Det finns ingen förändring. Befria mig.

I morgon är det åter till skolan och den kalla, hårde verkligheten. Jag längtar. Ty jag har nästan mått bra i sommar. Men ack, så falskt. Jag kan inte må bra, är inte gjort för det, inte på bekostnad av ärligheten och sanningen, mina vägvisare, mina vendettan. Nu blir allt vidrigt igen. Så skönt. Jag träffar folk igen, hittar verkligheten igen, döda dessa illusioner nu, annars dör jag, jag kan inte med dig mer, står inte ut mer, förlåt. För bra. För glad. För lycklig. Jag. Jag är trött.

Som jag sa idag. Jag är trött, ja. Men mest trött på saker. Trött på allt. Livet och illusionerna, sanningen och döden. Varför inte. Varför hålla på såhär. Detta är svammel, svammel, från en vilsen själ, ge mig lagerkvist, nu, jag behöver, och det är illa, det var länge sedan. Men jag orkar helt enkelt inte. Och vi vet att det här händer, varje år i samband med min födelsedag, så fort jag lämnas ensam. Jag är fortfarande sjuk, har ont överallt, pallar inte, vill inte, kan inte, vadfan. Och allt jag önskar är att någon skulle ringa. Inte du. Någon annan. Bara som ett tecken. På att det finns mer. Något annat.

Musiken är tillbaka, molnen tillbaka, den där begynnande ångesten tillbaka, alla känslorna tillbaka, vilket är fantastiskt, fantastiskt. Med andra ord, jag är tillbaka. man kan inte förändra en människa, inte slakta hennes jag, identiteten. Även om det är en destruktiv, dålig identitet måste det få leva vidare. Det går aldrig att förändras. Jag vet ju det. Man kan aldrig fly från sig själv, inte genom att klippa band, ådror eller vingar. Inte genom falskhet, illusioner eller villfarelser. Inte genom miljöombyten, förändring av sin bekantskapskrets, krystade förhållanden. Man måste leva med sig själv. För att när tiden är mogen, dö med sig själv, och så befrias.

Vad hände med den stabila vuxendomen jag skulle äntra i och med min artonårsdag? Fan, till och med den gick obemärkt förbi. Förändrade inte ett skit. Jag är fast, fast, fast. Mina illusioner har låst mig, klippt mina vingar, bundit mig, snärjt mig. Befria mig. Befria mig. Befria mig. Hjälp.

Jag vill gå tillbaka. Börja om. Som jag sa att jag skulle, gå tillbaka, göra om, göra rätt. Och du sa att du inte ångrade utfallet, jag var tyst. Förstår du inte då? Det var inte värt det. Hade inte varit värt det om förhållande vart annorlunda heller, inte för dig, inte för mig, inte i slutändan. Någonstans gjorde jag en värdering mellan att dö eller att undergräva min identitet. Det var tänkt som en övergångsperiod när jag valde det senare. Inte en så här lång sådan. Vad ska jag göra? Du kommer förstå. Du kommer inse. Jag kommer inte klara det för evigt, kanske inte ens länge till. Jag vill ha minst en vecka i fred nu, eller snart. Låt mig tänka igen, reflektera ordentligt. Jag vet vad jag kommer komma fram till, men frågan är åtgärd. Vad ska jag göra? Allt blev fel och jag sitter fast i en återvändsgränd.

Jag länkar till den här bloggen på min facebookprofil. Det betyder att alla skulle kunna hitta den. Kunna läsa det här. Och förstöra därefter. Uppenbarligen bryr jag mig inte. Har kanske inte så mycket att förlora, när jag förlorat mig själv och min identitet sedan länge. Det, som var det enda jag hade.

Och mitt liv flyter. Allt är kaos. Det är ostädat, jag är äcklig, orkar inte ta tag i något. Har en massa jag borde göra, rapporter att skriva, mail att skicka, komplikationer att lösa, men jag kan inte ta tag i något, ty jag har ingen energi. Det finns inget att ta av längre. Jag önskar bara att någon skulle ringa. Inte du. Och ge mig lite hopp i min förtvivlan.

Jag har inte ätit ordentligt på väldigt länge. Inte sovit ordentligt. Och jag vet att det bidrar, jag förstör min kropps balanser, klart att jag blir deprimerad, klart att det bara beror på det att jag inte har någon energi osv. Och allt kommer ju vara bra i morgon. Så varför ska någon höra mig nu, ringa mig nu, det är bara en tidsfråga, ta hand om dig själv människa, så ska du se att allt är bättre i morgon, du har trots allt själv satt dig i denna situation. Och ja, det stämmer. Men hur lätt är det att leva ett liv? Det är den svåraste uppgiften vi begåvats med, övermäktig många gånger. Jag kan då inte hantera den. Jag skulle ju kunna det nu när jag blev arton. Men jag menar... Inget förändras.

Jag vill så gärna bara inte dyka upp i morgon. Gå hemifrån för att gå till skolan men gå någon annanstans. Aldrig dyka upp mer. Ingenstans återfinnas. Åh, vad jag vill göra just det. Men så gör man inte. Eller hur. Då är man dålig. Man är självisk. Förstör för andra. Härda ur, din usling. Vad tror du livet går ut på? Trodde du det skulle vara kul? Idiot. Naivt. Klart att det inte är. Det är en plåga. Hahaha, var du så lättlurad? Men förlåt så mycket då, för att jag vågade hoppas, för att jag försökte förändra min situation, göra något bra. Uppenbarligen blev inget bättre eller ens annorlunda. Nu famlar jag i blindo och snurrar runt i tomheten. Uppgiven och utmärglad. Och återigen, dyrkar jag döden. Ge mig sanningen åter.

I want you to lead me

Take me somewhere

Don't want to live in a dream one more day