Man tar sig onekligen för allt möjligt konstigt när man vill undvika att plugga. Nu försöker jag motivera att jag inte pluggar. Detta genom att ange betyget G i samtliga kvarvarande kursen och räkna ut det betygssnitt en sådan tillåt mig säga katastrof skulle leda till. 15,2 tack vare att jag redan har 14 MVG (hur troligt det är att jag skulle få G i t.ex. franska 4 eller svenska B där jag redan har MVG som omdöde kan man ju visserligen debattera men nu räknade jag på det ändå). Jag tycker personligen att 15,2 är helt okej, det är drygt snitt VG och jag kunde ha minimal närvaro resterande terminer samt knappt alls behöva plugga hemmavid (hur svårt kan det vara att få G?). Ni anar inte hur frestad jag är. Vidare surfade jag in på Stockholms universitets hemsida för att se hur långt 15,2 skulle räcka. De allra flesta utbildningarna hade hösten 2009 "samtliga behöriga erbjöds plats". Bland de som faktiskt hade en gräns räckte 15,2 förvisso inte jättelångt, måste jag erkänna, men jag kunde bland annat bli idrottslärare på gymnasiet. HAHAHAHA. Att se sådant som att det är samtliga intagna på högstadielärarutbildningar inom alla ämnen, däribland matte och fysik, gör mig mycket ledsen och man förstår varför det finns så många dåliga lärare. Förresten ger mig G i samtliga resterande kursen 2,5 meritpoäng till de flesta linjer! 17,7/22,5. Och så finns högskoleprovet. Vidare finns ändå inga jobb för akademiker. Summa sumarum, varför, VARFÖR, ska jag fortsätta plugga?
Det här var inte det mest motiverande jag kunde göra för att få mig själv att skriva en engelskauppsats eller räkna ikapp i matte, kemi, fysik osv. Jag inser det. Men kanske tar det bort paniken. De som känner mig förstår att med fjorton raka mvg finns det inte minsta sannolikhet i världen att jag skulle skita i allt nu, ens om det vore bäst för mig och jag blev rekommenderad det av säg en psykolog. Likväl är det roligt att leka med tanken. Jag vill helst hoppa av och dra någon helt annanstans men det vore kanske bra och mer realistiskt att åtminstone stanna och skaffa behörighet. Jag drömmer vidare om ett liv i frihet.
På hemväg idag var det stopp i tunnelbanan. Minuterna gick bokstavligt talat bakåt. "Åkeshov 6 min. Åkeshov 7 min." Jag gav upp tidigt och då jag redan var långt ifrån fyrans hållplats tänkte jag att det vore roligt att gå hem, något jag ännu inte gjort (trots att det bara tar ca tjugo minuter, katastrof). Jag går upp mot Tegnergatan och tänker att jag ska ta Barnhusbron eftersom det går fortare än att traska via Odenplan och St Eriksplan. HAHAHAHA medan jag skriver detta kollar jag på en karta och inser vidden av mina fadäser. Så långt var hur som helst allt helt i sin ordning. Hur som helst passerar jag drottninggatan (den är lång så det var faktiskt inte fel), kungstensgatan, norrtullsgatan vilket jag trodde var rätt men nu var jag påväg åt helt fel håll. Plötsligt hittar jag mig själv på Odengatan vid Odenplan varifrån jag tar fyran i alla fall, men allt det där blev en väldigt udda omväg och medan jag irrade runt utan att vara övertygad om var jag befann mig var det som om jag tappade greppet om verkligheten. Det var folktomt, öde, kallt, snöstorm och fullkomligt meningslöst. Det var livet i ett nötskal, långt bort från allt av värde men ändå överväldigande lugnt och fridfullt. Stormens öga. Så fort jag såg Odengatan rycktes jag tillbaka till min verklighet och påmindes om alla de åtaganden jag just nu gör mitt bästa för att skjuta upp. Det var en udda upplevelse. Följden blev att jag trots att jag slutade halv två inte var hemma förrän tre. Och jag har idag lärt mig något om alltets förgänglighet och värdet av att bryta mönster. För ingen bryr sig och det måste man förstå, vem vet att jag går där jag går, vem ser mig när jag fryser, det finns ingen och ska heller inte göra det. Lev ensam, dö ensam. Roten.
Flera gånger den här veckan har det slagit mig hur lite folk märker. Hur uppe folk är i sina egna världar och verkligheter, inte öppna för någon annans och själv är jag givetvis likadan, hur kan man leva i någon annans verklighet, det går inte, fungerar inte så. Och att vara så ensam i sin verklighet, det sliter mig i stycker men som sagt tror jag att det är nyttigt, lev ensam, dö ensam, och ju tidigare man accepterar detta desto lättare blir livet. Min högsta önskan är att dela mitt liv med någon annan. Och att samtidigt dela någon annans liv. Att skapa en gemensam verklighet.
Kanske var man tidigare i familjens värld och kanske är det därför (bland mycket annat) det är svårt att växa upp. Därför man tvingas tänka och fundera så förbannat mycket, och därför man vill fly sig själv, likt jag gjorde idag på min irrfärd. Jag vill inget säga med det här, jag bara funderar i ord. Det är enbart riktat till min egen förståelse.
För att förtydliga spåret om att ingen något märker. Ta förändringar som ingen noterar. Och noterar man kommenterar man ändå inte. Ta allt det ingen frågar. Trots att alla vet. Anar. Jag förstår inte vad detta beror på, denna egofixering och ointresset för andra. Låt mig ge ett exempel, om än alltför snävt för min ytterst allmängiltiga poäng. Någon nämner att hen ska på bio efter skolan. Nästa morgon tänker ingen tanken att fråga hur filmen var. Kanske tänker man inte alls på det, kanske tänker man "hen får berätta själv om hen vill", det spelar ingen roll. Fullt upp med sina egna bekymmer. Visst händer det att någon frågar hur bion var någon gång ibland, eller vad någon gjorde i helgen, då oftast i konverserande syfte, inte för att det är intressant. Jag tycker inte att man är någon hjälte bara för det. Återigen är mitt exempel undermåligt men jag vill inte ge ett reellt och det här handlar inte om mig. Det är en generation av individualister. Men för all del, låt var och en leka sitt eget liv, vakna upp när allt är försent och låt bitterheten dränka jorden.
Hur mår du? Inte i konverserande ton, utan för att jag undrar. Jag bryr mig.
3 kommentarer:
Jag mår ganska bra! Lite rikare efter en dags jobb, och innan dagen är över hade jag tänkt att jag ska ha läst klart den tredje av fyra böcker som hör till den här kursen - vilket är rätt bra eftersom tentan är 12 mars, och kursen började förra måndagen. Emellertid verkar det som att min hud blivit uttorkad eller nån sån skit, för ansiktet och halsen har kliat som tusan i flera dör, extremt störande. Men sammantaget ganska bra, tackar som frågar :D
tre av fyra böcker, du är omänsklig :D det är en del av din charm! hudåkomman låter ju jobbig, hoppas att den löser sig, du får väl uppsöka en ortoped heter det va. men bra att det är bra på det hela taget, härligt härligt! :D
Öööh det skulle stå flera dar, inte dör... så går det när fingrarna tänker snabbare än hjärnan och slår ihop flera dar med jag dör :D Haha njae två av dom var tunna, men ändå, bättre tempo än tidigare kurser! Bara "En orientering i tryck- och yttrandefrihet" kvar, och den är jag typ mest taggad på!
Skicka en kommentar