I och med ännu ett år passerat och förbi tränger sig obekväma faktum om tid och åldrande på. Min sorglösa (tidiga) barndom blir alltmer avlägsen och världens tyngd påtagligare för varje orbital. Alltid ska jag drabbas av denna vemodiga dagen efter-känsla, denna dal efter att ha varit på toppen. Helst skulle jag jämt vara omgiven av folk jag älskar, men när jag först är det och sedan blir ensam igen känns det svårt.
Jag vill rikta ett stort tack till alla som kom och firade mig, jag var jätteglad att se så många där och ni är alla mycket fina människor. Ni kunde ha varit var som helst i går kväll, men ni umgicks med mig och det uppskattar jag innerligt.
Folk jag inte träffar så ofta dök upp, folk jag kanske träffat mer tidigare, och av naturliga skäl väcker det minnen och det får mig att tänka. Jag tror att tankar är ett gift, det förflutna ett beroende och framtiden för evigt oviss. Samtidigt passerar hela tiden nuet; obemärkt.
Skolan börjar igen på onsdag. Igår kom det en person från min gymnasieklass, två från min gymnasieskola. Fem personer från min högstadieklass var där, och sju från min högstadieskola. Någonstans säger det ändå någonting om hur min vardag förändrats.
Att fylla år precis före skolstarten har gjort att min födelsedag alltid symboliserat början på ett nytt läsår. Och alltså även slutet på det förra. Mitt första år på Norra Real är därmed slut, och det andra har börjat. Någonstans önskar jag att det inte skulle ha blivit mer än ett år. Vetskapen om att jag hade chansen är ganska plågsam. Det är två år kvar och jag har inga problem med att stå ut i två år, vad som bekymrar mig är att när jag tar studenten har de åren gått, de kommer aldrig mer tillbaka. Då är jag bestulen på dem. Då står jag där, likt jag sitter här nu - med vemodet bultande inom mig. Alltjämt beroende av mitt förflutna, med en framtid mer oviss än någonsin.
Återigen stort tack till alla som kom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar