Den här dagen hade sådan potential. Det är februari sedan igår, bara en timme badminton idag och inga lektioner tack vare idrottsdag. En timme mellan två och tre, fram till dess hade jag all tid i världen, jag värmde upp efter att ha vaknat till fogelkvitter, jag åt en förstärkt frukost, jag gled runt här hemma, solen sken som om den sovit alltför länge, vilket den också har, och jag promenerade till frescatihallen utan att ens behöva ha jacka på mig. Varför kände jag aldrig minsta uns av glädje, varför kunde jag inte le mot solen där jag gick och lyssnade på musik och allt egentligen var fantastiskt. Så åkte jag hem och stretchade, åt men allt gick utför, från att ha varit likgiltigt blev det dåligt och när jag äntligen duschat kunde jag inte annat än att lägga mig naken i sängen under täcket och läsa Lagerkvist. Jag undrar vad som händer, hur det händer och varför. Det blev några dagbokssidor också, innan jag helt hängav mig åt Aftonland (namnet på diktsamlingen), denna plats mellan dag och natt, vakenhet och dröm, liv och död. Den sista anhalten före mörkrets och intets herravälde. Det mjuka och barmhärtiga. Jag klottrade ner följande;
Sedan jag läst ur Aftonland
Och kanske befunnit mig där
Tillsammans med Pär
Som en hjälpande hand
Alltid, ej bara ibland
Kommer han att finnas här
Jag blir nästan kär
Vi har ett starkt, starkt band
vilket vid närmare eftertanke kan tillhöra det mer patetiska jag skrivit. Allt blir patetiskt i jämförelse med min hjältes naturliga ordhantering, denna dödspredikan med insikt om ovissheten. Lagerkvist vet och konstaterar att vi intet vet, om vare sig liv eller död, vi famlar i mörker, med ensamheten och våra tankar som enda sällskap. Han betraktar döden som en möjlig befrielse (förvisso min tolkning) men vet att livet är en plikt och döden är aldrig en utväg eller ett alternativ. Så blev jag tvungen att acceptera att ej heller den sista utvägen existerar, efter att mycktet nyligen ha gett upp den näst sista. På så vis finns bara ett liv i leda kvar för sådana som vi, och vi tvingas uthärda det dag för dag utan pardon. Vad kan jag göra åt det. Jag skrev att jag måste ta uti med det här, men insåg alltför snart att det är en omöjlighet, ty svaret är blott intet och acceptansen ofrivillig. Hopplösheten är slående. Därför ger jag er Peter LeMarc;
Här, här finns ingen kärlek kvar
bara hopplöshet
Det finns inga mirakel. Varje morgon på vägen till skolan. LeMarc har nästan samma halt av sanning som Lagerkvist och där har ni förklaringen till att jag lyssnar till honom, eller egentligen, till dem båda. Den ena beskriver kärleken, den andra döden och vad mer behövar man i livet? Det blir många citat idag, jag ger er ett till, från ursprungskällan, från aftonlandet. Inte för att det är det mest specifika, talande, vackra eller så. Utan för att det relaterar till mitt tillstånd och till min fasad, vilken jag tidigare skrivit om. Det tangerar också min egen syn på allt det här. Ett sätt att blunda.
Som ett grässtrås böjning i vinden.
När det reser sig igen har ingenting hänt,
ingenting som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar