Rationellt värre

Observera; nedan följer mycket långdragen, detaljerad och i värsta fall intern anekdot!

Jag var ensam hemma under fredagen, Gunnel jobbar och pappa spelade golf. För en gångs skull var det ganska soligt ute, eller i alla fall någon typ av växlande molnighet, varpå jag bestämde mig för att ta en promenad. Minst en timme måste jag gå för att det ska bli något tänkte jag. Nu talar vi alltså inte om en trevlig kolla-på-utsikten-och-njuta-av-vädret-promenad, utan mer i motionssyfte. För att få upp ett bra tempo föredrar jag att lyssna på musik, helst min spellissta Billy Park vilket är, som namnet påbjuder, Linkin Park blandat med Billy Talent. Alltså speedad musik. Nåväl, för detta var jag tvungen att ta med mig min mobil tillika musikspelare. Så långt inga konstigheter. Problemet var att kjolen jag hade på mig inte hade några fickor, jag har faktiskt inga kjolar med den attiraljen! Av naturliga skäl kan jag inte promenera med en väska, och det var för varmt för mina vanliga träningsbyxor. Alltså tvingades jag sätta på mig shorts. Jag använder inte shorts, och har egentligen inga, utom just dessa som inhandlades i femman men nyttjats med överdriven måtta för att inte säga aldrig. De är beiga och framförallt mycket höga, det som blivit större på mig sedan femman är främst höfterna och shortsen passade enbart i midjan. Nåväl tänkte jag, satte på mig mina otroligt fula short, och betraktade min spegelbild. I övrigt osminkad och med en slafsig T-shirt var jag allt annat än snygg, men jag skulle ju bara ta en promenad runt lillsjön och inte träffa någon jag kände... Trodde jag.
När jag så svänger rubnt hörnet från Lövåsvägen mot slottsallén ser jag en bekant rödtott, och vem går där om inte Abbe. Jag inser att jag bara har bråkdelen av en sekund på mig att bestämma mig, handlar helt utan eftertanke samt i panik, och vänder mig om och rusar. Jag tror allvarligt talat inte att jag någonsin sprungit så fort. Jag kastar mig ner bakom första bästa bil, kikar fram och när jag inte ser honom springer jag vidare, ända in i lägenhet där jag sätter mig väl skyddad och pustar ut. Här någonstans insåg jag det absurda i mitt handlande, och började skratta. Jag SMSade Abbe och beskrev incidenten, ville dessutom höra mig för huruvida han sett mig vilket han lyckligtvis inte hade. Min tanke var att dela med mig av denna obetalbara lustighet, han verkade dock mest finna mig sinnesrubbad. Personligen skrattade jag hela promenaden, vilken blev en aning misslyckad på grund av detta.
Nu har även ni fått ta del av detta som ni förmodligen inte finner det minsta skojigt, trots att jag forfarande skrattar när jag tänker på det! Vilken syn.