Idag var en sån där dag då det egentligen inte är meningen att man ska gå ut. Ändå gjorde jag det, jag hade inte mycket val, och ända ut till Lidingö begav jag mig. Tidigt var jag uppe, halv tio ringde min klocka och den här veckan har karaktäriserats av alltför lite sömn. Nå, årsmötet för FUFL - Förbundet Unga Forskare Lidingö, var snabbt avklarat och så åkte jag hemåt igen. Stort tack till Johns mamma som körde mig och huddingeborna till Ropsten - mycket välkommet att slippa promenera i kylan till lidingöbanan och sedan vänta på den och åka den. Väl hemma var jag stelfrusen och möttes av att herrskapet städade. Mitt rum hade också behov av att städas, inte minst dammsugas, så jag anslöt mig till den allmänna andan. Äntligen färdig sitter jag nu i soffan med febrigt huvud och lätt yrsel - jag har heller inte ätit sedan frukosten klockan tio utan enbart druckit kaffe. Min sunda livsstil är ett minne blott. Dock, om det kunde bli vår snart, lovar jag att återuppta den. Vem längtar inte ihjäl sig efter varmare väder och lättare kläder?
Antingen hade någon vaknat på fel sida eller så betyder en hälsnings tonfall oproportionerligt mycket... Ska det vara så skört?
Jag efterlyser Louise, var håller du hus, du vet att jag blir orolig och förmodar det värsta! Skador och sjukdomar och förlust av familjemedlem. Du kan väl bara ge mig ett litet livstecken typ, "plötslig förkylning, kommer på måndag". Alltså jag är verkligen inte sur eller jätteorolig men jag bara bryr mig så att säga. Puss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar