För att jag kanske inte skulle kunna sova annars. För att jag kanske ändå inte kan det. Och för att du, är du.
Det här kommer inte bli sammanhängande.
Jag vill inte att det ska vara det.
Det här är kanske bara till dig.
Bara du behöver förstå.
Det vet jag att du gör.
Det sista du sa till mig.
Först av allt vill jag tacka dig.
Inte bara för det du sa, utan för allt.
Jag får besök i natt.
Jag känner det på mig.
Det är inte drömmer jag talar om.
Jag tror att du förstår.
Varför det ska vara så, vet jag inte.
Eller kanske gör jag det.
Det är dock inget jag tänker publicera.
Än på ett tag, och jag har inte formulerat det ens för mig själv.
Men jag tänker att
- det här är vad du frågat och vad jag undanhållit-
ifall varje natt, var som natten
fanns de inte där.
Förstår du mig?
Och det är någonstans
i det faktumet
som allt bottnar.
Det är vad allt kommer tillbaka till.
Och där är skillnaden.
Där föds mina ovänner.
Det är anledningen.
Förstår du mig?
Däri, i skillnaden, ligger allt.
Och därför måste jag.
Därför kan jag inte.
Därför bygger jag.
Därför river jag.
Självaste kärnan.
Förstår du mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar