Förtvivlan

Så, här finns ingen kärlek kvar
bara hopplöshet

Det första jag undrar är, om man kan fortsätta drömma utan hopp? Är det rimligt, faller det sig naturligt? Om inte, om jag måste ge upp min virtuella tillflyktsort, åt vad ska jag då ägna min tid? En tanke som slog mig var att hitta något att fokusera på, som att hänge sig åt och gräva ner sig i skolarbete, eller kanske träna massor, springa tills tröttheten tar överhanden, för att finna en ny refug, ett sätt att hantera. Strax därefter undrade jag, vad det egentligen ska tjäna till. Varför leka stark men vara manisk, jag kan aldrig plugga mig till insikt, jag pluggar mig bara närmre slutet. Jag kan heller aldrig springa ifrån mig själv, springa ut ur min kropp, lämna kvar mitt hjärna, min tanke. Lika gärna kan jag då lägga mig ner och gå in i fullkomlig apati. Vad spelar det för roll, vad ska något tjäna till, jag får aldrig vad jag vill. Det innebär att jag kunde göra något galet, men varför vet jag inte, det skulle inte heller hjälpa.

En tanke jag har är att skada mig till den grad att jag hamnar på sjukhus, som för att söka en reaktion. Exempelvis ett självmordsförsök nu i helgen (misslyckat, givetvis) skulle nog innebära att jag slapp gå till skolan i alla fall den kommande veckan. Och jag bävar för att gå dit. Om det inte vore för att jag ändå måste gå på curlingen, allt annat vore korkat, skulle jag skolka åtminstone måndag. Nå, denna sjukhusvistelse, som skulle innebära att folk blev tvungna att agera, vore ett högljutt rop på hjälp. Samtidigt är jag ganska övertygad om att det inte skulle hjälpa i längden, och då befann jag mig på andra sidan ännu en åtgärd. Det är bättre att ha dem framför sig, ogjorda, med förhoppningar om dess eventuella positiva konsekvenser, än att ha dem bakom sig och tvingas acceptera att ej heller de fungerade. För att ge ett exempel var det oerhört jobbigt när jag hade fått ångest i din närvaro, ty jag trodde jag var skyddad där. Det visade sig, att jag aldrig går säker.

Ingen behöver oroa sig, jag kommer inte ge mig på konstiga självmordsförsök eller själförvållade sjukhusvistelser. Eftersom jag, som sagt, vill ha åtgärderna oprövade.

Underliga saltavlagringar finnes runt mina ögon och mellan mina ögonfransar, liksom klibbar ihop dem. Jag grät i natt, jag grät i morse och jag har gråtit hela dagen, så egentligen är underliga kanske ett märkligt ordval, men jag har aldrig sett det förut. Fördmodligen bidrog den alltjämt efterhängsna kylan till att skapa dessa. För jag var ute. Inte sov jag mycket i natt, däckade sittandes med syggen mot ett element, i min tysta förtvivlan, med ett oförlöst skrik i halsgropen. Vaknade och ramlade ner i min säng, med ett strävt överkast som täcke och med kläderna på, i knappt tre timmar sov jag så. Fullkomligt bortom mina sinnen. När du gick gick även jag, jag var rädd att kvävas inomhus, det var soligt, jag ville ut och ge det ett försök, som en bön om räddning. Vi sa adjö och jag tänkte släpp mig, släpp mig, när jag vanligtvis tänker precis det motsatta, men jag balanserade nog på bristningsgränsen, jag erfodrade nog ensamheten. Jag vände mig om och rämnade, bara sekunder tog det. Föga förvånande.

Jag tyckte om mitt hopp. Det gav mig tidsfördriv, sysselsättning, en mening. Men hoppet skulle slaktas, stackars hopp, du envetna ständigt återvändande. Min promenad började och jag fascinerades över alla människor som bara går förbi, hur vi stockholmare ignorerar alla utom oss själva. Ungefär vid stadshuset passerade jag en man som gick och mumlade för sig själv, i ögonblicket då han gick förbi mig snappade jag upp ett enda ord. Mars hörde jag honom mumla, inte mer, inte mindre. Hade han någon aning om hur rätt han hade? För det är mars det här, varken mer eller mindre. Så gick jag ut på isen vid Norr Mälarstrand, kanske hade jag en svag förhoppning om att den skulle rämna likt min själ, brista likt mitt hjärta och skänka mig en outhärlig kyla på vilken den ruvar. Isen höll, och jag började samla mig, men du rev ner allt igen. Jag samlade mig åter, men då ringde mamma, och hon frågade om jag ville att vi skulle gå på bio, eller bara mysa hemma, och med min ansträngda stämma och en kamp för att hålla den i schack svarade jag att jag ville vara hemma, och hon ställde en ledande fråga om vi skulle vara bara vi två, och det är klart att jag ville, det är klart att det nog är precis vad jag behöver i kväll, och därför brast jag igen. Efter, att vi lagt på.

Påväg mot Smedsuddsbaden gick jag förbi ett äldre par, och jag tyckte mig höra hur mannen kommenterade mig för sin fru, med orden "unga hjärtan". Det fick mig att dra barmhärtigt på mungiporna för ett ögonblick, det var en notering och ett erkännande, eller vidkännande, om det ordet existerar. Alla andra ignorerade flitigt. Jag kom runt till klipporna och jag satte mig på en bänk, jag såg ut över det isbelagda vattnet, Mälaren närmare bestämt, jag såg upp på solen, med gemen begynnelsebokstav, som till en början var beslöjad av ett moltäcke, liksom till hälften dold, vilket sedan drog undan så att den kunde stråla i alla sin prakt, och ja, det var strålar som värmde, rent fysiskt, men inget kom åt min frusna insida. Jag funderade över, hur vädret skulle tolkas, men kom enbart fram till, att det är idiotiskt att tolka väder, för vädret har ingen roll som det spelar, likt det gör i mången böcker, utan finns där oavsett om vi känns vid det eller inte, och det är inget vi kan styra över, likt vi inte styr över årstiderna, utan vi anpassar oss, vilket är människans eviga lott.

Det är lögn att universum skulle verka för oss i vår innerligaste strävan. Annars har jag sett universum misslyckas. Dessutom undrar jag, vad som händer när två människors viljor står emot varandra, och om universum skulle verka för dem båda, och på så vis verka emot sig själv. vidare är det oändligt patetiskt att universum som sådant skulle verka för eller syfta till något över huvud taget. Vidare finns det ingen som lyssnar, det finns aldrig någon som lyssnar. Inte ens någon som hör, utan att lyssna. Det spelar ingen roll hur högt man skriker, ingen kommer höra, jag har försökt, jag har skrikit ut både hjärta och själ.

Min avsikt är inte att göra ditt liv svårt, eller svårare än vad det ändå är, och om du bara ger mig lite tid ska jag snart ha en färdig fasad igen, bakom vilken jag kan vittra sönder utan insyn. Denna gång tänker jag inte lämna några sprickor, inga revor i ridån. Jag lagar den trasiga ridå som var hösten, och skänker den namnet vår. Snart är den här iblan oss, och en väl utarbetad fasad kan i bästa fall lura även sitt eget hus att tro att det är funktionellt. En förhoppning jag har, eller en stilla bön, är att våren i stället för att förstärka vad som redan finnes, intensifiera det som du så fint uttryckte det, ska skänka perspektiv och förminska importansen. Och jag undrar, kan man ställa Solen jämte solen, och låta dem tävla i lyskraft?

Min vandring, mot en räddning, från att kvävas, fortsatte när jag tröttnat på bänken och jag gick vidare, nu lyssnandes på musik. Det finns ett sätt att älska men tusen sätt att gå, hörde och betänkte jag. Beredd att hålla med undrar jag om det betyder att du inte älskar mig. Egentligen, kan det kanske också göra det samma. Allt har plötsligt blivit mig tämligen likgiltigt. Vad ska det tjäna till. Och jag funderade över, om jag kanske kan göra som Lagerkvist trots allt. Många stora konstnärer har dött för konsten, de har tagit livet av sig, numer hänger en affisch av en tavla av van Gogh ovanför min säng, som att påminna mig om detta. Lagerkvist däremot, han levde för konsten, i stället för att dö för den. Han gjorde sitt liv så olyckligt och miserabelt som möjligt, för att kunna skapa. När jag nu fråntagits möjligheten att beröra på ett direkt (i brist på bättre ord) plan kanske jag skulle kunna beröra via min konst i stället, och på så vis skapa mig en ny typ av mening, ett nytt typ av mål, och ändå uppnå något, sedan annat visat sig ouppnåeligt. Att låta livet gå mig förbi.

Väl framme i Rålambshovsparken spred sig en viss känsla av befrielse, någon form av välbehag och en framåtsyn. Kanske hade jag till viss del gått mig fri. Är vi lika, så till vida att vi hanterar saker genom att gå? Gå, vilket skulle kunna betyda fly, men i detta fall betydde promenera. Kanske kan man själv bestämma vad som ska vara av betydelse och vad man ska bry sig om. För tillfället har jag i så fall beslutat, att bry mig om så lite som möjligt. För att samla tankarna.
Jag kom upp mot Fridhemsplan och gick in på Stockholms Stadsmission, varför vet jag inte. Därinne sa en tant till mig "Tänk, det är så lustigt, den här låten spelades när jag var i din ålder!". Och hon lät glad och obekymrad, som om det var fina minnen, och som om nostalgi ej tyngde henne, hon verkade inte bitter över ålderns höst, utan vid gott humör, och jag skrattade till och svarade något i stil med att det kan vara så, och vi konstaterade att de brukar spela utdaterad musik där. Mitt humör var som sagt på bättringsvägen redan före detta möte, men blev här ytterligare lyft, och jag köpte två tröjor på stadsmissionen för sammanlagt hundra kronor och sen var jag i ytterligare några affärer, och även på biblioteket, och jag lånade mina förebilders verk, dem jag kunde finna.