Sång till en fjäril

Jag vet inte om någon läser här längre. Jag kan ju förstå om ni tröttnat. Jag vet inte om någon skriver här längre. Ni kan ju förstå att jag tröttnat.

Det har inte hänt mycket den senaste tiden - inte mycket av känslomässig karaktär, det har väl mest rullat på och jag har lagt mycket tid på Unga Forskare, skolan, hockey så länge den drömmen levde, och annat mera trivialt. Jag känner mig själv en aning chockad över att jag just kallade hockey för trivialt. Vilka perspektiv är det i så fall jag idag besitter, som möjliggör detta uttalande? Nå, jag finner inte hockey trivialt, inte alls, men jag menar snarare att ni kanske gör det, eller att det inte tjänar något till att skriva om det här, ty det inger mig ingen ro, och jag har redan lagt säsongen bakom mig. Om än den förföljde mig i omkring en vecka och förpestade mitt humör.

Summa summarum är det inte min mening att skriva om vardagliga inslag och det är inte syftet med den här bloggen. En blogg, som börjar förlora sitt syfte, och det är kanske därigenom jag börjar tröttna på den. Vi talte samman igår, jag och min vän Louise, och det var ett fint samtal, mycket givande och grundligt. Tillsammans kom vi fram till, att ehuru saker rullat på utan märkbar förändring ett tag, styr jag rakt mot ett isberg. Jag förstår att jag borde byta kurs, men det finns alltför många riktningar att välja bland, alltför många mål värda att snurra på rodret för, samtidigt som inget känns självklart, och mitt dilemma är totalt. Emedan jag står där på däck och grubblar, kommer berget närmre och närmre. Betänk därtill att alltid blott toppen av varje isberg är synligt så länge man själv befinner sig ovan ytan. Det gör jag alltjämt ännu.

"Du är lite som en fjäril, du flyger runt och är fri och intressant, och du inspirerar folk (i alla fall mig) att följa efter dig där du flyger planlöst omkring på ängen, för att landa på en blomma här eller där. Och genom att följa med dig på din färd blir jag också fri, som en fjäril som flyger runt på ängen"

Livet är allt bra fascinerande.

För tillfället bakar jag smulpaj, rabarber och äpple. Det ska bli gott. Jag borde ha pluggat, men det har jag inte. Jag satt dock och stirrade i boken i tre timmar, emedan jag funderade över friheten, livet och framtiden. Rakryggad går jag mot den. Rakryggad, ska jag styra mot mitt isberg, eller väja från det, allt beroende på vad framtiden bär. Men tiden, den har man aldrig på sin sida.