Enantiomerer

Vi måste sluta må dåligt i onödan. Alla dagar då man vaknar på fel sida, ger upp dagen och genomlider den. Det är inte att ta vara på sitt liv. Givetvis finns det dagar som faktiskt är bortom hopp, men många gånger kan nog en liten paus räcka. Ofta har man mycket att göra och känner sig därför stressad, och om dagen då blir dålig orkar man definitivt inte beta av några av sina åtaganden. I stället slarvar man bort tiden med att sitta och beskylla sig själv för att man inte gör vad man borde. Om man nu ändå ska göra något annat kan man väl må bra under tiden. Att bryta mönster är en mycket viktig åtgärd. Stanna upp. Sätta sig ner. Se mot solen och himlen, lyssna på musik en stund, sitta och bara tänka, se på en film, gå och lägga sig, äta. I bästa fall räcker att göra detta i en timme. Då kanske man hinner med lite åtaganden ändå efteråt.

Jag sörjer min språkliga förmåga idag. Orden flyter alls ej, vilket gör det ytterst spännande att blogga. Det brukar smattra på för brinnande livet, men ej idag. Dock har jag kontemplerat aforismer och begrundat specifika företeelser. Som om det är en klarsynt dag, där en mening räcker för att förklara allt jag vill ha sagt. Omöjligt att brodera ut. Jag skulle skriva min uppsats om ondska. Jag definierade ondska för mig på några rader. Resten kändes överflödigt. Det är intressant att ens språk tar olika riktningar olika dagar; ena dagen är det ordbajs för att nästa dag vara poesi, på den tredje välflytande prosa som kanske övergår i korta skarpa meningar. Det finns ingen konsekvens. Och förhoppningsvis kan man i en process med en friare uppsats, få in alla olika typer av dagar, så att texten belyses ur olika perspektiv. Det finns dagar så man kan skapa text, och dagar man kan redigera text. Synd bara att jag är så dålig på framförhållning, att jag sällan lyckas utnyttja detta.

Det var fint att du ringde igen min vän. Jag vill inte att det ska vara dåligt. Jag är ledsen om jag inte förmår dölja mitt humör ibland, eller min irrationella besvikelse, men det är bra att du säger ifrån. Uppenbarligen är det jag som har de problem vi tidigare tillskrev dig, anar jag en projektion från min sida, en försvarsmekanism för att undfly ångest? Nåväl, ångest borde jag såklart kunna allt om vid det här laget, men kanske är det tvärtom, ju mer man har av det desto svårare att se klart på det.

Mina demoner rider mig, och förlamar mig.

Nu har jag ju inte ångest längre heller så jag har faktiskt ingen aning om vad jag pratar om. Likt jag tidigare sa, är det ingen skrivande dag idag, inte orddag, det flyter inte, flödar inte, alltså ska jag nu bege mig. Denna dag, som jag gav upp, fruktansvärt oproduktiv, deprimerande genom sin blotta existens. Usch. Adjö.