Ja

Det kliade i fingrarna hela vägen hem, för att jag ville skriva här. Jag kunde nämligen inte sluta le, och ansåg detta extraordinärt. Förvisso händer det ganska ofta men nu var det en annan typ av leende; ofta ler jag lite fundersamt där jag går och tänker, men nu var det ett mer saligt leende som om jag var lite dum. Sorglöst, inte eftertänksamt. Kanske lyckligt. Förälskat.

Det är underligt hur främmande folk ser på en när man går runt och ler. Jag undrar vad de tänker, ser de en lycklig ungdom som just fått lov, ser de en tjej som tänker på sin pojkvän, eller ser de verkligheten? Jag är knappast dimensionslös eller okomplex, men ser en ovetande omvärld mig så? Och avundas de mig mitt obekymrade leende? Varför förvånas de, hur ovanligt är det egentligen att stressade tunnelbaneresenärer ler, alltför ovanligt, alla jäktar med rynkade ögonbryn. Där släntrade jag med min frälsta uppsyn och fick så mycket fler blickar än när jag spelar sinnessjuk eller självmordsbenägen (vilket jag ofta ägnar mig åt när jag åker tunnelbana, i studiesyfte och för att se om någon reagerar).

Dropp dropp dropp, droppade det från taken. När jag klev ut genom en av Norra Reals bakdörrar möttes jag av ett rejält smattrande, det var knappast dropp dropp utan mycket frekventare, och det vittnar om en vår i antågande, om ljus och grönska, om varma temperaturer. Visst är det slaskigt och visst var himlen grå, visst syntes knappt ett kyrktorn i fjärran för dimman, men vad gör det när framtiden väntar och nuet tillhandahåller en tillvaro i fullkomlig trygghet. Om än jag inte är trygg i mig själv, varför jag hälsade på mormor igår. Jag var rädd för mig själv, men hon sköt upp ensamheten, eliminerade den egentligen, för stunden och dagen, ty pappa var hemma när jag senare kom hem. Nå, detta styrkte blott tryggheten i min tillvaro sedan jag återupptäckte ännu en utväg, och mormor är nästan alltid hemma, dit kan man söka sig, hon är varm och välkomnande.

Så bad jag om en tunnelbana mot Alvik där jag traskade nerför Rehnsgatan, övervägde först att gå hela vägen men försköt tanken vid en blick på slasket. En tunnelbana mot Alvik var vad jag fick, och därefter en promenad från nämnda ställe och hem. Döm om min förvåning över en hörsammad bön. Hem gick jag, och hemkommen är jag, utan rädlsa. Ett lov, jag välkomnar det, fruktar intet. Vad finns att frukta, och vad kan någonsin skada mig under Solens strålar? Intet, intet. Vad gör ett moln, min tanke är osårbar. Sol invictus.