Alster...

Nedan vad jag skrev under dagen biologi- och kemiexamination mellan 09 och 13....

---

KLADD

Jag borde förbjuda mig själv att skriva i detta dokument och lägga all energi på det andra… men


WE WILL BURN YOUR CITIES DOWN

Det är ju mycket roligare att få skriva vad man vill och jag har också mkt mer inspiration till att citera låtar och lalla på på prosa som ett annat jävla blogginlägg.
Kunde jag inte bara ha bestämt vad jag skulle skriva förra veckan? Och förberett mig, som alla andra i denna sal? Och kanske kunnat ngt? ty jag vet intet om detta obegripliga ämne, intet I tell you, faaaaaaaaaan.
Om det tar mig tio minuter att skriva en mening i det andra dokumentet kommer detta gå så förbannat mkt åt helvete. Jag borde samla mig nu. Jag har inget utrymme för misstag. Failure is not an option. FOKUS.

Jag gråter och det har inte ens gått en timme. Hur kunde jag låta det gå såhär mycket åt helvete. Fan. Jag ska gå hem och tänka över mitt liv riktigt jävla ordentligt sen. Men det är sen. Nu borde jag bara fokusera och försöka få ur mig lite text. Ja, jag kunde förutspå att det skulle bli såhär. Men jag är ju så glad, jag mår ju så bra. Någonstans inom mig fanns ändå ett hopp om att det skulle lösa sig. Nu sitter allt bara fast i stället. Jag behöver ju en text att lämna in. Annars talar vi nog om IG. Jag ska kolla på betygskriterierna för G. Men saken är den att det här inte går över huvud taget, min hjärna vill inte vara med, och nej, jag förtjänar inte att det här ska gå bra heller. Men jag kan inte ens hitta på och chansa som jag hade kunnat på ett faktaprov, då kan man åtminstone alltid ta sig upp till G, nu är ju problemet att jag över huvud taget inte kan producera någon text. Och jag visste att det skulle bli såhär. Kanske är det just därför det blir det. Tänk om jag dör idag. Då förlorar det här provet all sin betydelse. Det som tar hårdast är inte att ytterligare två VG i min betygsrad eller att mitt snitt sjunker med 0,3. Inte heller att det skulle gå hårt åt mitt självförtroende för jag vet att jag hade kunnat om jag hade orkat bry mig och motivera mig själv. Jag vet att jag är bra nog det är inte där problemet ligger. Det jobbiga med detta är att jag nog aldrig kommer till Cambridge nu. Den enda dörr jag stänger idag är just den. I Sverige kommer jag in varhelst jag önskar och det spelar fan ingen roll. Det finns en fördel med att inte kunna komma in på Cambridge. Jag slipper den bökiga ansökningsprocessen och jag kan stanna i Sverige med FUF och David. Jag har mycket här som jag värderar. Dessutom slipper jag den extrema pressen som det vore att plugga där och vara sämre än alla andra. Det kommer att gå bra för mig oavsett var jag hamnar. Det handlar med om att vara lycklig än att vara lyckad. Kanske är det dags att inse det nu, ordentligt. Inte bara låta det vara ord. Vadfan spelar yttre omständigheter för roll, de är de inre som styr mitt liv. Jag älskar många personer i min omgivning jag älskar mina fritidssysselsättningar, vi ska slakta division fyra på söndag, jag ska på julmiddag på lördag, jag är ledig på måndag och ska få träffa Robert, vad fan spelar det här provet för roll i praktiken. Förutom att jag stänger dörren till Cambridge. Men jag kan göra karriär inom Unga Forskare i stället, det lär vara roligare än att bli mossig akademikerprofessor och doktor. Och vill jag ändå bli det kan jag bli det i Sverige. Ta det lugnt nu. Samla ihop dig själv. Ingen mäter dig efter dina prestationer, då borde inte heller du göra det. Där du är jag. Tänk på vilken fantastisk människa jag är. Fokusera på rätt saker för en gångs skull. Gå hem sen och tänk över livet. Vad du vill ha ut av det och vad som faktiskt betyder något. Men nu är det helt klart dags att sluta gråta. Ät ett piller och samla dig. Sen skriver vi den här skiten. Det får bli precis hur dåligt som helst. Det spelar ingen roll. Såja. Ta det lugnt nu. Lite te ska nog hjälpa. Andas djupt. David är med dig. Alla är med dig. Jag är med mig. Lugn och sansad.

Vilken jävla idiot byter fråga efter halva provet x_x

”Hur tänkte du här..?”
xD
Jag sitter ju helt handfallen, förmår inte ens öppna kemiboken. Det känns som om jag skulle kunna lösa detta om jag fokuserade men jag kan inte. Jag kan inte fokusera. Vadfan är det här, varför går det inte, vad har hänt, är det självförtroendet som brister? Snart börjar jag nog gråta igen. Halva provtiden har gått och jag har inte ens en hel sida. Det jag har är bajs ur ett samhällsvetenskapligt folkhälso- och folkskolaperspektiv. Jag kan helt enkelt ingen biokemi. Det är ju därför inget fungerar. Förstår ni hur förbannat tråkigt biokemi är. Än så länge ligger min uppsats utan tvekan på IG.

”Biologi B,
Eleven redogör för huvuddragen i några biologiska teorier.
Eleven använder införda biologiska begrepp och modeller för att beskriva biologiska fenomen och samband
Kemi B,
Eleven använder införda begrepp, modeller och formler för att beskriva företeelser och kemiska förlopp.”
Det där är alltså för godkänd. Jag lovar er att jag inte är i närheten. Wow, jag har aldrig fått IG förut. Jag har aldrig gjort ett omprov. Men jag vill inte göra om det här. Det kommer inte att gå bättre nästa gång…

Jag var just på toaletten och bröt ihop lite mer ordentligt. När jag kom ut stod Kajsa och köade. Varför just Kajsa av alla människor. Fet chans nu att samla sig igen. Hahaha. Detta börjar bli grymt tragikomiskt. Jag måste sluta gråta. Hur kunde jag vara så fruktansvärt övermodig att jag sminkade mig en dag som denna? Det var ju knappast otippat att jag skulle gråta en hel del. Jag älskar dig också, min vän, men det här, det älskar jag inte, och jag har också mycket svårt att älska mig själv numer, och folk sa ju till mig att det skulle bli såhär, David sa ju att jag borde plugga för att jag skulle må så dåligt annars. Men jag ska fan inte må dåligt hur illa det än går på detta prov, ikväll blir det kanske lite jobbigt, natten kan bli tung men därefter tänker jag bara känna lättnad. Det förutsätter dock att jag inte måste skriva om skiten för i så fall är ju detta enbart meningslöst. Min enda lyskraft har ju varit att allt det här som jag haft ångest över i någon vecka nu kommer att vara över om två timmar. Mindre. Det är bara 1 h 37 min kvar faktiskt. Jag måste uppnå godkänt. Det kommer aldrig gå. Jag har aldrig tidigare behövt kämpa för godkänt. Förmodligen är det oerhört lärorikt. Lärdomar är väl dock något jag borde ägna mig åt att dra i kväll och kanske inte just nu då jag borde försöka fokusera på det här förbannade provet. Om tårarna bara kunde sluta vara i vägen för min syn, jag ser liksom inte vad jag skriver…

Fan helvetes jävla tårar. Fan helvetes jävla prov. Det kan ju inte ha undgått någon i hela klassen vid det här laget att jag sitter och gråter. Åh, Robert är inne på gmail-chatten. Fast där går nog även min gräns för vad jag borde hålla på med för tillfället. Det här dokumentet är ju trots allt någon form av terapi. Att prata med någon annan skulle bara få mig att gråta ytterligare. Jag orkar verkligen inte mer. Jag måste sluta underprestera i skolan för det tär för mycket på min själ. Fysikprovet förra veckan var ju nästan lika illa. Jag tycker dock jag tog mig upp till G där. Skillnaden är dock att Lars är Lars, Åsa är Åsa och Anna Karin är Anna Karin. Nog sagt om det.
Det här är verkligen på nivån vad i helvete ska jag ta mig till. Måste det vara så lång jävla tid kvar också. Jag vill bara ut härifrån nej snälla tårar stanna där ni är. UFSmötet senare i kväll lär ju inte bli min starkaste prestation. Eller så är det bara förbannat skönt att göra något annat. Fast det är en potentiell katastrof, helt klart. Tanken att hoppa framför ett tåg… okej då, inte framför ett tåg, SL har tillräckligt med problem, men från en bro då, är ju väldigt lockande. Om man avslutar allt tappar det här provet all reell betydelse. Inte för att den har någon sådan i jämförelse med mitt liv, egentligen, från början heller, jag menar. Så mycket makt kan jag ju inte ge detta idiotämne. Jag kanske kan visa på min överlägsenhet genom att äta så fel att jag dör? Men nej det är väl också att låta det vinna. Fast det finner ju hur jag än gör nu så största möjligheten att bevara stoltheten och liksom stupa med fanan i topp är kanske ändå att dö.
Ni behöver inte reagera på det där, klart jag inte ska ta livet av mig pga ett förbannat biokemiprov, men jag menar, det vore ju helt klart en lösning. Kan jag slitsa handlederna nu kanske, under själva provet, så grovt att jag behöver köras till sjukhus? Halvt traumatisera hela klassen, lite som en introvert skolmassaker. Jag har ett rakblad och det är vasst. Jag har alltid ett rakblad. Det var ju min hemlighet, men det ligger i mitt pennskrin, och det står ”för nödsituationer” på den pappersgrej jag lagt det i. Visst är det här en nödsituiation? Tror ni inte de ger mig en ny chans om jag skär upp handlederna och måste föras till sjukhus? Konsekvenserna, kvällens styrelsemöte riskerar att ej bli beslutsmässigt, jag missar morgondagens tvättid, Tobias får sköta fredagsmötet själv, jag missar FUFs ledarkonferens och julmiddag på lördag, curlinglaget får två stenar mindre per match på söndag. Om de nu skulle ställa upp alls ifall jag låg på sjukhus. Jag hoppas verkligen det. Konsekvenserna av att inte skära upp handlederna är VG i biologi B, VG (eller G kanske?) i kemi B, ett snitt på som bäst 19,5, ingen möjlighet att plugga utomlands, inget Cambridge, ingen cool professur, ingen forskarkarriär, inget nobelpris. Men å andra sidan, kan jag inte ta den här motgången är jag nog ändå ganska långt ifrån nobelpris. Och vad fan spelar det för roll egentligen.
Det här är det värsta jag gjort i mitt liv. Alla kategorier. Nej, förmodligen inte. Och bli inte oroliga för att jag dillar om rakblad mm. Det blir inga sjukhusvistelser här inte. Det där är ju tankar man leker med, inget man gör. Hur gärna man än vill, vill se andras reaktioner, vill bevisa för sig själv allvaret i situationen, vill ge sig själv ett kvitto på att man är sinnessjuk. Vad jag nu ska med det kvittot till, men man vill kunna skylla på något annat, det är inte jag som är dålig, inte jag som är instabil. Sociopat? Åt helvete med allt.

För allting faller. Förr eller senare, faller allt.

Det blir en spännande natt. Jag kanske ska skriva eller något. Blir jag författare behöver jag aldrig mer beblanda mig med detta vedervärdiga ämne. Att metabolismen sker inom mig varje dag kan jag tyvärr inte ändra på, men jag kan välja att inte kännas vid det, inte fördjupa mig i den. Obstinat och omogen som vanligt. Jag har gett upp för länge sedan. Klockan är tolv nu. Det är en timme kvar av min examination. Maxgränsen för uppsatsen är fyra datorskrivna a4, vilket jag snart har i detta dokument. Det andra är en och en halv. Hur försvarar man den prioriteringen? Det handlar mer och mer om att överleva den här dagen. Eller skrivtiden ut. Att inte bara falla ihop på golvet. Jaha, nu gråter jag igen, ser ingenting. Måste det vara så jävla kallt här också. Hur blev det såhär då? Jag har sovit, jag är knappast väl förberedd men jag har ju samma möjligheter till förberedelse nu som jag haft de senaste veckorna, jag har böckerna, anteckningarna, hela internet. Hade jag bara kunnat samla mig och lita på mig själv, motivera mig och orka, borde jag ha kunnat göra det arbetet den första timmen idag. Det var ju någon annanstans problemet låg. Inställning? Möjligt, troligt, även om jag försökte. Jag ville gå in för att detta skulle lösa sig. Men jag löser inget längre. Och saker har aldrig löst sig av sig själva.
Är det inte dags för folk att börja lämna in snart så det blir lite mindre folk här? Jag har nämligen en stark känsla av att då klockan sakta närmar sig ett kommer det komma ett extremt sammanbrott från min sida, och då behöver ju helt inte alla vara kvar. Problemet är lite att jag liksom inte ens har något att lämna in. Det är liksom inte ens G. Hjälp.
Jag hade inte kunnat skriva den här uppsatsen hemma om jag så hade haft två månader på mig. Vad fan ska jag ta mig till. Detta är troligen mitt största misslyckande någonsin. Nog för att jag tycker mig misslyckas ganska ofta på prov (där VG+ helt klart är ett misslyckande) men av denna omfattning, nej, jag tror inte det har hänt. Fysikprov, ja, flera stycken, men det verkar aldrig spela någon roll ty läraren är udda. Antingen passar inte den här typen av uppsatsskrivning mig, eller så passar mig inte ämnet. Eller, så hade jag för mycket ångest inför denna skrivning för att kunna genomföra den. Mina tankar har såklart gått till att försöka leta upp ett gammalt elevarbete och skriva om det men fusk känns inte som en godtagbar lösning. Den är sämre än döden, nästan. Jag orkar verkligen inte sitta här och frysa i ytterligare 50 minuter. Samtidigt kan jag inte lämna in ett tomt dokument. Eller kan jag? Lämna in detta dokument kanske, då det faktiskt är vad jag producerat under denna examination. Det vore något va. Då skulle lärarna allt undra.

Någonting har blockerat min hjärna så att jag omöjligt kan samla mig och slutföra detta. Vad vet jag inte. Men vadfan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan… BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ.

Jag borde ha lyckats ta mig till G nu. Kanske. Det är nästan ännu värre. Förnedring. Usch. Åh en halvtimme kvar. Yes. Ta mig ut härifrån. Jag mig bort härifrån. Låt mig dö. Jag ska hämta min jacka och sen springa ner till handikapptoaletten på våning ett. Är den upptagen vidare till tjejtoaletten. Sen ska jag bara sitta där och gråta. Härligt att vi har biologi i eftermiddag. Jag kommer inte kunna se Anna Karin i ögonen alls. Det här är bara sjukt egentligen. Helt klart ett ”vad fan hände”-moment. En spännande analys av misslyckandet väntar. Men första ska jag bryta ihop. Bryta ihop och komma igen, i nämnd ordning. Man kan ju fråga sig varför jag sitter kvar om jag ändå inte ämnar skriva mer. Men det är för att inte utöva positiv förstärkning av att fly från proven. Vi talade om det här bland annat igår på psykologin. Lev igenom dina ångestattacker, annars förstärker man flyktbeteende, och ångesten i sig. Om jag slipper göra något för att jag beter mig såhär, då förstärker jag det beteendet. Ta i stället konsekvenserna så gör jag nog inte om det. Jag inser rationellt vad min oförmåga kommer leda till men learn the hard way. Förfan. Det var aldrig komiskt. Jag fryser så mycket att jag kommer bli sjuk. Hela jag skakar vid det här laget. Jag vill bara bort och jag förbannar föregående meningar. Hur ska jag uthärda ytterligare 27 minuter?

Ni får fem sidor ångest i stället för fyra sidor genomtänkt uppsats. Grattis. Radioteatern ger. Berättelsen om Tove och hur hon under fyra timmar stängde dörren till Cambridge och en stor forskarkarriär. Berättelsen om Tove och den ångest hon ständigt upplevde inför sina egna prestationer. En studie i samtida sorg, stress och suicidala studenter. Verklighetens illusioner. Följderna av folkets förfall.

Jag är inte gjord för det här. Jag skakar. Jag fryser. Jag gråter. Oupphörligen och det har gått snart fyra timmar. Ett psykologiskt uthärdande. Ett styrkebesked i sig. Eller ett bevis på att jag inte ens hade mod att skita i allt. Det finns alltid två sidor av varje mynt. Fler egentligen, de är tredimensionella. 203 dagar av tvivel. Jag står inte ut mer. Åtta år av ångest. Jag står inte ut mer. Befria mig.

Farväl

Sitter instängd på mitt rum och dricker whiskey. Vad ska man göra, när inget sällskap finns att tillgå utöver högen av skolböcker på skrivbordet samt ens arma dator, den enda vän som aldrig sviker (förutom när tekniken krånglar, och man blir mer suicidal än någonsin annars). Det är min innerliga förhoppning att ni tar vara på den här tiden, för den hade kunnat vålla min död. Där gick jag i mörkret och det aldrig sinande duggregnet, och jag grät i takt med det, och talade högt för mig själv, som vore jag mentalsjuk. Du säger så mycket, men när jag behöver dig, då finns du aldrig där. Eller är det så att när du inte finns där, behöver jag dig som mest? Vad är hönan, vad är ägget?

Min mor kom in i mitt rum, jag gömde mitt whiskeyglas under skrivbordet, men flaskan, den upptäckte hon. Sa dock inget, ty över arton är jag, och intet kan hon invända. Jag ville inte dricka alkohol i kväll, och därför drack jag vatten på restaurangen, då, då jag hade chansen att erhålla dryck utan kostnad, men jag avstod. Så går jag hem och tar fram min whiskey, och alla nykterhetsprinciper var förgäves. Varför behövdes det, givetvis för att jag var uttömd, dränerad, likt jag så ofta blir, söndergråten, ödesdiger, fatalistisk. De som sagt att de alltid skall finnas där, är för tillfället båda onåbara, oåtkomliga, frånvarande. Vem ringer man då, vem förbarmar sig, ingen finns där, man får söka i sitt inre.

Alltså vänder jag blicken inåt, prövar ett introvert förhållningssätt, söker min styrka och min stabilitet, min kraft och min identitet, men ganska snabbt det går att inse, just allt det där, är det jag saknar. Jag sålde min själ till dig, och med den min självständighet, nu bryts jag sakta ner, och när ingen ser, då leker jag med smärtan, en gammal vän av brustna hjärtan. Ty alltet verkar intet, när intet har en mening, så värdelöst och kallt, mitt huvud grumlas och min tanke falnar, en tyngd och ängslan, överallt. Förgät din Tove, så besparar du dig lidande, kom ej efter, gråtande och kvidande, ty om så sker du möts av likgiltighet, glöm din Tove, glöm allt du vet.

tjoho

Jag och David har det finast i världen. Men det får du aldrig läsa om här. Tänk så klyschigt det skulle låta, så tråkigt det skulle vara och hur avundsjuk du skulle bli. Min empyrén (tack David) sparar jag för mig själv, eller delar med David. Ni andra står utanför. Muhahaha! Ni ser. Jag kan inte alls skriva när jag är vid gott humör. Således är min blogg smått tragisk, och således skriver jag mycket mer sällan nu förtiden. På ett sätt är det bra. På ett annat dåligt.

Att skriva är att reflektera; varför skulle man bara vilja reflektera när det är dåligt? Tar man inte bättre tillvara på lyckan om man reflekterar över den? Det är mer att det inte finns så mycket att säga. Jag är lyckligast i världen. Du är finast i världen. Mitt liv är det bästa på jorden. En periodvis sorglös människa behöver inte vara naiv. Det ligger ingen skam i att vara lycklig. Faktum är att jag är stolt att jag kan. Kan låta bli att fokusera på hel saker och haka upp mig på trivialiteter, och bara vara glad i stället. Jag tycker mig kunna bidra till världen på det sättet också. Åtminstone till min egen värld.

Höstlov har gjort oss gott. Intet har jag dock fått gjort, precis som vanligt. Nu måste jag gå ner i tvättstugan och hänga tvätt. Haha god morgon.