Varför tog jag mig hit, trots att jag lovade mig själv att inte blogga ikväll. En retorisk fråga, helt klart. Jag vet varför och kommer själv att svara. Jag är riktigt nere i skiten idag. Det var jag redan innan jag såg Höstsonaten på Dramaten, en mycket tung pjäs som inte gjorde humöret bättre. Den var mycket bra och tänkvärd dock, utan tvekan välspelad, djup och gav nya perspektiv. Jag är glad att jag såg den, missförstå mig inte. Hur som helst är tyngd som ett ledord för dagen. Dygnet. Det var tungt även i natt. Nå, det var det här jag inte skulle skriva. Bara svara på frågan. Jag är instabil, borde inte prata med någon alls när jag känner såhär. Inte skriva för någon alls att läsa. Problemet är att det värsta är ensamheten. På så vis uppstår ett dilemma, jävligt signifikant för mitt liv. Jag själv eller andra. Mitt eget välmående eller att skona andra från mitt vansinne. Det finns inget jag kan hantera i detta, ej heller tvinga någon annan att hantera det och jag orkar inte. Förlåt mig. Här på bloggen behöver i alla fall ingen bry sig som inte vill. Det hela blir patetiskt och får som en komisk underton. Men för mig finns ingen komik. Bara ordet, jag vägrar skriva. Jag har ingenstans att ta vägen, ingenstans att gå, men sådant är livet. Man föds ensam, lever ensam och dör ensam. Lätt att förstå men svårt att begripa sig på.
Det fanns vissa citat jag fastnade för i Höstsonaten. Ett var detta:
"Att vara vuxen är att kunna handskas med sina drömmer och förhoppningar".
Kanske blir vi aldrig vuxna, kanske är det blott ett begrepp vi hittar på. Som så mycket annat. Jag vet så lite och varje svar föder hundra frågor, aldrig ska vi komma till insikt, och vad vi vet fruktar vi och förstår det ändå inte. Ta döden. Vi känner den, så till vida att vi känner till den. Ändå kan vi aldrig förstå den, och många av oss fruktar den. Ta kärleken. Vi vet i grova drag vad det är, trots att vi egentligen inte har en aning, vi fruktar den, vi längtar efter den och vad uppnår vi någonsin. Med glädje kommer sorg och med kärlek kommer smärta men med det kommer också livet. Likgiltigheten lämnar blott döden att åtrå. Vad är värt och inte, var och en må göra sitt val. Själv valde jag slutligen livet, men märkte att det dödar mig och undrar vad som händer nu. Inga svar har jag och inga väntar jag mig längre. Så förlitar jag mig på dödens befrielse igen, ty dagen skall komma. Intet är stabilt inom mig. Men döden består, hur ska jag någonsin kunna lita till något annat?
När redan dagen bjöd på tyngd och tårar, vad har då natten i beredskap? Jag fruktar, jag fruktar och ängslas, bävar, och fängslas, av min ängslan. Vad ska det tjäna till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar