Stort är mörkret nu
Månen är itu
Men det är natten som gör dagen ljus
Och mitt ljus är du
På denna jorderund
Finns här ingen annan
Som kan ge mig sån förtvivlan
Och som är lika sann
Jag ger dig lånade ord, för det ber jag om ursäkt. Faktum är dock, att det mesta redan är skrivet, och att alla ord är mer eller mindre lånade, oavsett de är direkta citat eller ej. Varför så anstränga sig, när intet nytt kan skapas? Nå, för dig anstränger jag mig mer än gärna, du är min mödas lön och min motivation att alls leva, fick mig att välja så, att vilja så, att leva så.
Jag är inte lätthanterlig, nog inser jag mina laster och min opålitlighet - det att svängarna är allt för många, nätterna är alltför långa och att intet säkert är (förutom allt det där).
Ej ens själv kan jag förstå, hur skulle någon annan då, någonsin förmå? En titel ifrån Doktor Glas, ett hjärta likt en sprucken vas, men pussla sakta mina skärvor, nysta långsamt dessa härvor... Om du inte vill mer, om du inte klarar fler, nätter utav nyckfullhet, är min önskan att du vet - om du vilja lämna mig, förebrå jag icke dig.
En tyngd sällan skådad, fann jag hos den vise. Den drabbade mig, men jag var drabbad redan, dock finner jag en vårljus kväll allt annat än ett underverk, ty jag börja tänka då och tanken får mig att förgå, likt min mäster säger, "tanken är en syra som fräter". Så lånar jag på nytt, som om orden har mig flytt, men de alltjämt flödar, sinnet sig bemödar, med att dem formulera, och för mig diktera, vad jag skriva bör, till en värld som sakta dör.
Sic gloria transit mundi
- Sol invictus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar