Måndag

Jag undrar hur det redan kan vara måndag igen. Jag minns den förra måndagen så väl, inte alls lik denna heller, men jag minns hur jag funderade över att blogga om min dag. Precis som nu. Den gången blev det inget, nu blir det det. Mycket skum grej egentligen, det här med bloggande. Till att börja med får jag ursäkta åskmolnet Tove som dök upp på Norra idag. Det är faktiskt fullkomligt värdelöst att vara sjuk, dock tog en ipren mig igenom dagen. Placebo eller inte, piggare blir man. Nu har jag tänt ljus och spelar min spellista "depressiv musik", och jag har tagit mig igenom 14 sidor fysikläxa. Bara uppgifterna kvar. Detta är en stor prestation med tanke på min fullkomliga pluggtorka den sista tiden, det har verkligen inte gått, det är inte likt mig att verkligen missa deadlines även om min marginal brukar vara minimal. Jag kan inte förmå mig själv att bry mig. Det ska tydligen vara ett tecken på depression att man slutar bry sig om sådant som tidigare betytt mycket. Personligen tycker jag det är sunt att fokusera på vad som faktiskt är viktigt och inte spela systemet i händerna alltför mycket. Att välmåendet får gå före prestationshetsen är vare sig depressivt eller destruktivt. Jag kunde fortsätta det här utläggningen genom att påstå att det visst är destruktivt eftersom det blir värre i slutänden och ångesten alltid hinner i kapp mig men jag har redan uppfyllt dagens pessimismkvot och hävdar därför mitt nya beteende vara sunt.

Förkyld var dagen. Jag hatar verkligen att vara sjuk och tajmingen kunde knappt varit sämre, med skidresan stundande. Nog för att min kondition är dålig men idag fick jag hjärtklappning av att gå fem steg och jag vet att det beror på att jag har en infektion i kroppen. Passande när man ska åka skidor, verkligen. Antar att jag får stanna hemma och sova på dagarna så jag orkar FESTA på nätterna! Nej skämt åsido, det blir knappast något festande om jag är förkyld redan innan. Spela kort, någon? Ja, bitterheten lyser igenom.

Jag trivs bra med att vara nedstämd, det gynar tankfullheten och är antihysteriskt, vilket är skönt, emellanåt. Det var härligt att flumma i fredags (lördags, dygnsdefinitionerna driver mig till vansinne) men jag trivs med båda delar. Lättsamheten somliga dagar och en kreativ tyngd andra dagar. Det ger perspektiv och ökar klarsyntheten. Kontrollerat är behagligt.

En måndag utan matte. Som inte inleddes med Dementor Hanspeters metaforiska kyss (den här formuleringen känns väldigt tvivelaktig...). I stället inleddes den förvisso med släpande av tio kilo skidutstyrsel (host) samt dator från far till mor, vilket var nästan lika dränerande (jag har fastnat för det ordet). Ej att förglömma den smått regnblandade snön och den daskgrå himlens inverkan. Hur som haver, jag undrar om jag kommer sakna Hanspeter. Lite tomt känns det allt (om än ack så skönt, missförstå mig inte). Nu vill jag bara att han ska få ändan ur vagnen och rätta våra förbannade prov. Liksom jag stör mig på lögner stör mig brutna löften... Lova hellre inget alls.

Just nu har jag det ganska mysigt och det är tur att man kan vända dagar som börjar illa. Precis som man kunde önska att Leksand kunde vända matcher som började mindre lyckat... Vad nu det uttalandet kom ifrån? En allmän bitter underton, jag ber om ursäkt. Härnäst väntar uppgifterna till fysikläxan, franskaläxa om jag förstår vad den var (en viss person kan eventuellt vänta sig ett sms med denna fråga, haha) och kanske LeMarc i stället för denna allmänna spellista. Planerar även att inom kort föra över bilder från kameran till datorn, vilket innebär julavslutning, jul, nyår, tårtbakning samt filmkväll (tårtätning)! Kommer upp på facebook förmodligen, ingen anledning för Louise att oroa sig med andra ord. Jag har ingen tid över dessa dagar men om jag hade det skulle jag måla. Mina akvarellfärger har legat orörda alltför länge, och jag blir fortfarande glad av att se på min senaste kreation/avbild (ikon?). Avslutningsvis vill jag bara säga kom igen, ge oss vår?! Nog med tomma ord.