Första skolveckan avklarad! Visserligen började den med upprop i onsdags, fortsatte med halvdag i torsdag och en fredag utan hårdare prövningar (fredag är min "lätta" dag då jag enbart går mellan 8.30 och 15.20), men nu tänker jag ändå kalla det en vecka. Jag gör aldrig sånt jag borde göra, som att blogga om roliga saker. Jag planerar inläggen, men skriver dem aldrig. Det är nämligen bara när jag har tråkigt som jag skriver i bloggen. Nu är det dock inte så farligt. I stället ville jag förmedla något. Nåväl, åter till ämnet! Det var intressant att se hur fort det gick för alla att hitta tillbaka till sina gamla roller. Men jag tycker ändå att stämningen känns bättre i år, lite mer avslappnad. Kanske beror det på mig själv och att jag inte är mitt uppe i något direkt världsomvälvande (blott indirekt, som kan komma att bli direkt), kanske på övriga men mest troligt på både och samt en viss vana som sänker sig då nyhetens behag och obehag inte i samma utsträckning dominerar detta år (vilket otroligt ful mening). Jag har en LeMarc-text för alla tillfällen, så även nu.
Jag bär mycket hellre läkta ärr,
än öppna sår.
Den som tolkar det bokstavligt känner mig oroväckande dåligt. Hur som helst så läkte dem, de syntes fortfarande, fanns där, likt ärr i allmänhet men de blödde inte. Nu blöder de ymnigt och så fort såren börjar läka, sårvätskan koagulera, rivs de upp igen. Sommaren var helande, möjligen nödvändig. Hur ska jag då uthärda denna blodspillan? Den tär (likt den när).
Stycket ovan går att tolka på flera sätt märker jag, så om någon, mot förmodan, bryr sig kan ni ju roa er med det. Haha.
Under fredagskvällen såg jag De tre musketörerna på stadsteatern, för andra gången. Den var nästan lika bra som första gången. Tyvärr har pjäsen, eller snarare den specifika uppsättningen, en stark förmåga att få en att tänka mycket (mer än vanligt) på sex och kärlek, ämnen jag annars gärna undviker, då detta är centralt i handlingen. Feel good-faktorn är hög och efteråt kände åtminstone jag mig nästan oslagbar, och jag tänkte att jag skulle ringa och fråga så fort föreställningen var slut (fråga vad och vem förtäljer inte historien). Så blev det givetvis inte. Det ska bli intressant att se vad framtiden har i beredskap, onekligen; förr eller senare måste något hända. Annars ser jag till att något händer, så som jag alltid gör. (Så som jag alltid förstör...)
I övrigt har jag under en (längre) tid märkt en viss attitydförändring hos en viss person, som jag uppfattar anstränger sig - inte som en motsats till tidigare beteende utan bara som något jag noterat. Och jag uppskattar det mycket.
Det var ju sånt här jag skulle sluta ägna min blogg åt, en massa vaga antydningar och metaforer, den ena internare än den andra och samtliga sådant som jag borde hålla för mig själv. Tyvärr går det aldrig och en efterföljelse skulle dessutom resultera i en ytterst tom och innehållsfattig blogg. Nu är den bara av meningslöst innehåll. Om vi ställer meningslöst innehåll mot intet vet jag inte vad som vinner. Den frågan gäller faktiskt betydligt mer än bara min blogg.
En underhållande anekdot skulle här vara på sin plats, men jag har inga på lager. Håll till godo med intet! Tjoho. Till sist bör jag kanske tillägga att jag känner mig i huvudsak lycklig när jag somnar om kvällen, likväl när jag vaknar om morgonen och mitt liv är bra, det är inte det. Jag mår bra, jag är glad. Men jag finner ingen frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar