Ta mig naken i dina armar hellre än att klä mig i ord

Hej där du stackars sate, som fått för dig att läsa mig blogg, ty det är föga trevlig läsning. Tänk hur mycket vi människor har förmåga att skada varandra, hur lätt det är att få någon annan att må skit, och hur lätt det då är att må skit själv. Jämför med den betydligt större ansträngning som krävs för att faktiskt få någon att må bra. Det är inte omöjligt att göra någon lite glad, men för lycka krävs det oftast en längre period av insatser, och för att få någon att må mycket dåligt kan det räcka med en sträv kommentar. Varför funkar vårt psyke på det sättet? Det borde väl ändå inte gynnas av evolutionen? Eller är det så, att deprimerade sinnelag ynglar av sig mer för att finna tröst och mening? Men inte lyckas, så de fortplantar sig ytterligare? Emedan lyckliga människor inte ser mening med att ändra sin situation? Jag tror inte det är så. Men jag undrar varför psyket är så illvilligt skapt. Det är synd.

Och just nu, hade jag velat ha min Aftonland här, för ingen förstår mig som Lagerkvist, förutom Kajsa, och ingen kan sätta ord på min smärta som Lagerkvist. Och ingen kan trösta mig som David, när han har tid. Aftonland läser man inte för att må bättre, snarare tvärtom. Men Aftonland ersätter förvirringen med mer koncentrerad svärta. Den förklarar mekanismerna bakom livet, ur ett filosofiskt och poetiskt perspektiv, till skillnad från biokemin, som gör det ur ett naturvetenskapligt. Tyvärr får jag väl säga att dikterna tilltalar mig markant mer. Ingen av de empiriska vetenskaperna kommer någonsin att bli vacker. Språk är vackert. Matematiken är ett språk.

Givetvis är mitt liv enastående. Det är den här höstlovsångesten som kommer varje år denna tid. Fråga mig inte vad den kommer ifrån, eller jo gör det, fråga vad fan ni vill för jag har svaren på det mesta eller kan åtminstone ge ett icke-svar. Jag vet alltid varför jag mår dåligt, vad det är som stör mig, vad olika instabiliteter beror på inom mig och dylikt. Vad hjälper det när jag inte kan rätta till det? Veckan har varit full av lycka. Men när ensamheten och tomheten smyger sig på är väl ingen immun, kan jag tänka mig. Om du vill veta vad något av all den där rappakaljan betydde så tänker jag på att du sa att jag aldrig skulle behöva gråta ensam mer. Vad är det jag gör nu?

Det är så lätt att säga saker, lätt att yttra ord, svårt att följa dem sedan. Lova saker, deklarera saker, föredra principer, åt helvete. Jag är varken arg eller sur på dig, tro inte det. Bara sorgsen över livets umbäranden och bitter över att inget tycks spela någon roll i längden. Det löser sig, det gör det alltid. Till dess får jag gråta i ensamhet. Och klä min sorg i ord, om än jag aldrig kommer närma mig Lagerkvists excellens.