Jag hatar när de gör såhär. Ger mig för mycket, så jag inget orkar. Det är förjävligt. Det är mig faktiskt övermäktigt att producera två uppsatser till i morgon, exempelvis. Med tanke på hur trött jag är. Jag kom i tid och allt till skolan i morse, främst pga av en schemaändring som lett till att jag trodde att jag började tjugo minuter tidigare än vad jag gjorde (8.40 i stället för 8.20), men hur som helst var jag ju i tid, och jag sitter nu på min sista lektion som förvisso är två timmar, men jag ämnar sitta kvar, och därigenom har jag genomfört min första hela skoldag för terminen. Tyvärr har jag sovit varenda lektion. På psykologin sov jag i över en timme. Fysiken var fullkomligt meningslös. Samhällskunskapen enkel, men då kände jag mig ännu levande, åtminstone. Nu orkar jag inte mer.
Det är så jävla onödigt för i morse var det bra, liksom igår, då jag bestämde mig för att idag gå till skolan och sedan gå hem och skriva min musikanalys till samhällskunskapen, musik i politiken. Men nu lägger de på min ytterligare en miljard grejer och då försvinner målmedvetenheten igen, ersätts av uppgivenheten, känslan av att det här är omöjligt. Och jag tror att vi pratade om ångest på psykologin, och om försvarsmekanismer. Om förträngning, förnekande, rationalisering och projicering. Kan jag förtränga skolan, förneka skolan, rationalisera min vila, och projicera min irritation? Inte fan vet jag, vem bryr sig, det finns inget försvar och jag går under. Jag har varit på bra humör idag, fruktansvärt trött efter helgen, men jag tror hormonsvängningarna satte in nu, det stämmer med tidpunkten, som jag sa igår, jag har knaprat för oregelbundet och det straffar sig. På bra humör till nu, seg och mystrött men tillfreds, besluten och målmedveten, hoppfull, snart börjar jag bara gråta, och det sitter en jävla idiot i raden framför.
Jag kan inte ta mig ur denna skolsituation jag försatt mig i om jag inte tillåts fokusera på en sak i taget, tillåts beta av uppgifterna en efter en. Ska ni ge mig för många saker blir ingen gjord, jag vill sova, sova, sova. Eller bara dö för ibland känns det som den enda utvägen. Och som sagt, det är hormonerna som KAN ALLA BARA HÅLLA KÄFTEN talar, förmodligen, det gör det tyvärr inte så värst mycket bättre. Jag vill inte känna till alla prov vi har vecka 38. Jag förtränger dem. Och nu går det förbannade flyglarmet också, klockan tre första måndagen varje månad, ja, jag vet. Det betyder dessutom att klockan är tre och att det är fem kvart kvar till dess jag får lämna detta helvete som jag anser min skola vara. jag hatar det här stället, denna byggnad, det här är fan vad ondska är, för vad jag borde göra just nu, är att skriva en uppsats, eller essä, om just ondska. Den ska tydligen vara klar i morgon, det finns inte en chans att jag klarar det. Om inte den här människan håller tyst snart, idioten på raden framför, kommer jag gå och slå till honom. Mörda honom riktigt ondskefullt. På allvar. Och flyglarmet. Nu satte jag på KoRn i hörlurar. Kanske kan det hjälpa? Jag kände i alla fall direkt ett visst lugn. Lite som när man låter något vasst sjunka in i armen... men det ska jag såklart inte skriva om här eller nu (fast vem fan bryr sig egentligen?). Du har dessutom dissat mig hela dagen.
Och det enda jag vill just nu är att skolka i morgon och därigenom skjuta upp de två uppsatserna samt min ångest. Det är den ena utvägen. Den andra är att bara dö för då behöver jag inte göra något av det här. Som vanligt gränsar jag till gråten. Risken är att jag kommer börja beskylla dig för det här snart för det är faktiskt inte helt roligt längre. Och du utnyttjar mig lite som en följd av det. Men det borde jag ju inte heller skriva här. Det är bara det att saker och ting ställts lite på sin spets just nu och min självcensur är föga utbredd, mina gränser borta. Det riktigt kliar i fingrarna för att fortsätta skriva. Kan jag förvandla detta till en uppsats om ondska? Vore inte det jävligt optimalt? Det är allting om igen;
All hope abandon, ye who enter here.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar