Synpunkter, serveringar och sinnesstämningar

Jag tänkte inleda med att svara på föregående kommentarer. Nakenfesten i Södertälje var otroligt bra, oavsett förkylning. Den bröt heller aldrig ut ordentligt. Men underhållning går alltid före hälsa (undantaget droger av olika slag). Och Kajsa, som fan att vi ska neråt. Vad är neråt när man är på botten? Vi ska upp, upp till toppen. Därefter ska vi skrika, och det ska eka, och vi ska äga världen, och världen ska äga oss. Även natten efter fanns du med i min dröm. Då befann vi oss i hockeyarenan i Leksand (tveksam till om den fortfarande hette ejendals), som var ombyggt och hade fått en ytterligare utökad ståplats. Liksom drömmen men tågresan, och drömmen om vår promenad då det började snö som jag berättade om, var drömmens karaktär oerhört ljus och luftig och vitaktig. Dessa tre ljusa drömmar, vilka alla involverade dig, drömde jag alltså dagarna efter varandra. Jag undrar om det var du som spred ljuset månne?

Hur som haver. Serveringen var trevlig, inte minst mina servitriskollegor i form av Nina, Ylva, Gisela, Vanda och Hannah, av vilka jag inte träffar någon särskilt ofta nu för tiden. I och med att det var min gamla lärare Carl som gifte sig infann sig en salgs råliskänsla tycker jag, en förlorad (?) gemenskap spred sina skuggor över dagen och den påföljande kvällen. Jag var inte hemma förrän klockan 03.00 varvid jag tog en titt på termometern - den visade
-5,8 grader! Min förvåning var inte alltför stor för det var oerhört kallt på vägen från tunnelbanan. Jag sprang hela vägen eftersom jag frös så till den grad, och folk som känner mig (alla här då) vet att det krävs mycket för att jag ska springa!

Nu var det ju intet av detta om vilket jag ämnade berätta. Innan ni frågar - nej, den meningen var inte korrekt. Min ursprungstanke var att försöka sätta ord på dagens sinnesstämning, som varit udda men behaglig. Inte för att någon bryr sig, utan bara för att det kan vara kul att se vad det blir.

Jag upplever en omvälvande likgiltighet inför mycket, inte minst mitt eget utseende. Detta har påverkat mitt klädval, sminkval m.m. Jag tar på mig det jagh tycker är skönast, vilket förstärker känslan av att jag inte ens gått upp ur sängen, som tröttheten redan skapat. Likgiltigheten omfattar som sagt mycket, men inte alls de jag älskar. Inför dem är jag allt annat än likgiltig. Min kärlek är större än någonsin. Om utrymmet i mitt inre tävlar detta med någon form av deprimerat välbefinnande. Tillsätt ett oerhört lugn och en förtärande trötthet, så kanske vi är i närheten av dagens sinnesstämning. Komiskt nog tycker jag att detta är ovanligt okomplext och behagligt.