Sub specie aeternitatis

Återigen presenterar jag så ett inlägg vars främsta syfte blir att hindra mig, eller snarare skona mig, från att göra skolarbete. Medges bör att min blogg håller på att ändra karaktär - något som jag vill skylla helt och fullt på skolans effektiva eliminerande av alla djupare tankar och reflektioner, vilka ersätts med stress, press och ytlig hjärdödhet. Var god notera att jag använde tankstreck i föregående mening, något jag egentligen ogillar, men en viss litterär förebild (nej, inte Lagerkvist, någon mycket närmre min vardag) har måhända fått mig att ändra uppfattning eller åtminstone att omvärdera min ståndpunkt. När jag satt på tåget hem från Göteborg (nämnandes Göteborg: ursäkta den värdelösa synkroniseringen tillhandahållen av blogger.com) konstaterade jag inför min fader att en av människans bättre egenskaper är hennes förmåga att omvärdera åsikter, ståndpunkter, synpunkter och fördomar. Min pappa hävdade att alls ej alla besitter denna hedervärda egenskap, och jag tillstår att variationen mellan dess utbredning är stor, men de flesta av oss har om inte mer ett litet uns, vilket också skiljer oss från övriga organismer. Nog om detta.

För mig var dagen fredag, eller lillfredag, av två anledningar. För det första är onsdag allmänt erkänd som lillördag, vilket logiskt sett gör tisdagen till just lillfredag. Den mer glädjande orsaken är dock morgondagens ledighet. Jag förväntar mig Christines vrede över Norras slapphet än en gång, vid upplysningen om än fler lediga dagar. Nåväl, själv tänker jag inte klaga utan förhoppningsvis tillvarata denna återhämtningsdag, som det så vackert kallas. Bland annat ämnar jag återhämta, eller återuppta, diverse sociala kontakter vilket glädjer mig. I bästa fall kommer även en del studier att sörjas för (i värsta fall över, haha, förstod ni den?). Föga troligt.

Ej att förglömma i denna tröstlösa vinteroändlighet är OS, denna polstjärna som ger oss hopp och tröst, för att inte nämna förströelse. Ack, du stjäl mängder av min tid och saboterar mina studieresultat, men vad gör väl det när du bringar sådan spänning, och dina gröna ringar som sätter färg på en i övrigt gråvitdaskig tillvaro. Guldkant på tillvaron, hade kanske varit ett än mer passande uttryck såhär dagen efter Kallas iskalla (...) prestation. Mindre bejublansvärt må vara de tre fjärdeplatser svenskarna försett oss med, alltid samma bitterhet över denna gudsförgätna placering. Hockeyturneringens början välkomnas också hjärtligt av en galning med abstinens (efter ett otal säsonger i allsvenskan är man trots allt inte alltför bortskämd med den egentliga sporten eller ett spel av absoluta världsklass).

På min väg hemåt såg jag ut genom tunnelbanans glasruta och konstaterade i återhållsam förnöjsamhet ljusets långlivadhet som ter sig allmer enastående i takt med dagarnas förbipasserande. Innan vi vet ordet av är våren kommen, knoppar spirar (kan knoppar spira?) och grönskan sprider sig och den vita häxans rike tvingas ge vika för en tid. Så möter vi en ljusare och nyansrikare omgivning vilken speglas inom oss och allt som varit dött, återföds och får liv. Varje svårighet innefattar på nytt en möjlighet och livet, livet, livet.

De mängder av påhittade ord som förekommer i detta inlägg är jag i de flesta fallen fullt medveten om, men ni är likväl välkomna att påpeka dem eller kasta dem i mitt ansikte så kan vi diskutera saken. När jag blir invald i Svenska Akademien kanske jag argumenterar in några i ordlistan, vem vet. En alldeles ogrundad notering kan vara att jag idag under lektionstid varken kvävdes av kvävgas eller försurades av forforutsläpp, något som gladde mig mycket och innebär förbättrade framtidsutsikter vad gäller specifika stuideresultat (i alla fall det förstnämnda). Tack och adjö, nu skall jag icke längre uppehålla er och förslösa er tid med min fruktlösa, byråkratiska och alltför invecklade galimatias.