Far från det förflutna och framtiden

En vintervit eftermiddag i Vasastan, som alla andra men kanske inte ändå. En far från det förflutna och förunderlighetens landskap. Försoning och frågor, öppenhet, ärlighet, allt det där ni vet. Middag och mys och en undran, varför, som så många gånger förr. Det där ordet som alltid återkommer, det man aldrig kan fly. En mor i sin frånvaro, en ensam dotter men med vetskapen att far finns kvar, han älskar än och det gör även hon, lika mycket som någonsin, och en familj, sliten men stolt, en aning sargad men alltjämt stabil. Inget går upp emot de där ovillkorliga relationerna som kommer genom blodsband, minns det, bär det med er, det är alltid värt.

En kurator på en skola, ger råd och lyssnar, men jäktar även hon ty sådan är vår skola, alla jäktar, tiden är knapp, snart är det jullov och verkligheten är hård. Ett prov och ett resultat, tillräckligt, ett hjärta bräckligt, men med inneboende hopp, lyser och slår, jämt och fast, för vänner och älskade. Slår med stöd, ovärderligt, och tro mig, jag förstår och jag uppskattar. Det är aldrig ett alternativ. Det är en självklarhet. Jag kommer hem igen på söndag. En symbolik i att hitta hem, både bokstavligt och andligt, internt, externt, vad är vad när allt hänger samman. En missad fysiklektion om en kraft som inte existerar, till förmån för förståelse och en inledning. Hur många är möjligt att åter nå, att återfå?

Huvudvärk var det någon som sa. Huvudbry är att föredra, det är konstruktivt näst intill, ni vet man behöver tänka, hjärnan behöver stimulans, kanske inte grubblande och ältande, men resonemang, diskussion, utveckling och filosofi, existentialism. Vi ska ta oss dit. en acceptans av eländets makt och vanmakt, jag härskar här, i min värld är det jag som är tyrann, jag kan ta kontrollen, jag är inget offer, tvärtom, och så vidare. En kemiposter som inte blivit gjord, ett sömnbehov jag inte respekterar, men för en gångs skull en tillgodosedd hunger, hur blir morgondagen nu då? En tidig samhällskunskapslektion följd av lång dag men lovet nalkas och vad syftar egentligen advent till, vad är det vi väntar på, Jesus Kristus eller en andningspaus?

En utopi som sakta rämnar, alltför beroende av andra, obstinata karaktärer som vägrar se möjligheter, alltför fokuserade på risker och sin egen stolthet. Bjud till, vi vet att du vill. Vi har alla våra utopier, min och din har gemensamma element, skillnaden är att du är rädd för din, och att du vill låta det förbli just en utopi, emedan jag vågar tro och vill förverkliga den, med en övertygelse om att vi kan, att vi är bra nog, att tillsammans går det att göra skillnad. Jag är inte naiv och föga optimistisk, snarast realist och har fått komplimangen klarsynt, lita på mig, ge det en chans, jag vet att du klarar det. Alla nöjda, alla glada, vad är nackdelarna med det? Din anledning bör dock vara du nöjd, du glad, och ge fan i andra. Vi har alla våra utopier, men också fyra eller fem alternativa planer, som inte är illa de heller, och vi klarar oss, se till dig själv, men säg inte nej för att du inte vågar. Det om något, är dumdristigt.