Synkoper

Kommer ord någonsin att kunna ha ett egenvärde, eller är det dess innebörd som rymmer syftet? Är skrivande en sysselsättning eller en terapiform, kanske båda, kanske mer än så, en kommunikationsväg, en hjälp, en hand i två riktningar. Att tystnad är ett sällsamt inslag i ett stillnande hem efter stormen, kan tyckas ointuitivt men voro sant. En katt av avgrunden, helvetesgapet ljuder. Nyss hemkommen, återigen senare än beräknat men ack så nöjd. Jag fann mitt förflutna i en föreningslokal, jag såg en verklighet, och jag förnam den. Ingen spökamazon men mörka ögon stirrade in i fönstret till min själ, blott en acceptans, ett lugn, om än flyktigt. Ett lugn från förr, då, då jag kände lugnet och var dess vän. Min oro har alltid funnits men också haft en livscykel, likt jag sina olika faser och utvecklingskriser.

David. Jag är oerhört glad att jag har dig i mitt liv, älskade. Apropå ordens egenvärde är det sådant man aldrig kan formulera tillfredställande, men man kan heller inte sluta försöka, och det är därför kärleken, i alla dess former, är källan och inspirationen till allt skapande. Som Hjalmar skrev, denne vise skald. Den insikten är väl dock kanske föga insiktsfull i dessa dagar, i det att den är föga unik, förvisso det ej behöver finnas en motsättning. Nåväl, nog om det. Idag var en vacker dag, ty jag skapade mig ett bevis. Jag kan, jag vill, jag vågar. Fatta rätt beslut, vända i tid, prioritera rationellt. Vad vill jag? In i mig själv. Varken mer eller mindre. Varför skriver jag? För att orden har ett egenvärde. Detta bevis jag nämner, ger mig hopp om framtiden. En framtid är i högsta grad möjlig, den nalkas. Vägval återstår men jag litar åter till min förmåga. Att våga göra det igen är ett stort steg. Du har stjälpt mig, ja, men det var ett nödvändigt fall för att jag ånyo skulle kunna resa mig, vackrare, starkare, stoltare, men också ödmjukare så alls ej stolt på det obstinata viset, utan stolt över livet och gåvan det innebär att leva det, och att dela det med dig. Du har hjälpt mig, på vis ingen annan kunde göra, och jag tror att du i union med framtiden kan ge mig ett liv i lycka. Det litar jag till. Ditt värde är oändligt, för mig, för världen och för dig själv. Tvivla aldrig och vandra rakryggad, bär min kärlek med dig, lita på den, lita på oss och på framtiden, den barmhärtiga och belönande, den vi härskar över men också lyder under. Förfasas ej över faror, hav tillit, älska varje dag och lev livet till fullo. Älska dina känslor och låt dina känslor älska, med varandra, med världen, med dig. Så lyder min filosofi.

Och du som kallar dig ¤, eller du som av mig blir kallad ¤ måhända, märker du hur jag närmar mig en lämplig sinnesstämning? Mineur 101221, det blir minnesvärt. Kom ihåg hur vacker du är. Fruktansvärt, obarmhärtigt vacker, men jag är oändligt stolt att vara din vän och en älskad sådan. Att få känna dig och se på dig, omslutas av din skönhet och inse att livet är något vi aldrig kommer att förstå, och precis så ska det vara, men vi ska fortsätta försöka, ty liksom kärleken driver allt skapande driver sökandet efter en insikt våra tankar mot nya dimensioner och våra samtal mot nya djup, och när du tror du är framme vis källan är det alltid en liten bit kvar, och precis så ska det vara. Så närmar jag mig en kompromiss mellan en behaglig tillvaro och en skapande anda, något jag knappt trodde var möjligt, men ack vad jag önskar att det vore så, att man kan skapa via annat än ångest. Följ mig ty du förtjänar att vara lycklig, du har rätt att ha en dröm, förenade må vi vandra. Kämpa genom svårigheter och skutta fram genom glädjen. Gå med mig och fortsätt förära mig med din närvaro. Förevigt.