En fin helg att lägga till det förflutna. En aning udda kanske, men bra. Söndagsångesten kom krypande tidigare idag när ensamheten smög sig på, men så gick jag ut och tog en promenad och genast kom lyckan tillbaka till mig. Jag tänkte över allt och ju fortare jag gick och ju tröttare jag blev, desto tydligare blev insikten om att jag älskar mitt liv. Ensam hemma en söndag med dagen efter-känsla var ingen höjdare men utomhusluften och vetskapen om min aktivitet fick mig att i stället se alla möjligheter livet bjuder. Jag vill egentligen bara ha en sak och den har jag; på vilket sätt kan kvitta.
Det finns tyvärr en negativ aspekt av att älska sin tillvaro, och det är fruktan. Rädlsan som återkommer, fobin för förändring. Den är som störst när jag mår som bäst, var således oerhört påtaglig i nian. Förra året sökte jag förändring, men nu skyr jag den snart igen.
Den här veckan ser ut att bli riktigt jobbig dock, otroligt mycket värre än den förra vad gäller undervisningstid. Och förmodligen går det bara utför nu, när jag börjat prisa livet och allt. Alla vet att underbart är kort och en lycklig Tove är inget som håller i längden. Men jag känner mig starkare nu, skolan kan jag ta även om den blir jobbig. Förutsatt att övrigt flyter på bra, och jag har inga anledningar att tro något annat, även om man aldrig kan veta. Hur som helst kan det väl knappast bli värre än förra hösten. På tisdag är det första september så då är den här, den beryktade, den fruktade, den färgsprakande och förbluffande. HÖSTEN.
Den som lever får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar