Rangoon

Ny adress, ny design och, eventuelllt, nytt innehåll. Adressen var felstavad och färgsättningen en aning emo, liksom övertexter med mera. Att propagera depression anser jag mig för gammal för. Inte tillräckligt deprimerad för. Nu siktar jag mot floskeltoppen, men det finns ingen anledning att gräva ner sig.
Jag hör hur det smattrar mot fönsterrutorna. Det regnar, men att det regnar måste få vara okej. Det känns som om det regnat ovanligt mycket den här sommaren, visserligen liksom föregående, och även den innan dess, jag vet. Soldagarna har sannerligen, för att uttrycka sig en aning paradoxalt, lyst med sin frånvaro. Vem värderar vädret? Tänk om regnet är vackert, och hysterin i onödan. Till en viss gräns är det väl ändå så. Och jag tror att vi måste ägna oss åt regnacceptans, liksom vi i allmänhet borde acceptera de förutsättningar och omgivningar livet ger oss. Sluta leta efter toppen för du står på den. Det finns inget bättre.

När det regnar kan man exempelvis se på film. Jag rekommenderar den senaste Harry Potter-filmen hjärtligt, den var bäst hittills och bjöd framförallt på många skratt vilket föregående filmer kanske inte riktigt gjort. Även gråt förekom, jag grät när Hermione var ledsen över Ron och Lavender. En aning pinsamt förmodar jag, men jag står för det och känner man till min historia kan man säkert dra paralleller dit. Det gör jag dock inte själv, enbart så till vida att ett visst igenkännande förkommer. Nåväl. Även (spoilervarning, men allvarligt talat, alla vet väl vid det här laget?) Dumbledores död, Harrys förtvivlar och de ovationer käre Albus erhöll rörde mig till tårar. Jag vill se om filmen känner jag, en gång räcker inte på långa vägar. För övrigt har jag under dagen varit på biblioteket och hämtat min reservation: Harry Potter et le Prince de Sang-Mêlé! Efter att ha skummat några sidor får jag erkänna att jag tagit mig vatten över huvudet, men jag ska ge det en ärligare chans när jag inom kort kryper till kojs. Förutom biblioteksbesök har jag under dagen hunnit med nio hål på en golfbana i Täby, varierande resultat men jag märker att jag återigen går framåt vilket glädjer. I det förre inlägget där jag skrev om mitt golfande nämnde jag idén om "två steg framåt, ett steg bakåt" och håller detta i sig blir nästa steg dessvärre bakåt. Därefter jag jag dock se framemot två framåt! Nu spårar jag ur.

När jag ändå var inne i stan sprang jag förbi hemma och hämtade upp min mattebok! Jag kkunde helt enkelt inne hålla mig borta från den, jag undar om det finns någon hemlig dragningskraft mellan mig och mattematikrelaterade objekt? (Den som tänkte Lotta tänkte rätt.) Plötsligt har jag mer tidsfördriv än jag har tid att fördriva, precis som det ska vara! Vilken ofantlig mängd ordbajs, skål för det. Ha det bra och kom ihåg, välkomna regnet, liksom livet och dess möjligheter. Ulan Bator och San Tomé.