Bounce back

Efter veckor av tomhet börjar livet återvända till mig. Brytpunkten var när vi började tala med varandra. Du säger du är beredd att kämpa, men vi måste kämpa tillsammans, och du har rätt, vi bör kämpa med varandra, inte mot varandra. Varför du vill kämpa kan jag inte förstå men jag antar att det är positivt att det finns sådant som övergår mitt förstånd i vår relation och jag mår bra idag, känner mig livfull. Vi konstaterade härom kvällen gemensamt att min blogg handlar om hur jag vantrivs i vår relation, och att det kanske var lite skumt att det är så, och du sa åt mig att skriva någon gång när jag mår bra, problemet är att jag sällan har inspiration att skriva då, liksom inget som trycker på för att komma ut, men just nu flödar orden, tangenterna smattrar.

Himlen är blå, det blev sol så fort jag kom ut genom dörren i morse och jag kanske är påväg tillbaka. Som in i ett flow, som det stod så mycket om i psykologiboken. Att läsa psykologi och tvingas analysera psyket är kanske precis vad jag behöver, jag vet inte, förvisso är det något jag gör i alltför stor utsträckning för det mesta men att förankra det mer i allmängiltiga teorier och mindre i cynism torde vara gynnsamt? Och jag ska åter vinna min självrespekt, klättra tillbaka upp till toppen, eller bara studsa upp (BOUNCE, JUMP, UP!) till den.

Jag har fruktansvärt mycket att göra men jag vet att jag kan, jag har gjort det förut och jag ber om ursäkt om det blir mycket självsmicker i det här inlägget men jag behöver peppa upp mig själv lite, har förlorat alltför mycket. jag uppfyllde vårt avtal, och jag lyckades gå på de lektioner vi faktiskt hade idag, även om det bara var två stycken, så börjar jag känna att jag går i skolan igen, inse det, det sjunker in. Jag vet att det här veckan blir vansinnig med Kick-Offen och så två uppsatser till början av nästa vecka men det borde kunna gå med lite planering? Men förlåt, det här är inte intressant att läsa om, jag vet. Dock; ingen tvingas att läsa här och ingen gör det kanske heller.

Du. Tack för igår. jag grät i timmar men du var tålmodig och du fanns där för mig, jag behövde inte åka hem och gråta ensam, och det är väl kanske en av de större skillnaderna numer, att inte vara ensam, inte bära bördor ensam, alltid ha någon där, och jag hoppas att jag kan vara där för dig likt du är där för mig, jag vill det, jag bryr mig, jag lovar. Och hur vi såg på film och hur ful och äcklig jag var och hur det inte gjorde dig något och hur du lagade mat åt oss och hur du höll om mig när vi sov. Det betyder självfallet otroligt otroligt mycket att ha dig. Det gör mig lycklig. Jag hoppas att du förstår det och inte bara ser min ignorans, neglegering och hur jag nedvärderar dig. Jag hoppas du förstår att jag också kämpar, om än mer med mig själv än med dig, men vi ska tillsammans nu och erövra världen och lägga hösten för våra fötter - den är vår att utnyttja och uppleva, vi ska på äventyr tillsammans, vi ska triumfera, gång på gång.

Jag ska inte pressa dig. Du behöver inte ha ordning om du inte så önskar, om du inte har något behöv av det. Bara för att det vore omöjligt för mig att leva som du gör, behöver det inte vara fel för dig. Påminn mig om det. Jag kan vara väldigt dålig på att förstå att folk inte fungerar som jag, jag drar den gyllene regeln till absurdum men så fort någon fungerar annorlunda faller dess giltighet. Så påminn mig. Däremot, om du vill, så hjälper jag dig gärna. jag vill inte vara en börda utan en resurs. Min förhoppning är att du får något tillbaka, för allt du ger, annars skulle du väl sluta, men jag vet inte. Du får guida mig.

En sak till. Glöm aldrig att jag är en människa, att jag är Tove, att jag är jag. Det gäller även mig.