Du skulle bara veta, mamma lilla, att det du gjorde, det gör även jag, och har så gjort i åratal. Visst trodde jag, att den perioden alltid var förbi, men återfallet blev blott hårdare, då oväntat det kom. Jag är trött på lögner, medvetna omedvetna, är alls ej arg men ack så ledsen. Gråter gör jag, handen smärtar, tårar strilar utmed mina kinder, så som de gjort nu, större delen av denna kväll. Ett hårt nej rakt in i hjärtat, mitt sista hopp som släktes, hoppet om ditt ljus i detta mörker, men nej, det var förgäves. Ett sen som klingade av äkthet, javisst, jag misstror inte hjärtat mitt, men alltjämt kvarstår ju det faktum, att jag gråter nu, om än jag sannolikt gråter även sen.
Vad vill mig världen, varför plågas jag, dessa demoner och denna osjälvständighet, inte en sekund kan jag klara utan hjälp. Du vet att jag är skör, du vet att jag är rädd. Så torkar blodet sakta, men tårarna sinar ej, de gör ju sällan så, i frånvaro av dig. Jag ber dig inte hjälpa mig, vill ej belägga dig med skuld, min utmattning är dock total, och någonstans, allt måste ut. Givetvis kan man invända, att en blogg är för publik, att jag kunde skona världen, men någonstans så tröstar det, vetskapen om att bli hörd, av någon, om så bara en. Och jag börjar om igen, mitt rop på hjälp, men inget hjälper, sen är bra men sen är sen, min förvirring är konstant. Under tiden blöder jag, ta det inte på ditt samvete.
Undra så vad vill jag uppnå, bara någon form av reflektion, ett utlopp för mitt sinnes kval, kanske bör jag vara tyst men tro mig, jag har inget val. När allting faller och lämnar mig kvar, finns orden där som enda svar, en lättnad om så sekundär, när man i ord sin smärta klär. Jag borde sova, morgonen blir tidig, plikten kallar, skolarbeten pockar, men varken studier eller sömnen lockar, jag vill intet annat är att rösten din få höra, att du ska viska i mitt öra. Ta mig i din famn, vagga mig till rytmen av mitt namn. Skänk mig stillhet, skänk mig frid, låt ett nådigt lugn ta vid. Jag behöver dig. Befria mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar