Ord, jag kallar er

Mina ord försvann, flydde från mig, precis som tankarna. Under flera veckor var min hjärna uppskruvad och bortom igenkännelse. På sätt och vis var det skönt och befriande. Men nu, när tankarna är tillbaka och håller mig vaken hela nätterna, söker jag åter orden. Kanske var det också svårt att skriva när jag var mitt uppe i allt, och allt var så nytt och skört, så kaotiskt, så tumultartat. I någon mån har det lugnat sig nu. Det känns inte längre som om jag måste slåss mot hela världen; nu slåss jag bara mot mig själv. Det, kan dock vara ack så jobbigt.

Mot mitt samvete, mot min bitterhet över bristen på insikt och över att jag inte tänkte efter före (om än det är en paradox). Mot tankarna som håller mig vaken, och därigenom mot sömnlösheten som gjorde mig sjuk. Ty jag har haft feber i fem dagar, riktigt gruvlig sådan, min kropp slutade fungera, jag utarmade den väl, jag tänjde gränserna för långt. Jag slåss mot tvivel och förutfattade meningar, mot rädsla, och mot tidsbrist. Men jag känner mer stöd nu, och det känns bra, för jag kommer alltid vara min egen domare och min egen mest skeptiska kritiker.

Idag tillåter jag mig att må bra. Min sjukdom är passerande. Kursprovet i matte i morgon blir ett avstamp mot sommarlov i praktiken, trots att några veckor återstår i teorin. Det är vackert ute, solen skiner. Lustigt, att jag fortfarande inte kan skriva solen utan att stanna upp. Kommer jag någonsin kunna det? Jag tycker om att det lever kvar. Må det alltid göra det.

Jag behöver fokusera nu, ta mig igenom morgondagens prov, och sedan kan jag andas ut. Fokusera, sova (jag ber er tankar, en natt av frid kan ni väl ge mig?!), få det överstökat. Men jag måste lyckas. Jag har inte råd med fler misslyckanden. Min självkänsla och mitt självförtroende är redan kantstött, alltför mycket har gått illa den senaste tiden, vilket såklart är en naturlig följd av händelserna, men jag måste vända det nu, liksom jag måste ta hand om mig, för att inte åter bli sjuk, och liksom jag måste ta hand om min omgivning. Jag vet. Jag lovar. Och det ska bli bra nu. Så förbannat bra nu.