Allt

Om det vore vår skulle jag promenera. Bara gå, gå. Det finns ett sätt att älska men tusen sätt att gå. 18 och sol, men närmre -18 och snö. En halvmulen himmel, mörkret på väg att sänka sig, trots att jag intet åstadkommit ännu denna dag av förvirring. Oron den är stor. Jag trillade dit igen, började lyssna på Thåström, och då vet vi ju hur det slutar, jag gråter och saknar Jakob, och undrar vad jag gjort och vart världen tagit mig. Visst är jag glad och jag vill inte byta längre, men det är snart jul, och en splittrad familj kan bli två. Kämpa mina vänner, håll ut.

Det är hårt att leva. Gårdagens alkoholkonsumtion överskred det optimala, födointaget har varit undermåligt ett tag och sömnen, den bör vi nog inte nämna. Således kan jag utan större felmarginaler förutspå en förkylning. Det är ingen katastrof. Kanske ett lugn i stormen. Även denna månad verkar bli hektisk, kanske inte för mig i synnerhet. Drygt två skolveckor kvar, på dagen tre veckor till julafton, och vad händer härnäst. Jag finns här. Tro på mig.

Så där kom den igen, Brev till tionde våningen. Den värsta låten av alla, och vad jag minns. Jag minns allt, tro inget annat. Jag glömmer inte vilka vi var och jag vägrar tappa mig själv, likt jag vägrar ge upp, för min saknad är reell. Jag skulle aldrig ljuga för dig, ljög aldrig. Så ledsen för allt min vän. Och man kan leva ett helt liv här, i hemlighet. Det är oändligt tungt.

Jag ska på möte snart och det ska bli skönt, för jag måste ut här ifrån, har svårt att hantera ensamheten, givetvis, det har jag alltid haft. Jag vet inte längre vad jag vill eller vad jag känner, bara ibland, jag lever för långt från mitt inre, och för långt ifrån mitt yttre, för långt från mina vänner och min familj, för långt från verkligheten, i en bubbla. Den är vacker och underbar men ni vet hur ofta bubblor spricker och då faller man, blottas i sin helhet, det inre sipprar ut och det yttre exponeras för en kall vintervärld. Vad ska man ta sig till när man intet vet.

Ty allt är en illusion och illusionen är en klyscha, ingen lyssnar, alla finns där. Så försummar jag åter min skolgång och min stabilitet, det är ett ofelbart recept för misslyckande; strunta i att plugga, ät inget, sov inget, drick alkohol, frys. Lyssna på Thåström följt av LeMarc. Vad är poängen med något alls? Min dagbok har fått besök två gånger denna vecka allaredan. Säsongsbästa, eller vad. Måste leva närmre tankarna, omfamna dem, förankra mina känslor i dem så att jag kan veta vad jag håller på med.

Jag har några gamla drömmar kvar, och jag skriver nya nästan varenda dag.

Tobias låter meddela att han redan är på UFS kansli. Så bör jag kanske sälla mig till den kollektiva ensamheten och fly från den solitära. Jag finns här. Sök den kollektiva ensamheten med mig. Gå med mig, till världens ände.