Varför skriver jag så nu? Jag hade lovat mig själv, att inte skriva mera. Och rösterna har tystnat, skratten dött ut, min dag är redan slut. Förbi, passé, och jag summerar. Ett första dygn av mars. Jag vaknade upp och bland det första som mötte mig var en påminnelse om denna månads ankomst. Min fruktan är stor. Dagen, en sinuskurva där hela perioden genomlevdes flera gånger om. Givetvis en viss glädje i morgonens stund, men en enda blick ut genom fönstret fick mig att tvivla på alla löften om en vår. Därifrån gick det bara utför och jag dristade mig till att döma dagen som en av de värsta i mitt liv, men vänner från förr livade upp den, liksom vänner från nuet före dem.
Nu har tystnaden återtagit sin plats på tronen i ensamhetens eviga envälde.
2 kommentarer:
Frukta intet.
Ja visst är det. Vi verkar ha präglats av samma syn på estetik inom skrivandet. Intressant :)
Vill inte förringa Söderbergs ord med ett "klockrent" så därför tror jag ett "bravo" duger gott och väl :)
Ta hand om dig.
Skicka en kommentar