Liv

De senaste dagarna har jag börjat uppleva en känsla av någon form av tillstymmelse till lycka. Det är inte direkt kopplat till Unga Forskare, men förbundet har spelat in, det förnekar jag inte. Vad det egentligen handlar om är att jag börjar definiera mig själv utifrån mig själv igen.
Jag har de senaste kanske fem åren vetat vem jag är, och alltså sluppit det mycket vanliga problemet med identitetsförvirring som många tonåringar upplever. Alla identiteter är dock inte lite tillfredställande. Jag har varit sårbar. Känslig. Labil. Styrd av mycket jag inte kunnat påverka. Jag tror att några av er kan förstå ungefär vad jag menar om jag säger att jag dragit för stora växlar av mycket små handlingar, att jag låtit vissa företeelser påverka mig oproportionerligt mycket. Negativt, ja, men även positivt. Det har lett till humörsvängningar. Ena dagen har en blick lyft mig över skyarna, gett mig vingar, och nästa dag har ett ord, eller varför inte ett uteblivet ord, slagit ner mig och begravt mig under jord. Jag har fallit och rest mig, och fallit och rest mig, med fler och fler blåmärken, eller varför inte säga ärr. Periodvis har det varit en ohållbar tillvaro, alltför osäker och varierande. Därför att jag inte haft en stabil grund att stå på. Därför att jag inte varit självständig. Alltför beroende. Min misstanke är att du märkt detta (eller ni, om vi talar om alla de fem åren, kanske sju år, det beror på gränsdragningar), och om så är fallet, måste det varit jobbigt även för dig. Vara. Jag bör ej tala om detta som ett problem helt ur världen, kanske har jag bara en bra period just nu, men jag känner trots allt, att jag börjar stå stadigare, mindre skör.
Ett tag var jag rädd att det skulle innebära att jag ej heller kunde flyga, utan ligga på en jämn normalnivå konstant, men jag flög idag. Att ha något stabild, en stabil grund att stå på, inom mig, oberoende. Något att utgå ifrån och ett större perspektiv. Detta är något som är påväg att komma till mig. Självklart spelar åldern in och det är väl en del av mognadsprocessen alla människor går igenom, men det kommer inte en dag för tidigt, och detta är något jag som observerar i bakgrunden, inget som kommit över en dag, men kanske accelererat sedan min Förtvivlan, för att använda bloggens tidigare beteckning.
Om du idag läste, vill jag ej att du tar det fel, ty jag faller inte mer, men jag älskar likväl, och det är min önskan att så fortsätta, för tillfället är jag inte desperat, utan ganska tillfreds. Därför var det blott ett oskyldigt kärleksbevis, inte mer, inget negativt låg bakom, och jag tycker själv att idag var en mycket bra dag, och friheten efter kemiprovet, tillika svenskaredovisningen, och insikten om att jag genomfört stuider med framförhållning, att jag lyckades sova under ett FUF-event, att jag tog mogna beslut, de komplimanger jag fick av människor runt 25 som berömde min karaktär, ja, det bidrar, det stärker mig. Det ger mig självkänsla som utgår från mig själv, och inte står och faller med en känslas nycker.
Jag har definierat mig själv utifrån min kärlek till olika människor. Nu vill jag definiera mig utifrån min kärlek i allmänhet, och kanske min kärlek till livet. I själva definitionen. Givetvis jag fortsätter älska människor. Ärligt kan nämnas att jag funderat över att döpa mitt barn till Sol (namnet existerar) eller att själv ta det som mellannamn. Nyss slog mig idén att ta mellannamnet Liv. Det är ett vackert namn. Nästar lika vackert, som livet.
Jag tänkte knappt på dig alls i helgen. Jag försökte, ty jag hade svårt att sova då jag var uppskruvad och FUFtankar snurrade i mitt huvud, strategier, framtiden, omröstningar, motioner med mera, och jag tänkte att för att återgå till något som var normalt för mig, välkänt, skulle jag tänka på dig, men jag kunde inte. Och jag tar det som ett sundhetstecken. Vad det (också) handlar om är att jag skaffar mig perspektiv och breddar mitt synfält. Som jag tror jag skrev i föregående inlägg, jag klipper av dragningskraften som håller mig fast i min omloppsbana, för att söka mig mot nya stjärnor, sväva fritt i universum. Missförstå mig inte, jag överger dig aldrig. Du kommer fortsätta lysa starkast för mig.
En anekdot och ett exempel som fick mig att inse hur mycket kärleken är värd, var när jag igår var påväg hem från tåget. Klockan var strax efter tio, tåget hade nämligen varit en halvtimme försenat, och jag hade lätt panik över bristen på kemipluggande och hotande sömnbrist och att jag skulle misslyckas. Ni vet den där paniken när man inser att man verkligen borde något, men en omständighet hindrar en? Det var kallt i Stockholm, jag hade lämnat ett Lund av vår och utan snö, min packning var tung, jag bestämde att ta bussen. Då den äntrar mitt synfält ska jag ta fram mitt sl-kort, som jag plötsligt inte hittar. Jag hade väntat på bussen i säkert sju minuter, och det tar väl runt 10 att gå därifrån, så det var verkligen enbart för att spara energi, ej tid. Nåväl, jag hittade det inte, inser att jag med största sannolikhet tappat det i Lund, tvingas gå hela vägen i alla fall. Och jag hade inga problem med att gå, om jag bara hade gjort det från början, men i samband med min tidspanik var det ej kul att ha suttit på en bänk så läneg i onödan, och jag insåg att det skulle bli komplikationer att ta sig till skolan måndag morgon utan kort, började överväga alternativa färdmedel så som gång och så vidare. Detta bekom mig, jag blev irriterad, sur, frustrerad. Leksand hade tidigare förlorat. Dagen var påväg åt helvete och jag såg mitt kemibetyg sakta suddas ut. Så erinrade jag mig hur världsligt det var. Allt detta. Och att störst at allt, är kärleken. (Alltid.) Och jag såg för mitt inre ditt ansikte, din blick, ditt leende, och att jag skulle få träffa sig dagen efter, och jag kom över det, jag släppte min bitterhet, och jag hängav mig åt att älska. Inte blint, medvetet, och med perspektiv. Så vill jag leva. Jag vill leva.