Tårar

Och utanför mitt fönster faller regnet, tungt som en människas längtan, men det måste regna, för att något ska kunna gro, och växa, och vi behöver vatten, likt syre, likt värme, likt närhet. Över fem månader har passerat och jag skulle inte säga att jag hycklar när jag nu påstår att det varit de fem vackraste månaderna i mitt liv, förmodligen de mest omvälvande, och för tillfället, känns det som att allt är påväg någonstans, som inte är åt helvete, för första gången. Däremot börjar beroendet bli påtagligt, tomheten så fort ensamheten sätter in, och varför ringer du mig inte, när vi beslutat att du så skulle göra, jag vet att jag är dömande, inte den mest förlåtande, men jag har svårt för när en sak sägs och en annan görs. Jag tycker det är lite nonchalant och bristande respekt. För min tid, för min planering, för min vilja. Men jag är lyckad idag. Jag har läst de där sidorna i psykologiboken, och klockan är inte middag än, senare spelar Leksand, jag har haft det ganska skönt, och jag har tänkt att snart återförenas vi, men var är du? Jag är okej med vad fan du än gör men hör gärna av dig så att jag vet vad jag har att förhålla mig till. Det handlar om kommunikation, jag tror jag talat om det. Jag kan tänka mig att jag har kvävt dig, och mitt projicerande att det var du som inte gav mig utrymme framstår väl alltmer patetiskt och insiktslöst. Jag erkänner gärna att det är jag som har problem med beroende och närhet, och med annat likväl, en massa problem har jag funnit sen jag fann dig, kanske för att min grund är stabil nog för att hantera dem, och jag ser det som något positivt, jag kan gå in på djupet i mig själv till följd av en grundläggande trygghet, men jag är ledsen om det går ut över dig och jag vet att vi båda är slitna och utmattade och att sömnbristen är svår. Därav följer dock inte att vi bör sluta kommunicera. Det senaste jag hörde var att du skulle komma hit idag. Eftersom jag inte hört något annat sen dess har jag utgått från det. Jag vet att jag överreagerar nu och att jag överdriver. Därmed inte sagt att jag är särskilt upprörd. Och ja, jag hade kunnat ringa själv och fråga. Men det blev en principsak, vi var överrens om att du skulle ringa när du var klar. Du skulle ju ändå inte ha velat prata med mig före dess. Och givetvis ringde du nu, bara för att du alltid ringer när jag bloggar om dig, och det blir svårt för mig då, hur förhåller man sig till det samtalet. Jag är ledsen att jag kräver saker och jag är ledsen att min humör är som det är, men den förklaring jag åter påpekade på telefon nyss står jag fast vid och hur lite jag än vill, klandrar jag dig ju lite för det. Inte mycket, inte jämt, men ibland. Jag fick en kod av pappa för att kunna se Leksands match i livesändning på nätet. Jag saknar min pappa, något oerhört, och skulle hellre åka dit och se matchen. Det skulle jag ha gjort också om du berättat tidigare att du inte tänkte komma hit idag. Men det är torsdag David, inte bokar jag upp en torsdag med något annat, det vore ju elakt. Det är det här jag menar. Jag tycker inte om ändrade planer, jag är inte särskilt flexibel, utan instabil och vanestyrd, struktur är oerhört viktigt för mig när jag mår som jag gör, för jag ser det ändå som ett tillstånd jag befinner mig i, där jag inte är vid min bästa hälsa fysiskt. Allt är lite allmänt förvirrat och rörigt, det vet du ju, du känner det väl också, saker blir försummade, man somnar åt höger och vänster, kommer försent, jag blir sjuk hela tiden et cetera. Ju fler fasta punkter desto bättre. Och det är torsdag. Jag vill i alla fall veta i förväg. Nu sitter jag bara och ödslar tid på meningslösa aktiviteter igen för att jag inte orkar mer än så. För att jag är ledsen. Nej, jag känner mig inte dissad, inte direkt besviken, inte direkt sårad. Jag uppmuntrar din sunda prioritering och jag tror att den ökar bådas vårt välbefinnande i längden, men jag vill veta tidigare - och samtidigt, jag saknar dig, mina händer skakar, du tog bort något jag förväntat mig, det är torsdag, jag är ensam.