Har ni tänkt på hur hösten liksom försvann? Jag säger detta som ett konstaterande snarare än en klagan, det är heller knappast så att förlusten av en höst är något jag i allmänhet sörjer. Jag orkar inte ens lägga någon värdering i detta. Men jag minns hur vi pratade i september. "Det måste gå", "vi gör något bra av detta", "man kan gå och fika på fik med mysiga soffor, dricka varm choklad"... Inget av det där blev riktigt av, eller hur. Allt julstök som rann ut i sanden. För mig personligen. Vad jag tänker är, att jag trodde att jag skulle vara förbi den svåra perioden vid det här laget. Det var bara det, att hösten aldrig blev svår. Ty den sprang ifrån mig, passerade nästintill obemärkt. Nå, det var en överdrift. Men just hösten som en årstid och en mörk sådan. I stället tror jag mig blicka fram emot jobbiga månader framöver. Januari, februari, mars, tröstlöst. Inte ens julstök att bryta upp vardagen med. Påskstök måhända? Måla ägg?
Jag tänker att det är lustigt, hur detta innebär att jag alltid har den svåra perioden framför mig. Jag rider inte igenom den, utan ignorerar ihjäl den. Skjuter på så vis kanske upp den. Men vad är det då för framtidssyn jag har? Allvarligt talat. Det är som att rädslan för att drabbas av ångest, väcker min ångest. Det är idiotiskt. Vi har diskuterat tankens makt. Någonstans måste tanken dock vara förankrad om den ska förändra. Jag återkommer till det faktum, att jag inte kan lura mig själv. Det är svårt att ljuga sig en sanning.
Deprimerad? Nej, det är något annat. Tankfull och fundersam är epitet man kunde ge mig. Inte deprimerad.
Symboliken dör 2010. Det började inte bra, ty jag såg till att den första låt jag hörde var Snuff. Det är alltid Snuff, nämligen. Allt sådant trams ska bort. Det leder tankarna bort från vad som är viktigt. Vidskepelse och vardagsritualer, gör mig inte lyckligare. Jag insåg vansinnet när jag febrilt skrev de sista sidorna i min dagbok på ett pendeltåg på nyårsafton. Ignorerandes den språkliga kvaliteten, med enda mål att skriva ut boken före tolvslaget. Idioti.
Det är oroande att jag vill överge allt naivt, alla symboliska värden och att jag fördömer illusioner. Delvis är det en form av regression. Hur gick det till? Det känns som om jag gått tillbaka ett år i min utveckling. Jag förstår mer nu, men det enda det gett mig är att jag är än mer cynisk. Vad hände med kärleken? Varför spottar jag på den? Det är inte jag, får inte vara jag. Karaktärsklyvning, jag argumenterar mot mig själv. Jag kan nå en enklare tillvaro genom eftergift, genom att ge upp kärleken. Det är något jag försökt förut. Problemet är att jag dör inombords och detta är motsatsen till vad jag tänkt mig. Jag frågar mig själv hur detta är möjligt, samtidigt som jag är rädd för svaret. Tror jag känner svaret, men vågar inte kännas vid det.
Nå, detta blev en mycket lång och ointressant utläggning. Den behandlar tankar jag inte visste att jag hade. Och det är väl därför jag skriver, för att komma till nya insikter om mig själv. Inte för att ni ska läsa. Ty detta är varken jag eller något annat. Detta är intet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar