig vingar, och nästa dag har ett ord, eller varför inte ett uteblivet ord, slagit ner mig och begravt mig under jord. Jag har fallit och rest mig, och fallit och rest mig, med fler och fler blåmärken, eller varför inte säga ärr. Periodvis har det varit en ohållbar tillvaro, alltför osäker och varierande. Därför att jag inte haft en stabil grund att stå på. Därför att jag inte varit självständig. Alltför beroende. Min misstanke är att du märkt detta (eller ni, om vi talar om alla de fem åren, kanske sju år, det beror på gränsdragningar), och om så är fallet, måste det varit jobbigt även för dig. Vara. Jag bör ej tala om detta som ett problem helt ur världen, kanske har jag bara en bra period just nu, men jag känner trots allt, att jag börjar stå stadigare, mindre skör.
Ett tag var jag rädd att det skulle innebära att jag ej heller kunde flyga, utan ligga på en jämn normalnivå konstant, men jag flög idag. Att ha något stabild, en stabil grund att stå på, inom mig, oberoende. Något att utgå ifrån och ett större perspektiv. Detta är något som är påväg att komma till mig. Självklart spelar åldern in och det är väl en del av mognadsprocessen alla människor går igenom, men det kommer inte en dag för tidigt, och detta är något jag som observerar i bakgrunden, inget som kommit över en dag, men kanske accelererat sedan min Förtvivlan, för att använda bloggens tidigare beteckning.
Om du idag läste, vill jag ej att du tar det fel, ty jag faller inte mer, men jag älskar likväl, och det är min önskan att så fortsätta, för tillfället är jag inte desperat, utan ganska tillfreds. Därför var det blott ett oskyldigt kärleksbevis, inte mer, inget negativt låg bakom, och jag tycker själv att idag var en mycket bra dag, och friheten efter kemiprovet, tillika svenskaredovisningen, och insikten om att jag genomfört stuider med framförhållning, att jag lyckades sova under ett FUF-event, att jag tog mogna beslut, de komplimanger jag fick av människor runt 25 som berömde min karaktär, ja, det bidrar, det stärker mig. Det ger mig självkänsla som utgår från mig själv, och inte står och faller med en känslas nycker.
Jag har definierat mig själv utifrån min kärlek till olika människor. Nu vill jag definiera mig utifrån min kärlek i allmänhet, och kanske min kärlek till livet. I själva definitionen. Givetvis jag fortsätter älska människor. Ärligt kan nämnas att jag funderat över att döpa mitt barn till Sol (namnet existerar) eller att själv ta det som mellannamn. Nyss slog mig idén att ta mellannamnet Liv. Det är ett vackert namn. Nästar lika vackert, som livet.
Jag tänkte knappt på dig alls i helgen. Jag försökte, ty jag hade svårt att sova då jag var uppskruvad och FUFtankar snurrade i mitt huvud, strategier, framtiden, omröstningar, motioner med mera, och jag tänkte att för att återgå till något som var normalt för mig, välkänt, skulle jag tänka på dig, men jag kunde inte. Och jag tar det som ett sundhetstecken. Vad det (också) handlar om är att jag skaffar mig perspektiv och breddar mitt synfält. Som jag tror jag skrev i föregående inlägg, jag klipper av dragningskraften som håller mig fast i min omloppsbana, för att söka mig mot nya stjärnor, sväva fritt i universum. Missförstå mig inte, jag överger dig aldrig. Du kommer fortsätta lysa starkast för mig.
En anekdot och ett exempel som fick mig att inse hur mycket kärleken är värd, var när jag igår var påväg hem från tåget. Klockan var strax efter tio, tåget hade nämligen varit en halvtimme försenat, och jag hade lätt panik över bristen på kemipluggande och hotande sömnbrist och att jag skulle misslyckas. Ni vet den där paniken när man inser att man verkligen borde något, men en omständighet hindrar en? Det var kallt i Stockholm, jag hade lämnat ett Lund av vår och utan snö, min packning var tung, jag bestämde att ta bussen. Då den äntrar mitt synfält ska jag ta fram mitt sl-kort, som jag plötsligt inte hittar. Jag hade väntat på bussen i säkert sju minuter, och det tar väl runt 10 att gå därifrån, så det var verkligen enbart för att spara energi, ej tid. Nåväl, jag hittade det inte, inser att jag med största sannolikhet tappat det i Lund, tvingas gå hela vägen i alla fall. Och jag hade inga problem med att gå, om jag bara hade gjort det från början, men i samband med min tidspanik var det ej kul att ha suttit på en bänk så läneg i onödan, och jag insåg att det skulle bli komplikationer att ta sig till skolan måndag morgon utan kort, började överväga alternativa färdmedel så som gång och så vidare. Detta bekom mig, jag blev irriterad, sur, frustrerad. Leksand hade tidigare förlorat. Dagen var påväg åt helvete och jag såg mitt kemibetyg sakta suddas ut. Så erinrade jag mig hur världsligt det var. Allt detta. Och att störst at allt, är kärleken. (Alltid.) Och jag såg för mitt inre ditt ansikte, din blick, ditt leende, och att jag skulle få träffa sig dagen efter, och jag kom över det, jag släppte min bitterhet, och jag hängav mig åt att älska. Inte blint, medvetet, och med perspektiv. Så vill jag leva. Jag vill leva.

Circle of Life

Det har gått några dagar nu, sedan sist jag skrev. Kanske för att de förra inlägget var långt som tre, eller snarare på grund av dess innehåll. Jag har inte vetat hur jag ska följa upp det. Men idag, är det den tolfte mars, och alltså årsdag för alltets början på något vis, ettårsdag och en cirkel som gått ett varv. Och jag tänker att kanske, låter jag det dö idag, så att födelse- och dödsdag får sammanfalla och cirkeln slutas. Det är inte vad vi har som ska dö, nej, många saker började detta datum för ett år sedan, men det som ska dö är den ofruktsamma plågan, frustrationen och allt det där, ska få vila under jord långt bortom ångest och lidande lidelse. En transkription av känslor, att överföra dem mellan två fokus, och befria mitt inre, låta hjärtat åter få vingar och slippa vara bunden vid denna himlakropp vi kallar jorden, slippa gå i samma omloppsbana, varv på varv, ty ett helt varv är nu passerat, cirkelt sluten, ett år, ett varv runt solen, och att nu byta bana, flyga fritt i rymden mot nya stjärnor. Söka sig en ny lycka. Så går mina tankar denna årsdag, födelsedag, eventuellt tillika dödsdag...

Förtvivlan

Så, här finns ingen kärlek kvar
bara hopplöshet

Det första jag undrar är, om man kan fortsätta drömma utan hopp? Är det rimligt, faller det sig naturligt? Om inte, om jag måste ge upp min virtuella tillflyktsort, åt vad ska jag då ägna min tid? En tanke som slog mig var att hitta något att fokusera på, som att hänge sig åt och gräva ner sig i skolarbete, eller kanske träna massor, springa tills tröttheten tar överhanden, för att finna en ny refug, ett sätt att hantera. Strax därefter undrade jag, vad det egentligen ska tjäna till. Varför leka stark men vara manisk, jag kan aldrig plugga mig till insikt, jag pluggar mig bara närmre slutet. Jag kan heller aldrig springa ifrån mig själv, springa ut ur min kropp, lämna kvar mitt hjärna, min tanke. Lika gärna kan jag då lägga mig ner och gå in i fullkomlig apati. Vad spelar det för roll, vad ska något tjäna till, jag får aldrig vad jag vill. Det innebär att jag kunde göra något galet, men varför vet jag inte, det skulle inte heller hjälpa.

En tanke jag har är att skada mig till den grad att jag hamnar på sjukhus, som för att söka en reaktion. Exempelvis ett självmordsförsök nu i helgen (misslyckat, givetvis) skulle nog innebära att jag slapp gå till skolan i alla fall den kommande veckan. Och jag bävar för att gå dit. Om det inte vore för att jag ändå måste gå på curlingen, allt annat vore korkat, skulle jag skolka åtminstone måndag. Nå, denna sjukhusvistelse, som skulle innebära att folk blev tvungna att agera, vore ett högljutt rop på hjälp. Samtidigt är jag ganska övertygad om att det inte skulle hjälpa i längden, och då befann jag mig på andra sidan ännu en åtgärd. Det är bättre att ha dem framför sig, ogjorda, med förhoppningar om dess eventuella positiva konsekvenser, än att ha dem bakom sig och tvingas acceptera att ej heller de fungerade. För att ge ett exempel var det oerhört jobbigt när jag hade fått ångest i din närvaro, ty jag trodde jag var skyddad där. Det visade sig, att jag aldrig går säker.

Ingen behöver oroa sig, jag kommer inte ge mig på konstiga självmordsförsök eller själförvållade sjukhusvistelser. Eftersom jag, som sagt, vill ha åtgärderna oprövade.

Underliga saltavlagringar finnes runt mina ögon och mellan mina ögonfransar, liksom klibbar ihop dem. Jag grät i natt, jag grät i morse och jag har gråtit hela dagen, så egentligen är underliga kanske ett märkligt ordval, men jag har aldrig sett det förut. Fördmodligen bidrog den alltjämt efterhängsna kylan till att skapa dessa. För jag var ute. Inte sov jag mycket i natt, däckade sittandes med syggen mot ett element, i min tysta förtvivlan, med ett oförlöst skrik i halsgropen. Vaknade och ramlade ner i min säng, med ett strävt överkast som täcke och med kläderna på, i knappt tre timmar sov jag så. Fullkomligt bortom mina sinnen. När du gick gick även jag, jag var rädd att kvävas inomhus, det var soligt, jag ville ut och ge det ett försök, som en bön om räddning. Vi sa adjö och jag tänkte släpp mig, släpp mig, när jag vanligtvis tänker precis det motsatta, men jag balanserade nog på bristningsgränsen, jag erfodrade nog ensamheten. Jag vände mig om och rämnade, bara sekunder tog det. Föga förvånande.

Jag tyckte om mitt hopp. Det gav mig tidsfördriv, sysselsättning, en mening. Men hoppet skulle slaktas, stackars hopp, du envetna ständigt återvändande. Min promenad började och jag fascinerades över alla människor som bara går förbi, hur vi stockholmare ignorerar alla utom oss själva. Ungefär vid stadshuset passerade jag en man som gick och mumlade för sig själv, i ögonblicket då han gick förbi mig snappade jag upp ett enda ord. Mars hörde jag honom mumla, inte mer, inte mindre. Hade han någon aning om hur rätt han hade? För det är mars det här, varken mer eller mindre. Så gick jag ut på isen vid Norr Mälarstrand, kanske hade jag en svag förhoppning om att den skulle rämna likt min själ, brista likt mitt hjärta och skänka mig en outhärlig kyla på vilken den ruvar. Isen höll, och jag började samla mig, men du rev ner allt igen. Jag samlade mig åter, men då ringde mamma, och hon frågade om jag ville att vi skulle gå på bio, eller bara mysa hemma, och med min ansträngda stämma och en kamp för att hålla den i schack svarade jag att jag ville vara hemma, och hon ställde en ledande fråga om vi skulle vara bara vi två, och det är klart att jag ville, det är klart att det nog är precis vad jag behöver i kväll, och därför brast jag igen. Efter, att vi lagt på.

Påväg mot Smedsuddsbaden gick jag förbi ett äldre par, och jag tyckte mig höra hur mannen kommenterade mig för sin fru, med orden "unga hjärtan". Det fick mig att dra barmhärtigt på mungiporna för ett ögonblick, det var en notering och ett erkännande, eller vidkännande, om det ordet existerar. Alla andra ignorerade flitigt. Jag kom runt till klipporna och jag satte mig på en bänk, jag såg ut över det isbelagda vattnet, Mälaren närmare bestämt, jag såg upp på solen, med gemen begynnelsebokstav, som till en början var beslöjad av ett moltäcke, liksom till hälften dold, vilket sedan drog undan så att den kunde stråla i alla sin prakt, och ja, det var strålar som värmde, rent fysiskt, men inget kom åt min frusna insida. Jag funderade över, hur vädret skulle tolkas, men kom enbart fram till, att det är idiotiskt att tolka väder, för vädret har ingen roll som det spelar, likt det gör i mången böcker, utan finns där oavsett om vi känns vid det eller inte, och det är inget vi kan styra över, likt vi inte styr över årstiderna, utan vi anpassar oss, vilket är människans eviga lott.

Det är lögn att universum skulle verka för oss i vår innerligaste strävan. Annars har jag sett universum misslyckas. Dessutom undrar jag, vad som händer när två människors viljor står emot varandra, och om universum skulle verka för dem båda, och på så vis verka emot sig själv. vidare är det oändligt patetiskt att universum som sådant skulle verka för eller syfta till något över huvud taget. Vidare finns det ingen som lyssnar, det finns aldrig någon som lyssnar. Inte ens någon som hör, utan att lyssna. Det spelar ingen roll hur högt man skriker, ingen kommer höra, jag har försökt, jag har skrikit ut både hjärta och själ.

Min avsikt är inte att göra ditt liv svårt, eller svårare än vad det ändå är, och om du bara ger mig lite tid ska jag snart ha en färdig fasad igen, bakom vilken jag kan vittra sönder utan insyn. Denna gång tänker jag inte lämna några sprickor, inga revor i ridån. Jag lagar den trasiga ridå som var hösten, och skänker den namnet vår. Snart är den här iblan oss, och en väl utarbetad fasad kan i bästa fall lura även sitt eget hus att tro att det är funktionellt. En förhoppning jag har, eller en stilla bön, är att våren i stället för att förstärka vad som redan finnes, intensifiera det som du så fint uttryckte det, ska skänka perspektiv och förminska importansen. Och jag undrar, kan man ställa Solen jämte solen, och låta dem tävla i lyskraft?

Min vandring, mot en räddning, från att kvävas, fortsatte när jag tröttnat på bänken och jag gick vidare, nu lyssnandes på musik. Det finns ett sätt att älska men tusen sätt att gå, hörde och betänkte jag. Beredd att hålla med undrar jag om det betyder att du inte älskar mig. Egentligen, kan det kanske också göra det samma. Allt har plötsligt blivit mig tämligen likgiltigt. Vad ska det tjäna till. Och jag funderade över, om jag kanske kan göra som Lagerkvist trots allt. Många stora konstnärer har dött för konsten, de har tagit livet av sig, numer hänger en affisch av en tavla av van Gogh ovanför min säng, som att påminna mig om detta. Lagerkvist däremot, han levde för konsten, i stället för att dö för den. Han gjorde sitt liv så olyckligt och miserabelt som möjligt, för att kunna skapa. När jag nu fråntagits möjligheten att beröra på ett direkt (i brist på bättre ord) plan kanske jag skulle kunna beröra via min konst i stället, och på så vis skapa mig en ny typ av mening, ett nytt typ av mål, och ändå uppnå något, sedan annat visat sig ouppnåeligt. Att låta livet gå mig förbi.

Väl framme i Rålambshovsparken spred sig en viss känsla av befrielse, någon form av välbehag och en framåtsyn. Kanske hade jag till viss del gått mig fri. Är vi lika, så till vida att vi hanterar saker genom att gå? Gå, vilket skulle kunna betyda fly, men i detta fall betydde promenera. Kanske kan man själv bestämma vad som ska vara av betydelse och vad man ska bry sig om. För tillfället har jag i så fall beslutat, att bry mig om så lite som möjligt. För att samla tankarna.
Jag kom upp mot Fridhemsplan och gick in på Stockholms Stadsmission, varför vet jag inte. Därinne sa en tant till mig "Tänk, det är så lustigt, den här låten spelades när jag var i din ålder!". Och hon lät glad och obekymrad, som om det var fina minnen, och som om nostalgi ej tyngde henne, hon verkade inte bitter över ålderns höst, utan vid gott humör, och jag skrattade till och svarade något i stil med att det kan vara så, och vi konstaterade att de brukar spela utdaterad musik där. Mitt humör var som sagt på bättringsvägen redan före detta möte, men blev här ytterligare lyft, och jag köpte två tröjor på stadsmissionen för sammanlagt hundra kronor och sen var jag i ytterligare några affärer, och även på biblioteket, och jag lånade mina förebilders verk, dem jag kunde finna.

Venus älskare

Varför skriver jag så nu? Jag hade lovat mig själv, att inte skriva mera. Och rösterna har tystnat, skratten dött ut, min dag är redan slut. Förbi, passé, och jag summerar. Ett första dygn av mars. Jag vaknade upp och bland det första som mötte mig var en påminnelse om denna månads ankomst. Min fruktan är stor. Dagen, en sinuskurva där hela perioden genomlevdes flera gånger om. Givetvis en viss glädje i morgonens stund, men en enda blick ut genom fönstret fick mig att tvivla på alla löften om en vår. Därifrån gick det bara utför och jag dristade mig till att döma dagen som en av de värsta i mitt liv, men vänner från förr livade upp den, liksom vänner från nuet före dem.
Nu har tystnaden återtagit sin plats på tronen i ensamhetens eviga envälde.