Lugnet efter stormen

Så passerade ännu en julafton. Det var en bra julafton, kanske ovanligt bra, för jag fick den vackraste gåvan av alla. Därefter var det bitvis lyckorus. Bitvis lycka utan rus.

Spelkvällen som föregick detta tänker jag inte ge mig på att beskriva utan jag hänvisar i stället till Christines blogg. Alltid mycket läsvärd. Skulle ändå inte kunna toppa precisionen i hennes redogörelse.

Jag funderar över vad jag ska göra nu. Min planerade runda på stan behövde jag aldrig ta, då jag klarade av julklapppsinhandlandet den 23dje. Förmodligen borde jag gå ut trots detta men vädret är föga lockande. Jag går inte ut på vintern, jag går i ide.

Jag vet inte vad jag föredrar av lycka och lyckorus. Kanske lycka ändå, ty den är inte blind.

Ett tag övervägde jag att ägna dagen åt skolarbete eftersom jag inte har något bättre för mig. Men vaffan. Det är juldagen. Jag var ju klar för i år. Hanspeter är för övrigt dryg, jag vill ha besked. Det återstår att se vad som händer resten av dagen. Men om jag lägger mig i soffan och löser korsord nu är den väl snart slut. Det kanske inte gör så mycket. God fortsättning.

Pladder

Efter att igår klockan 16.52 ha skickat in min filmanalys inträdde jullovet. Det blev en smärre chock när allt bara var över. Jag behöver inte plugga mer på hela året. Faktiskt på hela decenniet! För nu ska jag ta ut en efterlängtad vila. Som inte kommer att bli så mycket vila, jag har lyckats skaffa mig ett rätt späckat schema... Igår, bara två och en halv timme in på mitt jullov träffade jag Gisela (äremellan hade jag duschat och ätit dessutom). Vi hade väldigt trevligt men kunde inte låta bli att undra var resten var. Plötsligt drog vi oss till minnes en picknick, om det var våren i åttan eller nian. Det var alltså tio stycken som skulle ha picknick i Rålis. Vilka tror ni var där? Jag och Gisela. Alla andra hade någon ursäkt för att inte dyka upp, den ena mer långsökt än den andra. Vi befarade att vi skulle få uppleva en repris på detta men ca en timme efter utsatt tid (jag vet att jag alltid är sen men inte så sen xD) dök Ylva upp. Vi begav oss till Kronobergsparken där vi mötte Nina och Kim. Nu var det dags för... ni kommer inte att tro detta... pulkaåkning! Vi hade förvisso ingen pulka, men sopsäckar dög gott och väl. Nå, denna sjuka företeelse ska inte beskrivas med ord. Jag kan dock säga att det var decenniets sista pulkaåkning! Och den första på den här halvan av decenniet, tror jag bestämt. Eller, det kanske inte var decenniets sista? Vad säger ni, Christine och Kajsa, ska vi ta en tur på nyårsafton?? Trodde väl inte det.

När barnen äntligen lekt av sig (jag höll mig så passiv som möjligt) gick vi hem till mig, till värmen, och spelade spel och drack glögg. Och te. Det var bra! jag och Gisse ägde på Värsta Språket. Min östgötska skall sent glömmas, för att inte tala om Gisses meteorologimitation. Sen är Ylva helt enkelt obesegrad på SingStar. Nå, nog om gårdagen. Natten vad förvisso helsjuk (för många av oss?).

Idag bär det av till Järna. Mmmh där har jag aldrig varit tror jag. Mer sällskapsspel, jag börjar ana ett mönster. Dagen har för övrigt tillbringats i tvättstugan, jag kan inte tänka mig ngt roligare sett att spendera första lovdagen. När jag kom ut därifrån efter att ha hängt varenda jävla strumpa var det mörkt. Upplyftande. Nå. Jag skulle ha handlar julklappar idag, så blev inte fallet. Sjukt dålig känner jag mig, men, det får väl bli i morgon. Jag var faktiskt tvungen att sova till halv två... Övernattning hos Christine och sen in till stan för att tömma plånboken alltså. Det blir morgondagen. Lilljulafton är det också, tiden går sinnessjukt fort. Det kommer väl folk hit förmodar jag, jag har inte hängt med i planeringen. Sen julafton. HAHAHA. Iväg till Uppsala. Sen antingen sova där eller hem på natten, oavsett vilket lär man ju inte vara verksam förrän runt två på juldagen. Min första lugna dag. Då ska det lekas med julklapparna! Om de lämpar sig för sådant, jag har ju visserligen mest önskat mig kläder... Nej just det jag måste ju köpa julklapp till pappa på juldagen också. Och till Gunnel. För det lär jag inte hinna i morgon. Och jag firar med dem på annandagen. Attan, där rök den idén. Nå, så juldagen går bort på stan. Och annandagen är det som sagt julfirande i Bromma. Sen den 27 är det hockeydag :D Och 28 spelkväll. MEN SEN DÅ! Ja. 29. Dåååå ska jag slappa. Liksom 30. Sen är det nyår, nyårsdagen sover man bort, sen Leksand och sen börjar typ skolan igen. Hm. Ett effektivt lov. Kanske. Men två slappdagar! Nu ser jag visserligen mer fram emot de andra dagarna. Än slappdagarna. Men ja. Sjukt god jul på er och hoppas att någon får vila :)

Fides, spes, cáritas, maior autem horum est cáritas

Tom lägenhet och en kemirapport och en filmanalys. Blir det bättre än så? Peter LeMarc. Något odefinierbart inom mig, som inte kunde vara lättare att definiera. Kärlek kallas det. En bok på soffbordet. På framsidan står följande att läsa;

"Takahashi

ORD

Jag uppfattar inte dina ord
bara som ord.
Långt ifrån.

Jag lyssnar
till vad som får dig att tala -
vad det än är -
och mig att lyssna."

Boken består av japanska dikter, översatta av min morbror i hans ungdom. På baksidan står tillika

"FRÅNVARO

Säg bara "Han är ute" -
tillbaka
om fem miljarder år!"

Och min blogg, är ett sätt att kommunicera med dig, genom ORD, när du är FRÅNVARANDE. Det vill säga fysiskt sålunda. Jag var på en föreställning idag. Som väl skulle gå in under konsert eller teater, eller ståuppkomik eller bara någon stans där emellan. Vid åtminstone ett tillfälle blev jag ordentligt berörd. Här har vi ännu en lyckopunkt uppfyllt för övrigt. Givetvis tänkte jag på dig. Det gör jag jämt. Och här i min tomma lägenhet, har jag gått runt och pratat med dig högt. Inte för att du kan höra mig. Men jag kan. Det låter säkert vansinnigt, men jag trivs bra med det. Älskar att vara ensam hemma och gå och tänka högt utan att någon hör. Min inre monolog som får vingar. Detta är också det bästa med Solvändan i Leksand. Snart är jag där. Jag längtar. Alldeles nu slog mig det komiska i att det heter just Solvändan. Självklart är det där jag är som mest lycklig, det säger ju sig självt.

Jag är rädd att det här inlägget blev alltför ärligt. Många gånger kanske jag är en alltför sanningsenlig människa. Det som ligger i min natur. Föder mig. Jag funderar för övrigt på att börja videoblogga i stället. Men det får inte finnas något manus, ty spontaniteten skulle ta skada. När jag skriver finns inga manus, inga syften. Det kommer rakt inifrån, för det mesta. Hjärtat-hjärnan-fingrarna. Stoppet i hjärnan får inte bli för långt, likväl är det nödvändigt. Som sagt. Men, en filmsekvens har sina nackdelar. De konstpauser som uppstår vid övervägande av formuleringar skulle göra dem en aning osammanhängande. Ibland dröjer det några sekunder innan jag börjar på en ny mening så här. Men, förr eller senare dyker nog något upp här. Inte minst eftersom jag aldrig förstår när man ska dra gränsen. Nå, där ljög jag. Alldeles nyligen la jag ner hela bloggen, skrev inget på en månad. Då drog jag gränsen. Snart dras den igen. Men inte än.

I min papperdagbok återstår ca 40 sidor att fylla före årets slut, före decennieskiftet. Approximativt måste jag skriva fyra sidor per dag fram till dess. Både rimligt och orimligt, tycks mig detta. Mycket finns att sammanfatta, tio år av liv. Dessutom ska en framåtblick göras, likt en spådom, profetia, utan vidskepelse. Paradoxer är ack så intressanta. Måhända finner ni något här framöver. Eller också inte.

Dum spiro, spero

Klockan är blott halv två och redan har denna dag innehållit lycka på 17 olika sätt, enligt tidigare lista. Bland annat fanns det en ny ost och så håller jag händerna runt en tekopp. Förvisso är somliga lyckomoment konstanta, men det var åtminstone tio av de mer specifika som uppfylldes. Jag vaknade och det var lördag, så jag fick somna om, till exempel. Jag tittade ut och det snöade. Allt vore egentligen helt perfekt. Bara jag inte hade den här kemirapporten som håller på att sluta i katastrof, samt en filmanalys jag inte börjat på. Som båda ska vara färdiga inom två dygn. För total perfektion krävs egentligen ytterligare en detalj. Men perfektion, har många nackdelar och är kanske inget att eftersträva. Glömska kunde falla över smärtan, vilket vore fel. Ty vi behöver båda sidor. Vi beror av kontrasten.

Så må du räcka mörkret handen
Säga hej med öppen mun
Så att du alltid skönjer smärtan
I varje lycklig stund

Och jag kunde ha hoppat igår, framför dina ögon. För en sekund var jag frestad. Varför fick jag ens impulsen?

O quae mutatio rerum

Jag insåg plötsligt det absurda i, att jag hittat en vardag jag trivs med. Den här veckan har varit sådan att om varje vecka för resten av mitt liv var som denna, vore jag helt tillfreds med det. Jag behövde inte åldras, kunde vara 17 för evigt. Det är en bra ålder. Inget egentligt ansvar, men du får ändå göra det mesta du vill eftersom du ses som 18 ändå. Jag behövde inte ta studenten, flytta, plugga vidare, gifta mig, få barn etc etc. Inte gå vidare. Jag skulle kunna leva varje vecka så som denna. Det räcker för mig. Mer än så behöver jag inte, ty det är detta det går ut på. (Årstiderna får dock gärna växla, för jag gillar dem alla...)
Det här fick mig att känna mig lycklig. Jag kanske till och med är lycklig.

Vidare påminde Christine mig nyss om JVMs existens och nära förestående! Detta gladde mig ypperligt. Vi ska lätt kolla på JVM halva nätterna. Och allt går bra nu. Det här kan ju visserligen vända imorgon. Och min känsla var motsatt för bara några timmar sedan. Precis just nu behöver jag dock inte bekymra mig om det. I detta nu, ska jag bara uppskatta min uppsluppenhet.
Kärlek åt folket.

Lycka

Lycka är att gå ut genom porten en decembermorgon och nästan blåsas omkull av snöstormen
Lycka är att vara på väg till skolan och fundera över dagens alla möjligheter
Lycka är att vakna på morgonen och titta ut genom fönstret, och mötas av solens strålar
Lycka är att vakna på morgonen och titta ut genom fönstret, och upptäcka att det snöar
Lycka är att äta en riktigt god bit choklad
Lycka är att märka att mamma köpt en ny god ost
Lycka är att äta frukost utan att behöva stressa, gärna ensam, med tidning, te och bra musik
Lycka är att öppna ett nytt mjölkpaket, hälla upp ett glas, och ta en stor klunk
Lycka är att komma in efter att ha varit ute, och känna värmen
Lycka är att vara på väg hem från skolan en tidigt vårdag och ta av sig jackan utan att frysa
Lycka är att se hur trädens knoppar brister
Lycka är att se ett löv falla i september
Lycka är att umgås med sina vänner
Lycka är att vara omtyckt
Lycka är att pulsa genom snö och inte bry sig om att man blir blöt
Lycka är att gå i samma kläder såväl ute som inne om sommaren
Lycka är att uppleva ett totalt samförstånd mellan själar
Lycka är att sänka sig ned i ett varmt väldoftande bad om vintern
Lycka är att hoppa från en brygga ner i lagom kallt vatten på sommaren och bli svalkad
Lycka är att se Leksand vinna
Lycka är att lyckas med något man företagit sig
Lycka är att sjunka ner i soffan framför bra TV efter en hård dag
Lycka är att känna sig helt och hållet utmattad fysiskt efter att ha tränat
Lycka är att skratta
Lycka är att ta en promenad längs solvändan, oavsett väder
Lycka är att tänka på livet
Lycka är att falla ihop i en liten hög i mammas säng, huttra, låta allting skölja över en och bara gråta
Lycka är att lyssna på Peter LeMarc
Lycka är att ha musikspelaren på shuffle och få en låt perfekt för situationen framshufflad
Lycka är att se in i dina ögon
Lycka är att hitta något riktigt fint klädesplagg som man kan köpa
Lycka är att prata med sin pappa och inse hur lika man tänker
Lycka är att bli förstådd
Lycka är att tänka på ditt leende
Lycka är att skriva
Lycka är att se en film, läsa en bok, höra en låt och genast koppla det till sitt eget liv
Lycka är att bli berörd
Lycka är att fascineras och överraskas av någons förmåga
Lycka är att inse sina egna begränsningar
Lycka är att alltid ha kvar framtiden
Lycka är att veta att man ska dö
Lycka är att veta att det inte nödvändigtvis är imorgon man ska dö
Lycka är att känna smärtan, och inse att man lever och känner
Lycka är att vara en del av den oerhörda gemenskapen i leksandsklacken under match
Lycka är att planera, organisera och strukturera
Lycka är att ligga på rygg i gräset och betrakta himlen
Lycka är att göra det man vill göra
Lycka är att vakna upp på julaftons morgon
Lycka är att sniffa på en färsk kopp svart kaffe
Lycka är att vakna, tro att man måste gå upp, inse att det är lördag och få somna om
Lycka är att drömma något riktigt härligt
Lycka är att tro på sanningen
Lycka är att prata med sin mamma och inse hur otroligt lik henne man är
Lycka är att kommunicera utan ord
Lycka är att sjunga när ingen hör
Lycka är att ha sovmorgon
Lycka är att uppoffra sig för någon annan
Lycka är att se andra lyckliga
Lycka är att tro på verkligheten och mänskligheten
Lycka är att ha hopp
Lycka är att förstå hur många skepnader lyckan kan anta
Lycka är att betrakta ett träd och se det perfekta samspelet mellan en gren, en kvist och ett löv
Lycka är att krama någon man tycker om
Lycka är att få komplimanger
Lycka är att ge komplimanger
Lycka är att se ett djur må bra
Lycka är att hjälpa till
Lycka är att förvärva nya kunskaper och att lära sig saker
Lycka är att alla plötsligt har bytt till en positiv attityd och ingen ifrågasätter det
Lycka är att måla eller rita och få utlopp för sin kreativa sida
Lycka är att vara nöjd med sin vardag och inte kräva något mer, inte önska något mer av livet
Lycka är att förlora sig själv, i tankar, ögon, eller en annan värld
Lycka är att veta att vad som än händer, har man alltid minst ett val
Lycka är att världen skall förgå men kärleken bestå
Lycka är att kupa sina kalla händer runt en varm tekopp och blåsa lite på teets yta
Lycka är att älska dig
Lycka är att leva
Lycka är att älska

"Kärlek är inte Tidens narr"

Jag skulle verkligen plugga nu då. Börja med kemin, när nu Åsa sa att jag har chans att slippa kursprovet om jag gör en fantastiskt labbrapport. Det är en chans jag väldigt gärna tar. Jag får slita bara lite extra en vecka för att få en enorm lättnad från mitt jullov, och dessutom är det inte särskilt troligt att jag skulle sätta MVG på ett kursprov. Mest för att jag inte längre kan prestera på prov. Här har jag alltså en möjlighet att avgöra mitt öde med en inlämning!

Nåväl, jag har all anledning att sätta igång. Men så kom jag liksom av mig. Bland annat för att det var en så bra dag idag. Jag är mycket ledsen för de elakheter jag fick ur mig och hoppas att du kan fokusera på dom bra sakerna. Jag kände att dom var många idag. Och nej jag hade kanske inte riktigt mod nog i morse men jag vet att du vet och sådär. Vidare älskar jag att det varit tisdag två dagar i rad. Och jag tycker att det borde vara tisdag i morgon också. Kan vi inte bestämma det? Och sen näst intill fredag på torsdag. Även om torsdag generellt är bättre än fredag? Jag fick inte det här att gå ihop nu... Det får helt enkelt vara torsdag på torsdag. Kanske torsdag även på fredag, beroende på helgen, eller hur. Då lär jag inte kunna misströsta förrän... den 27. Dock har vi nyår som en försäkring, så det är först 2010 som problemen kan börja! Om detta stämmer är resten av året bra. Helt otroligt. Jag har gett mening åt resten av året.

Dock finns en potentiell katastrof där emellan. MaDNP-resultaten. Lär anlända kring julafton likt förra året. Här kan jag krascha rejält.

Att den här texten är så värdelös rent litterärt beror på dess sorglöshet. Det finns ingen som helst smärta i den. Här funderade jag över att deklarera att den omfattar enbart trivialiteter, men så är inte fallet, eller hur. Det gäller att läsa mellan raderna. Och bra dagar får aldrig bli trivialiteter. I stället finnes en tillstymmelse till lycka. En viss tillfredställelse just denna dag. Knappast trivialt?

Känn tryggheten i,
att vad du än vill säga,
har någon annan sagt det bättre
före dig.

Fredag, fyra och framåt

Det är något jävligt visst med fredagar. Det är alltid något visst med att gå hem från skolan, och på fredagen gör man det extra definitivt. Så till vida att det dröjer längre innan man återvänder. Och du vet vad jag pratar om, men nog inte vad jag menar i bemärkelsen att du upplevt det. Hur fredag eftermiddag är det värsta som hänt en. Hur natten mot lördag, då man borde njuta av förnimmelsen av tillräcklig sömn som omväxling, eller göra något roligt med vänner eller familj, kan vara fylld av den gruvligaste ångest. Hur fenomenet söndagsångest gått ur tiden och förbytts mot söndagskvällens välsignelse. Då man kan somna lugn igen, tryggt varse måndagens återbringande av vardagen. Måndagen är lång, det är bra. Och tisdagen är tidig. Däremellan är ej alltför många timmar.
Som sagt vet du vad jag pratar om. Men förstår du innebörden?

Lev ut illusionen

Jag skulle kunna skriva här igen, och jag skulle kunna vara indirekt ärlig,
sådär som jag var när jag skrev förut.
Eller berätta allt,
allt det du redan vet

Det är fascinerande hur sådant man vet genom samförstånd
eller genom indirekt kommunikation
alltid går att ignorera
medan ett direkt erkännande,
något uttryckt med ord,
kräver aktion på ett annat sätt
kräver ett svar.

Jag räknar inte med att någon läser här längre
men det är bra och om
jag inte trodde att ignorans
skulle följa även detta inlägg
skulle jag inte skriva det
Annars skulle jag lika gärna kunna prata
men jag tänker inte tvinga någon
inte be om något
jag vill bara ha ignoransen
Varför vill jag inte ha ett svar?
jag vet att du vet
även svaret på den frågan (tre ord)
liksom du vet
allt det andra
som vi ignorerar
blundar för

Och ingen annan bör förstå vad jag pratat om
Någon tror sig förstå, men har fel
vad jag vet
så varför skriver jag här och inte till den det är riktat
jo just därför att, det skulle kräva ett svar
ett svar jag inte önskar mig
här bakom min mur av ignorans

men varför skriver jag över huvud taget?
kanske kommer det en dag
då min självkontroll brister
så att muren rämnar

This is the Life

Jag borde lägga ned den här bloggen. All kvalitet är borta sedan länge, om den någonsin existerade. I natt läste jag min dagbok, det vill säga årets dagbok, från första sidan. Fram till April ungefär, det tog omkring en halvtimme, därefter beslöt jag att sova. Klockan var redan allt för mycket. Men det var en aning tragiskt att se min enkelspåriga tillvaro, och inte är det bättre nu på den fronten, det vet jag. Det stod mycket om Leksand. Om hopp och förtvivlan. Skolan var också återkommande, liksom vissa vänner. Vad man kunde förvänta sig att hitta, fanns det trots allt inte mycket av. På det hela taget skrev jag väldigt lite i början av detta år. Delvis berodde det väl på intåget av denna blogg, vilket var någon gång i mars. För övrigt är det obehagligt att konfronteras med sin egen besatthet.
Den första april bröt jag för första gången ett av årets nyårslöften. Jag har brutit just det löftet fler gånger sedan dess. Resterande löften går bättre, men just det här var viktigt. Nåväl, när nyår kommer kan jag göra en fullständig utvärdering. Det ser jag fram emot. Till dess måste jag skriva slut på den här boken, haha. Alltså borde jag spendera mindre tid på bloggen för att bli klar med dagboken. Det vore kanske bäst för alla...

Svammel

Biologin, den blev klar till sist. Och jaf fick åka iväg till Vanda för att sent om sider fira hennes födelsedag. Det var en fin kväll, natt och morgon, jag trivs bra i de människornas sällskap. Nätterna dessförinnan hade jag chattat till två-tre med några av de bästa i världen, varfefter jag snarast däckade av trötthet. Och när jag kom hem från Vanda, skulle jag direkt iväg till Lidingö för projektgruppsmöte, också med folk jag verkligen gillar. Vi hade väldigt roligt i det vi gjorde. Jag hann inte ens hem igen förrän jag träffade nästa vän, Kajsa. Vi möttes upp på centralen. Med andra ord har det varit full rulle (svenskans fulaste uttryck?). Och vi åkte hem till mig, gick inte och la oss förrän fem, gick inte upp förrän två. Nu är vi alltså framme vid onsdagen. Jag kom hem till pappa, åt middag och somnade i soffan. Pappa väckte mig runt elva då han och Gunnel skulle gå och lägga sig, så jag gjorde också det, men jag hade ju redan sovit i några timmar och var knappast trött längre.
Efter att ha lagt mig tidigast klockan två, fem nätter i rad, och med någon form av sällskap varje gång, är det naturligt att jag drabbades av en viss tomhet. Men det var värre än så. Jag nöjer mig med att skriva, att det inte var någon lätt natt.

I morse drömde jag förresten om skidresan, men den var på sommaren. Vi var tvugna att ro en del av vägen dit, med packning och grejer i båten. Jag hade med min dator som musikanläggning, vilket jag också planerar att ha. Jag var lite rädd att den skulle ramla i vattnet, men det gick bra, vi ägde på att ro. Vi bodde i en jättefin stuga med fem sängar, fastän vi inte var fem, och hela var av trä och supermysig. Det var en ganska bra dröm tror jag, förvisso än aning konstig.

Tiden går förbannat fort. Hur blev det torsdag? Och varför tar jag inte vara på den? Jag är stressad. Klockan närmar sig nu fyra och jag har varken klätt på mig eller fått någonting gjort. Trots att jag skulle träna, gå på pappas museum, städa hela mitt rum och räkna ikapp i matte. Vad jag gjort: ätit frukost. Men å andra sidan blev det sent igår. Och min sömn har varit eftersatt. Jag behövde sova. Jag funderade över om söndag kommer att bli jobbig, sådär som söndagar ofta tenderar att vara. Om det inte var för integralerna skulle jag kunna svara direkt nej på den frågan. Skolan är på många sätt bättre än lov. Men matten behöver ordnas upp. Jag behöver mer tid. PAUS. Kan vi stanna tiden? Nej, det går inte. Jag måste bygga den där tidsmaskinen först. Har ni tänkt på att den på sätt och vis är synonym med evigt liv? Lite beroende på hur den kommer att fungera. Tiden går förbannat fort. Jag förbannar tidens flod...

Det var sol, jag menar alltså fint väder, idag, eller hur? Det missade jag. Jag sov bort det. Är detta rimligt? Och nu när jag är beredd att börja min dag är det mörkt.
I, trapped in this world, that's not meant for me. Nej men allvarligt. Det här är inte anpassad för sådana som jag. OCH INGET HÄNDER NÅGONSIN. Det trummar på i sitt sakta mak. På gott och ont, kanske. Konflikten mellan tristess och förändringsfobi tar aldrig vapenvila. Inte för att jag upplever tristess för tillfället, kanske snarare lite rastlöshet, lite... ja, men jag tänker inte skriva ordet. Det är bannlyst från min blogg sedan emovinkeln togs bort. Ändå finns den där. Inte minst i natt, fanns den där. Nu syftar jag då inte på emovinkeln. Fyfan vad svammligt det här inlägget är, haha.

På lördag är det Alla helgons dag. Dödens dag, de dödas dag, men också ljusets dag eftersom vi tänder ljus på gravarna. Det är en fin dag, en melankolisk och lugnande dag, jag tycker mycket om den. Det finns några dagar varje år som inte går obemärkta förbi. Man drabbas av dem vare sig man vill eller inte. Några andra sådana är ens födelsedag, nyårsafton och i värsta fall alla hjärtans dag (jag hatar den dagen hahaha). Födelsedag och nyårsafton för en ständig påminnelse om tidens gång, där födelsedagen är värre eftersom man faktiskt blir äldre, medan nyår snarare kan vara i positiv bemärkelse att man får börja på en ny kula. Även om det är känslosamt likväl. På lördag ska hursomhelst döden funderas över. Liksom mörkret, och dess kontrast mot ljuset.

Hej

[Ni behöver ju inte läsa det här för det är ganska meningslöst.]
Biologiinlämning på måndag överskuggar den första halvan av lovet. Att matte kommer överskugga även halva #2 ignorerar jag för tillfället. Hur mycket kan en människa bära (nåja)... Jag frågar mig ofta när jag blev så vansinning dålig på att plugga. Min självdisciplin dog någongång, utan att jag märkte det, och nu är den spårlöst försvunnen. Idag har jag ägnat mig åt rapportskrivande sedan jag vaknade, undantaget frukost, dusch och lunch, men ändå inte kommit någonstans. Samtidigt har jag författat ett kladdpapper som innehåller emr text än min rapport. Att fokusera lär vara bra har jag hört. Synd att jag aldrig lyckas... Nu skriver jag här?! Hur rättfärdigar jag det? Nåväl, här kommer mitt kladdpapper. Jag har tagit mig friheten att censurera grovt i det, för att inte hänga ut diverse företeelser eller personer, och allra minst mig själv.

"2009-10-24
jag vill vara klar nu. jag hatar det här. varför, gud, varför?
blöööööööööööö. [censur] dum dum dum. mweep.
jag hatar [censur] och det förtär mig. jag hatar att hata, är fullkomligt övertygad om att det förkortar livet. visserligen; hatar man livet är dess förkortande något positivt. men jag hatar inte livet, inte livet som sådant. bara mitt liv, och bara emellanåt.
jag behöver bli klar med den här uppgiften idag. hur kan klockan redan vara halv tre? jag har som mest tolv timmar på mig med andra ord. jag ska upp tidigt i morgon. jag hatar skolan. [censur] igen. det var ingen jättelyckad timing på lovet i år eftersom jag blev sorgsen i onsdags kväll. det borde ha gynnat lovets ankomst, eller dess betydelse, men lov för mig är en börda. [censur]. inget annat spelar roll. resten är trivialt. därför hatar jag [censur]. jag vill inte hata, vill inte, vill inte. [censur]. men hatet stör.
[censur], är ett outsirligt mörker, kompakt, slukande, förtärande likt hatet. fan.
det är uppenbarligen inte ord som saknas. motivation kanske. oavsett vilket måste jag skriva. inte här, utan på uppgiften. vilja är överskattat?
jag försöker, men det går inte. inte alls. är detta att beteckna som en nödsituation? [censur]. men nej, jag vet, jag borde låta bli. bara skriva på rapporten i stället. det går inte. tjugo i, och två meningar har jag skrivit. om det ens är så mycket. den här texten är LÄNGRE än etologirapporten för tillfället. det är ju tragiskt? hur länge har jag kladdat här, snart en halvtimme kanske. och då bara under brottstycken av halvtimmen. rapporten har jag jobbat på i timtal. [censur]. om du vill skänka mig en sak – [censur].
det här kommer ändå aldrig gå. jag kan helt enkelt inte fokusera. med betoning på kan. du kan om du vill, my ass. eller så vill jag inte. men jag måste ju. jag hatar livet. men inte som sådant.
JAG HAR FASTNAT. Varför får jag aldrig [censur]? Ja, nu är jag orättvis. jag vet att [censur]. det kommer ändå aldrig vara tillräckligt, ge upp. hata mig i stället.

Hate me today
hate me tomorrow
hate me for all the things I didn’t do for you

in my sick way I wanna thank you for holding my head up late at night
when I was busy waging wars on myself you were trying to stop the fight
you never doubted my warped opinions on things like suicidal hate
you made me compliment myself when it was way to hard to take

just make her smile, come back and shine, just like it used to be
and then she whispered “how could you do this to me?”"

Slutet från Blue Octobers låt :)
Jag inser hur otroligt komiskt det här blir om man har lite fantasi och utifrån den väljer va man stoppar in under censur. Det här är ungefär som min tidigare poäng om att i fall man hindrar sig själv från att säga något, för att man inser att det inte skulle låta bra, och så frågar någon vad man tänkte säga, men man vill inte svara, kommer de att föreställa sig något som är mycket värre än verkligheten. Detta mänkliga katasroftänk, tillika konspirationstänk många gånger, är mycket intressant. Nåväl, det är inte vansinniga grejer jag censurerat, bara lite allmänt för att inte avslöja för mycket. Men ni kan ju roa er med att sätta groteskstämplar på mig. Jag hoppas ni i så fall inser att de ord ni får för er att stoppa in där jag censurerar, är produkter av er egen fantasi. Är de sjuka, är det alltså ni som är sjuka. Inte jag.
Ty jag hatar inte livet. Inte som sådant.
Nu ska jag återgå till rapportskrivandet. Jag minns inte när jag sist var såhär uttråkad, det måste ha varit i våras någon gång. Slutligen; jag älskar fortfarande mer än jag hatar. Annars vore jag död. Det är typ mörkt ute och klockan är halv fem. Baaaaaaahahah.

Mörker

Jag blåste ut ljuset.

Jorden i mig

[Varning! Innehållet språklig dekadens, korrekturfel, upprepningar och allmänt ordbajs men även en del seriösare funderingar jag inte förmått formulera.]

Fredagen gick i kärlekens tecken. Ni kanske tycker att jag tjatar, men så var det. Det var en vacker dag, en härlig dag. Jag vaknade på gott humör, och det händer inte ofta. Jag skrattade och konverserade, redan innan jag gått ut genom dörren. Jag var känslig sedan, men det är en förutsättning för en kärleksfull dag och kanske även en bra dag. Missförstå mig inte, dagen var inte direkt intensiv eller riktad, bara allmän och jag kan se allmänna tendenser i mitt liv. Det har att göra med att hösten är kommen nu.

Här kommer regnet, här kommer hösten.
Här kommer lugnet.

När jag kom hem gick jag direkt ut igen, trotsandes regnet och kylan. Kände för att varva ner efter veckan, filosofera. Det var otroligt vackert kring sjön, så många färger och samtidigt gråare än grått. Kontraster har alltid fascinerat människan. Vid middagsbordet hade vi den nog djupaste diskussionen någonsin, där jag propagerade för kärlek igen. Jag sa att kärlek är det högsta för mig. Det högsta vad undrade Gunnel, förstod inte att det inte finns något ord som följer där. Ville ha mig att ge konkreta exempel, stoppa in substantiv. Det funkar inte så försökte jag klargöra. Hon sa att filosofi på min nivå kan man inte diskutera med någon eftersom ingen kan förstå vad man menar. Hon visste inte hur fel hon hade. Jag upplyste henne, om den kommentar jag fick på mitt hundrade inlägg här i bloggen. Att hon inte förstod mitt resonemang, betyder inte att ingen gör det och man kanske måste fungera på liknande vis för att förstå. Men det finns folk som förstår. Förstår så otroligt väl. Pappa log åt detta, tyckte att det var fint. Jag log tillbaka. Det är fint.
Vi hann även med att diskutera döden, Jesus/Judas-teorier samt kopplingar till Dumbledore/Snape och individen kontra kollektivet (Gunnels favoritämne... som gammal VPK-medlem). Därefter övergick kvällen i en jamsession eller så, med gitarrer och sång. Pappa har skattaf spotify... Jag snor hans konto för tillfället, så jag kan lyssna på Chasing Cars och The Reason. Ej att förglömma mycket fina Hero of War. Spotify äger måste jag säga, men skulle behöva ett eget konto. Hur som haver. Det var fint med all musik och jag älskar att sjunga. Särskilt när det låter helt okej, som det gjorde bitvis. Jag har en hemlig dröm, numer föga hemlig, om att stå på scen och sjunga inför hela skolan. Ensam, kanske med en gitarr i famn. Jag brukar fantisera om vilken låt jag skulle sjunga, vilka rader jag skulle betona och liknande. Temat kan ni nog alla gissa vid det här laget.

När vi gick hem från skolan idag blev jag lycklig. Och jag vet hur bra allt kommer bli. Det känns som om vi alla möter hösten med en optimistisk tillförsikt. Jag har aldrig haft mindre höstångest än i år, och jag trivs i skolan. Skidresan kommer bli awesome. För att inte tala om P100, jag är obeskrivligt taggad. Jag kom fram till att ordet som bäst beskriver min sinnesstämning för tillfället är tillfreds. Absolut inte tillfredställd (vilken klingar ganska konstigt för övrigt), men tillfreds med livet. Liksom lugn. Jag är rädd att det är lugnet före stormen. Livet gynnar inte denna typ av behagliga känslor utan baksidor... Men tillsvidare, till baksllaget kommer, är jag tillfreds.

Jag har även hunnit med att fundera över skillnaden mellan kärlek och vänskap. Det var ett dumt TV-program jag såg, men världens gulligaste bögpar som hade problem, och den ena bögen sa något i stil med att det är oerhört svårt att hitta den där personen, som kompletterar än. Eller i mer korrekt översättning fulländar en, kanske. Jag fastnade för det där.
En kärlekspartner (finns det ett finare ord för detta?) bör alltså vara den andra halvan, den saknade pusselbiten. En vän är kanske snarare en annan version av samma halva, som man själv representerar? Jag ser en lite fånig bild av ett hjärta framför mig, delat i två delar men klassiska hack i. Så att de två halvorna passar ihop. Uppgiften är såklart att hitta den andra halvan för att få ett helt hjärta, men man kan ha stor hjälp av andra personer som är samma halva. Då kan man leta tillsammans. Detta låter ganska självklart men var för mig en ny insikt. Jag tror att det kan ha bidragit till lugnet jag känner.

Jag siktar på att slakta hoppet
Det blir inte första gången
Tidigare har det visat sig ofördelaktigt
Och lett till bedrövelse
Måhända så blir fallet även denna gång, men
Jag är starkare nu
Insikt är viktigare än välmående.

Ful men tagga!

Det händer inte mycket. Min hjärna har redan gått på höstlov. Efter förra veckans tre prov, med mastodontplugg måndag, tisdag, onsdag och torsdag, samt en översocial helg har jag ägnat mig åt återhämtning sedan i söndags. Inte många knop har jag gjort, och den officiella mattepluggarveckan är ännu ett misslyckande. Skönt är det dock, att inte göra ett skit. Slappa och sova. Jag har svårt att ta mig upp på morgnarna och måste stressa, det är mörkt och kallt men det är ju så det är den här årstiden. Solen har ju i alla fall tittat fram emellanåt. Och snöat har det hunnit göra! Som igår, och i morse var det ordentlig snöstorm precis när jag gick från tunnelbanan till skolan. Jag upprepar; det händer inte mycket.

Min tid är däremot tämligen ockupperad trots en modest pluggbörda. Sociala evenamang hit och dit, men det är bra, det gillar jag. En viss likgiltighet har spridit sig inför livet. Det är också ganska skönt. På franskan skulle vi beskriva våra drömliv, tämligen patetiskt. Nästan mer patetiskt än det här inlägget. Jag borde nog bara hålla käften ett tag eftersom jag inte ens själv vet vad jag försöker säga... eller jo: ingenting. Men en sak är säker: TAGGA SKIDRESAN!!! FF hahahaha. Tjopangsvejs.

Därför

Nu när det hundrade inlägget är skrivet kan jag blogga som vanligt igen. Det känns bra. Förmodligen blir det inte pretentiösare än så, men det var äkta, och jag står för det (tror jag). Även om min plan för inlägget var en helt annan, rann det ur mig och blev vad det blev. Så kan det gå. Tänk på att klockan var halv tre på natten, efter en dag full av intryck. Censuren minskar. Ärligt var det likväl.

Jag undrar om det finns religiösa som skulle hävda att det var Gud jag beskrev. Vad jag vet är det en relativt vanlig åskådning att Gud är just den högsta kärleken, som finns i allt. Alltså är jag kanske religiös? Nästa gång någon frågar om jag är troende ska jag svara "jag är älskande". Synd att folk frågar det så sällan.

Jag är inne i en intensiv period. En sådan då det är nästintill omöjligt att fokusera på någonting annat. Och ingenting är roligt utan det, jag längtar hela tiden bort. Det är härligt ibland, när det känns bra, men mest är det påfrestande eftersom jag vet. Inget hopp har jag kvar. Både det här inlägget och det förra har för övrigt drag av det tal jag höll i ettan, om att hoppet inte alls är det sista som överger en. Det är inte första gången jag erfar detta, kärleken överlever återigen både hopp och tro. På gott och ont.

En helg kan kännas som en evighet, en kväll oändlig liksom tankeflödet. Frågan varför snurrar varv på varv, spinner runt och studsar ständigt. Jag har ägnat mig åt orsaksanalys idag, men för detta skulle en sådan inget tjäna till. Jag har redan svaret på frågan varför, det är simpelt och entydigt. Ofta är det kanske sådana svar som är de svåraste att acceptera. Därför, helt enkelt.
Och lev med insikten därom.

100

Kärlek.
Det värsta vi har, och det bästa vi har.
Kanske det enda vi har.

Superlativen och epiteten kring kärlek kan vara många. Pappa talar ofta om en kärleksskildring ur bibeln, han citerar den utantill och snart gör jag det också. Det är en fin tolkning. Här i översättning från 1917.

"1 Korinthierbrevet 13
Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.
Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.
Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.
Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.
Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.
Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk;
men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.
När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.
Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken."

Jag lever för att älska. Det är min mening, min sanning och mitt liv. Tillika vill jag att det blir min död. Jag är kärleken. Den är min kropp, mitt blod och min själ. Den bränner och förtär, giver och när. Det den inte är, finns alls ej där.

Vår tid här är kort. Alltför kort för att försummas. Då det är ont om dagar, vill jag minnas varenda en. Enda sättet att uppnå det, är att älska oupphörligt. Obönhörligt.
Det är inte käleken till en enskild individ jag talar om, snarare kärleken inom oss alla. Till livet, till döden, till evigheten och oändligheten. Till alltings förgänlighet och det definitiva slutet.
Liksom till dig, till mig och till oss. Till begreppet Vi och till kärleken själv. Till ensamhetens allt och inget.

Jag älskar dig.
Jag älskar.
Älska

99

Detta är det hundrade inlägget i denna blogg. Därför har jag dröjt lite med att publicera det, jag kände att det behövde vara speciellt. Högtidligt. Men; faktum är att det bara är det 99:nde publika inlägget, eftersom jag har ett opublicerat utkast i listan. När jag insåg detta blev jag en aning fundersam, över huruvida detta faktiskt ska få räknas som det hundrade. Jag har valt att dela upp det i två delar - den här delen behandlar i huvudsak min blogg genom åren och de tidigare 99 (98) inläggen.

Först tänkte jag infoga det första jag någonsin skrev i den här bloggen. Det lyder:
"söndag, mars 18, 2007
This Shit
No. They are burned. Bloody burned, and so am I."

Med andra ord var det inte särskilt långt. Ungefär två och ett halvt år gammalt är det. Komiskt nog (?) är det från mars. Under 2007 är tio av fjorton inlägg från mars. Från 2008 är alla de åtta inläggen från april... Och i år har jag ett inlägg från januari, men sedan startade jag upp bloggen igen på allvar i just mars. Det verkar som om mitt behov av att skriva alltid kommer någon gång där på vårkanten, i samband med kvalserien. Och med tanke på hur otroligt ostrukturerad min hjärna brukar te sig under detta helvete, är slutsatsen rimlig. Det första inlägget (ovan) handlar givetvis om Leksands IF och kvalserien. Som ni förstår hade de förlorat, förmodligen låg de pyrt till i tabellen. I nästkommande notering pratar jag om hopp och att en teoretisk möjlighet finns kvar. Sen nämner jag inte LIF mer den säsongen, men det sket sig som bekant. Jag bloggade av någon anledning på engelska den första tiden, hade strikta regler för utformningen. Det var jobbigt och betungande, och jag höll inte igång särskilt länge. Kontinuerlig blev den här bloggen först i mars 2009. Det krävdes uppenbarligen viss inspiration, som från andra bloggare. Christine har bloggat under många år på adressen http://cricce.blogspot.com/ och när Haris sedan startade sin eminenta tankesspridning, http://harisdelicious.blogg.se/, började även jag. Tack till er.

Sent i somras bytte jag design och adress, jag kände mig färdig med "Souvernir", vilket, som synes, var felstavat och tillhörde en svunnen tid. Love is souvenir of sadness, min titel, är ett citat från KoRn. Att kärlek är en sorgesouvenir kan jag stå fast vid, men det representerar också mycket annat. Och jag hade tänkt mig, att jag skulle ägna det hundrade inlägget åt just kärlek.

Vart är jag nu påväg?

[Varning för negativa toner, igen.]
Jag har precis skrivit fem sidor i min pappersdagbok. Använda subjekt var "jag" och "du". Det var i resonerande och terapeutiskt syfte, så, kom jag fram till något? Ja, jag kom fram till ytterligare ett dilemma. Nu är det för övrigt fem och en halv. Det säger något om min rastlöshet när detta ändå inte räcker, utan jag måste skriva även här. För jag exploderar av mina tankars snurrande, min själ smälter. Jag skulle inte säga att jag är ledsen, men rödgråten är jag. Och den här bloggen har ju egentligen bara ett enda syfte. Det blir en typ av kommunikationskälla, för att jag känner till ungefär vilka som läser. En ensidig kommunikation (vilket då kanske inte är en kommunikation i biologisk mening, men snälla, det är fredag) och en möjlighet att skriva vad fan som helst utan att behöva stå till svars för det eller ens få ett svar på det. Trots att det alltid är svar jag söker. Men jag fruktar dem. Och jag kan inte rättfärdiga mina frågor, rättfärdiga dem ens för mig själv. Det vill säga yttrandet av dem.
Bland annat undrar jag varför man ska behöva vara så vilsen. Man kan hitta sig själv, flera gånger, men är ändå vilsen. Liksom ensam. Ensam lever man och ensam dör man, och JA, det ska vara så. Ändå har man så förbannat svårt att acceptera det. För att man hört talas om något som kallas för tvåsamheten. Vad är det för ett jävla patetiskt ord. Det är en illusion, en lögn! För att vi aldrig ska kunna nöja oss med vad vi har. Ni förstår, att gjorde vi det skulle systemet falla. Ingenting skulle längre fungera, om folk gick runt och var nöjda. Det är här jag tycker att systemet brister, jag menar, det vilar helt enkelt på folks olycka. Och vi frågar oss själva, vad som egentligen är viktigt. Vi kommer ändå inte få något svar. Och finner vi det, tvingas vi ändå fortsätta som vanligt, bara ytterligare medvetna om meningslösheten med vår existens. Jag tror, att människan inte är gjort för att vara människa, med allt vad det innebär. Faktiskt är det så, att jag rätt ofta känner att jag inte orkar vara människa. Det är då jag vill skapa min egen verklighet, och flytta till ett hus i skogen, där jag kan leva alldeles ensam. För att slippa illusionerna. För att slippa sakna tvåsamheten, för jag ska inte längre tro på den. Hur ger man upp tron på sitt enda hopp? Hoppet om sin enda tro. Och du kan alltid, alltid sammanfatta allt till dessa tre grundstenar. Tro, hopp, kärlek. Det som ger vårt tillvaro allt och ingenting. Ljus och mörker. Lycka och olycka. Dag och natt. Liv och död. Där har ni den, nyckeln. En rostig gammal nyckel, som går till dörrar där man sedan länge har bytt lås, eller sådana som slagit sig i värmen eller kylan. Som aldrig går att öppna mer.
Tro, hopp och kärlek.

Och kvar finns bara döden.

Oktober: domen

Varning för negativa utlåtanden.
Idag är en riktigt dålig dag. Så är det bara. Haglade gjorde det också. Det känns som om der kommer börja rulla snart, och inte rulla på ett positivt sätt som i flyta på, utan bara som i rulla bort, med dagar som flyter samman till en jämngrå höstmassa. Jag vill ha lov, och jag vill sova. Men jag ska tänka positivt, absolut. Att inte tänka alls är nog så nära jag kommer idag, dock. Ni kan få anledningarna till det här. Jag sov för lite, jag har inte ätit ordentligt idag och jag har pms. Denna humörsdipp är med andra ord föga förvånande. Jag hoppas att återkomma med ny kraft redan i morgon. Som utlovat följer hur som helst min dagboksanteckning från den första oktober förra året. Den har vissa en aning mer positiva undertoner, men det komiska är, att en hel del hade stämt idag också.

"1/10-08 22.34 Onsdag

Så var det oktober.
Men jag vägrar bryta ihop.
Hösten ska bemästras även den,
jag ska återta kontrollen över mitt liv.
Reclaim myself.

Jag hade biologiprov idag, det gick faktiskt riktigt dåligt. Som tur är bryr jag mig inte längre, annat har tagit över.

Fan vilka tomma ord jag rabblar.
Vem försöker jag lura?
Jag vet inte vad jag vill längre, vem jag är, vilka jag kan lita på. Vän efter vän lämnar mig.
Och jag tycker synd om mig själv för det? Det är ju sjukt. Jag kanske inte förtjänar bättre som jag beter mig. Tove, lägg av nu innan det är försent!
Annars har jag snart ingen kvar och hela klassen emot mig.
Så kan jag sitta här, ensam och miserabel, med fallande betyg och bortblåst självförtroende. Mötandes en höst och en vinter, årstider jag fruktar och som i sig själva brukar räcka för att knäcka mig.

Låt det inte ske
Rädda dig själv
Ingen kommer till din räddning
Du får ingen hjälp

Praktisera lögnen
Ensam är stark
Skapa sanningar
Ingen trodde fanns

Finn dig aldrig i vemod
Du hör inte hemma där.
Rädda dig själv
Innan det är försent.

>>How can I be lost,
when I've got nowhere to go?<<
>>And how can I blame you
when it's me I can't forgive?<<"

Klockan tickar, bekräftar återblickar

Det fina med att ha tröttnat på att plugga är att man hittar på allt möjligt kreativt för att undvika att fortsätta. Jag har just letat igenom hela mitt rum efter ett gammal pennskrin som möjligen, möjligen kan innehålla 0,5 mm-stift, bara för att jag är trött på hur tjockt det blir när jag skriver för hand. Detta är en uppgift som ska skrivas på dator, varvid väsentligheten i detta helt klart kan debatteras. Hur som helst resulterade detta tilltag i att jag nu sitter med min förra dagbok framför mig, den jag nyttjade mellan 14/6 2008 (samma dag då jag gick ut grundskolan) och den 28/12 2008 (den sista anteckningen från det förra året). Mitt minne är att detta var en jobbig period i mitt liv, vilket dagboken, om jag skulle läsa den, förmodligen skulle understryka. Hur som helst kikade jag på den sista anteckningen lite grann. Jag har tyvärr inte tid med en total revival av detta helvete för tillfället. Men ni ska få ett utdrag tänkte jag, bara för att fördriva lite tid som borde spenderas med biologi. Håll till godo;

"28/12-08 ca 01.00, Natt mot söndag
Hej igen. /.../
Jag har funderat på det här med att jag skriver. Tove om tjugo år kommer att få en tämligen skev bild av mig. Det är inte riktigt jag som kommer ut ur pennan, snarare mina tankar.
Är man sina tankar?
Jag tror att man är sina känslor, och dem går inte alltid att beskriva med ord. Jag vet faktiskt inte vem jag är längre, och inte vad jag känner."

Vill inte påstå att det är en av mina mest briljanta anteckningar men det var alltså en del av den sista från herrens år 2008. Eller ska vi säga Satans år, kanske. Jag tänker på hur det var för exakt ett år sedan. Vi hade fortfarande inte gått särskilt länge på gymnasiet. Den 30/9 har jag ingen anteckning ifrån, men väl den 29/9 samt den 1/10. Förra året var detta datum en tisdag, idag är den onsdag. Alltså var den första oktober en onsdag. I morgon kanske jag publicerar förra årets anteckning från 1/10 i så fall, som en årsdagsgrej. Det är en sådan sjuk skillnad på min situation nu och då. För ett år sen var inte en enda av mina klasskamrater omnämnda i min dagbok (förutom de första intrycken jag skrev efter första dagen, som jag MÅSTE lägga upp vissa av någon gång! Obetalbara, hahaha. Samt en gång i September då jag skriver att jag spelat schack med Haris). Hur som haver, för att återgå till nuet.

Igår hade vi orientering i Ursvik. Förra året var det i Lilljansskogen den 2/10 ser jag nu. Det var trevligt, jag är mycket imponerad av gruppdynamiken. Jag var oerhört lycklig igår, liksom även i måndags. För att inte tala om i fredags... Under tisdagen hann jag även med att gå på teater med Christine, vi såg Komprimerade Dramatiska Teaterns uppsättning av "Världens bästa böcker". Det var roligt, jag börjar känna mig som stammis på Boulevardteatern och som polare med Sten. I pausen gav de oss i uppgift att skriva på en lapp vilken bok vi tyckte var världens bästa, med motivering. Min blev uppläst och löd:
"Med Kaos av Pär Lagerkvist
är det nåt visst
detta grundliga djup
fodrar en sup!"
Fråga inte, nej, men det var humor. Stort tack till Christine som övertalade mig att gå med, och stort tack för att du finns i allmänhet!

Efter att nu ha avhandlat ett helt år i ett och samma inlägg (nåja) är vi framme vid dagens dag. Den är inte fullt så roande, jag känner mig inte gediget lycklig idag men det kan man såklart inte göra varje dag. Det ska bli skönt när biologin är klar, men om jag fortsätter på detta vis lär det ju inte hända i första taget... Jag var ute på en pluggpauspromenad då jag träffade Fanny vilket väl ungefär var dagens hittills enda trevliga inslag, tur då att detta var desto trevligare. Hon var också ute på promenad, med Jack. Vi gick en bit tillsammans innan vi skildes åt och jag återvände hem till vad som borde ha varit skogsviolens ekologi och egenskaper.

Abandon hope all ye who enter here

Idag är det onsdag, fastän det känns som torsdag. Och allt är så underligt. Man märker att skolan har börjat nu, jag kan nämligen inte längre urskilja dagarna från varandra. Igår, i förrgår, förra veckan... det flyter samman. Till en liten smet. Jag kan inte svara på vad det beror på men den här veckan har varit dryg. Eller så började det redan förra veckan. När var det jag skrev om tendenserna? De kvarstår, lite halvt, och för övrigt är höstens gråmulna tristess på intåg och det känns nu. Jag brukar hantera denna årstid som en maskin; hela vinterhalvåret, eller åtminstone höstterminen, får fortlöpa utan att jag stannar upp, utan att jag tänker efter. Det går bra, det går lätt, och så plötsligt är flera månader av mitt liv borta. Allt närmare döden. Det har fungerat, det har hållit mig flytandes, några kallsupar här och där bara. Jag vet inte om jag kan längre. Jag ser världen med nya ögon nu, för att använda en ganska ful klyscha. Varför jag nu ska göra det? Hur som helst. Än är jag inte där, än är jag inte maskin. Jag känner för mycket.

Nu vill jag veta hur mycket sorg slösad lycka kostar...

Vi läser om medeltiden i Svenska B (litteraturhistoria), och så läste vi om Dante och hans resa genom helvetet. Louise omskrivning "Norra Real: Lämna allt hopp när du går över tröskeln", syftandes på inskription över just porten till helvetet, kändes klockren. Det är förstås vad man borde göra. Se vad fint det är! Fast på svenska tror jag hela verket rimmar... Nåväl. (Jag vet att jag är lite omoget fascinerad och sådär, men ja.)

Through me you pass into the city of woe:
Through me you pass into eternal pain:
Through me among the people lost for aye.

Justice the founder of my fabric mov'd:
To rear me was the task of power divine,
Supremest wisdom, and primeval love.

Before me things create were none, save things
Eternal, and eternal I endure.
All hope abandon ye who enter here.

Och nej, är jag inte deprimerad den här gången heller. Snarare konfunderad. Eftertänksam. Avvaktande. Idag vet ytterligare någon ytterligare lite mer om mig. Vad är detta för en exhibitionistisk ådra jag besitter? Någon form av behov av att alla ska veta allt, att sanning skall genomsyra tillvaron (trots att jag inte ens tror på sanningen). Vad beror det på? Möjligen en tidigare motsatt inställning som faktiskt höll på att ta död på mig. Denna hade ju dock kunnat modifieras utan att motsatsen antogs; varför söker vi ständigt ytterligheter? Eller bör jag tala för mig själv? Men jag tycker att det verkar ligga i människans natur, inte minst ungdomens, att söka sig till extremiteter. Rätta mig gärna om jag har fel.

"Här kommer hösten som en trasig ridå"

... kanske betyder det att man ser igenom ridån. Den går ner, skådespelaren tror att hon är säker, inte behöver spela mer. Gömmer sig bakom ett tygstycke, anar inte de ödesdigra hålen. Plötsligt ser folk henne som hon verkligen är, trots att det aldrig var meningen. Även om bara brottstycken är synliga. Lite som om hennes fasad sakta börjar vittra sönder.
Eller kanske tvärtom. Tidigare har hon stått aldeles blottad inför omvärlden, men i och med hösten, drar hon för ridån. Visserligen är den trasig, hon har sytt dåligt, men hon kommer jobba vidare och försöka laga och lappa hålen. Kanske lyckas hon, kanske blir det förödande. Hur hon sluter in sig, retirerar till sin loge, undertrycker sin person.
Vad tror ni?
Kanske går höstens ridå ner framför solen, ljuset och lyckan. En trasig ridå, skapandes mörker men inte ett kompakt sådant. Vissa strålar letar sig fortfarande igenom och lyser upp. Paus, ta en kaffe. När börjar akt två?

Idag hade jag matteprov och således har helgen ägnats åt att plugga detta fötjusande ämne. Plötsligt som jag sätt där, utled som någonsin, började top model. Och jag började fundera över, hur livet hade kunnat se ut. Tänk att till exempel ha ett utseende, eller för den delen en röst, eller en enorm talang att kunna lita på. Då hade jag inte behövt sitta där och plugga matte D. Givetvis inser jag att alla talanger kräver hårt slit och uppoffringar, och att de konstnärliga branscherna som jag här syftar till ofta är bland de hårdaste. Men det verkade ändå ganska okej att stå och apa sig framför en kamera i jämförelse med att sitta där och plugga matte, med ytterligare tolv ämnen som alla förfaller. Just då, när jag valde att inte se modellyrkets extrema baksida. Och matte och naturveteskap får väl någonstans ändå ses som min talang. Jag passar för skolsystemet, det borde jag väl vara tacksam för, men skolsystemet passar inte mig bara därför. Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Någonstans innebär det väl att jag, liksom alla människor på denna avlånga planet, undrar hur det skulle vara att ha ett helt annat liv än det jag har. Inte för att jag skulle vilja byta, eller är missnöjd, men just då, i den stunden, hade jag väl inte särskilt roligt.
För den som undrar kan jag tillägga att provet gick mycket dåligt, uppgift ett och sex är de jag vet gick bra. Visserligen hade jag avrundningsfel på uppgift ett, hahaha.

Här kommer regnet, här kommer hösten.
Här kommer helvetet.

För tillfället ser jag vissa mindre glädjande tendenser i min vardag. Det vill säga i mitt eget agerande. Någon annan kanske också har noterat det? Jag vet inte hur tydligt det är. Jag vet inte vad det beror på. Men jag gillar det inte, inte alls.
Vi hade kemilaboration idag som gick ut på att lösa upp ett rakblad i svavelsyra för att räkna ut järnkoncertrationen i rakbladet. Den första frågan var något i stil med "Vad gör du med rakbladet innan du löser upp det?", haha. Den som kan svara på vad jag gjorde med det får pluspoäng! Jag borde ha pluggat den tid jag skrivit det här inlägget...
Hör hur jag låter. Ändå var det en bra dag idag, varför denna oroliga eftersmak? Det stör mig. Det har med tidigare nämnda tendenser att göra, anar jag. Om det som räddade mig upphör att beskydda mig, vad är jag då?

Vi älskar blott för vår egen skull.

Tell me I'm frozen

Jag sitter på en bänk, på en perrong på en tågstation någonstans i vårt avlånga land. Jag är, till synes, ensam igen efter att ha varit omgiven av massvis med människor i över två dygn. Det är kallt, mulet, blåsigt och ja, jag fryser. Mina kläder är inte tillräckliga, jag är trött efter utebliven och undermålig sömn de två senaste nätterna, hungrig på grund av en brist på middag, allmänt eftertänksam som följd av alla intryck jag utsatts för. Mest påtaglig blir kylan, som förstärks av alla de andra faktorerna och liksom blir ett uttryck för dem. Plötsligt ser jag något ljust på marken under mig: en liten, svag strimma av sol. Jag vänder mig om, och i samma stund spricker himlen upp ytterligare, bara precis så mycket för att jag och min perrong ska bada i sol och ljus. Resten är fortfarande mörkt och grått, men det kan inte röra mig, inte nu, för jag, jag möts av ett strålande leende. Då påminns jag om hur lyckligt lottad jag är, och med ens förstår jag att jag inte alls är ensam. Jag är aldrig ensam.

Helgen var fin, det var härligt att komma bort från vardagen. Att jag älskar min vardag i allmänhet hindrar inte avbrott från den från att vara välkomna. Jag insåg att i en miljö där ingen känner en är man tvingad att vara sig själv, helt och fullt. Det finns nämligen ingen roll att spela. Denna upptäckt var mycket intressant. Jag kunde varken göra mig till eller förställa mig, ingen förstod mig då. Det var svårt att komma in i folks gäng och hitta någon att prata med, vilket var lite tråkigt och gjorde att jag umgicks en hel del med mig själv. Exempelvis tog jag promenader där jag gick och talade för mig själv, jag brukar göra så. Saker ter sig klarare när man uttalar dem än när tankarna stannar i ens huvud. Tankarna får vingar, men regleras därefter. Därför går jag och uttalar min inre konversation för mig själv, om än den ofta har riktning. Där har ni information om mig som inte särskilt många känner till, och som är ganska viktig för förståelsen av min person. Att skriva ner tankar är också bra, men jag skriver snarare funderingar än tidigare nämnda inre konversation. Den är inte alltid skriftvänlig, på något vis.

Det jag var på var alltså en utbildningshelg för att bli TEND-inspiratör. TEND står för TEknik och Naturvetenskap för Dig, och innebär att man åker ut till högstadieskolor och säger "Hej, välj natur" till niorna, i korta drag. Vi fick göra testshower, som jag filmade! Ni kan få se mig i en fin, mycket exklusiv, musikal om varför man ska välja natur. Hahahah, kommer upp på bloggen inom kort. Vänta er inget bara, det var knappast någon storslagen dramaprestation från min sida. Det lär bli mycket FUF framöver, det ser jag framemot. "Tack och hej, natur är din grej!" Haha.

Kalla det livet, eller nånting

Jag kom att tänka på en sak. Man brukar säga att man kan älska folk på olika sätt. Det håller jag inte med om; det finns bara ett sätt att älska. Givetvis kan man vilja att kärleken ska leda till olika saker med olika personer - jämför ett husdjur, en mamma, en vän och en kärlekspartner -men känslan, själva känslan när man älskar någon, är ändå den samma. Den kan få bikänslor, som lycka eller djup sorg, men kärleken i sig själv är alltid en underbar känsla. Och orden "jag älskar dig" har bara en betydelse, och borde vara till intet förpliktigande, blott sanning i dess renaste form var gång de används.
Jag har för mig att jag nämnde någon gång i våras att jag funderade på att bli kärlekspredikant, propagera för att älska mer och så vidare. Kärleken behöver ingen predikant. Den räcker i sig själv.

I morgon drar jag till Växjö för en FUF-helg, jag ska utbildas till TEND-inspiratör. Fick nyligen veta att Joakim från upptäckarkursen08 också kommer att vara där, så då känner jag i alla fall någon! Det blir nog bra det hela. Jag är faktiskt väldigt taggad, inte minst med tanke på att upptäckarkursen i nian utgjorde en av de bästa helgerna mitt liv. Notera att jag inte skriver den bästa, det skulle krävas mycket, myckt eftertänksamhet för att utse en sådan. Det kanske jag bestämmer mig för att roa mig med en annan gång...
Ännu har jag ej bestämt mig för huruvida jag ska ta med mig dator. Allvarligt talat kan man ju undra vad jag ska med den till. Får visserligen låna pappas mobila bredband om jag vill, men ska jag sitta på facebook hela helgen då? Njae, knappast.

Vidare kan man fråga sig om jag egentligen har något att säga. Förmodligen inte! Jag älskar mitt liv hur som helst. Jag går lycklig till skolan varje morgon, oftast går jag lycklig hem igen. Om det inte hänt något spektakulärt illa. Jag älskar att försova mig, få stressa genom morgonen, inte hinna tänka, kasta sig iväg, vakna upp någon gång runt fem då man sitter på tunnelbanan, undra vart dagen tog vägen, med en glad eftersmak som enda minne av den. Komma hem lagom urblåst, ge sig ut på en motionsrunda (nu kommer ni tro att jag drabbats av ett virus mycket, mycket farligare än svininfluensan. Det har jag också. Vi kan kalla det livet), komma hem igen, ännu mer urblåst, duscha och sakta återfå, det medvetna mentala, medvetandet, ramla ihop i soffan, dra sig upp och till middagsbordet, ramla ihop i soffan, skratta åt idioter i idol, dra sig upp ur soffan på nytt och ramla ner i sängen.
Det där var inte en beskrivning av idag, men väl en ganska vanlig dag i mitt liv. Eller en hyfsat optimal sådan. Man hinner aldrig tänka, aldrig stanna upp. Så mycket enklare, i alla fall om man kan bevara eftertänksamheten, bortom vardagens maskinistiska ageranden. Med små sköna oaser av helger eller lov, eller bara sömnlösa nätter under sömlösas måne som intermezzon mellan rutinerna. (Ordbajs eller inte ordbajs? Det är frågan...)
Jag älskar dig.

Utan mening och helt utan motiv

Det går knappt en dag utan att jag tänker på studenten. Och när jag gör det, är det med en skräckblandad förtjustning, tillika ångest och hopp. Så mycket möts på den dagen. Som rena Wall of Death. När jag gick ut nian grät jag länge, det är ett avsked till barndomen på många sätt och så mycket människor som utgjort en så stor del av ens liv kan pplötsligt försvinna ur det. Några av dem ska jag återse i kväll, och detta ser jag mycker fram emot. Någon enstaka har jag någorlunda regelbunden kontakt med. Där bakom finns det säkert hundra ytterligare jag aldrig möter igen. Alla sörjer jag inte, men likväl vissa. Och faktum kvarstår att ingen från min högstadietid finns kvar i mitt liv på samma sätt som han eller hon fanns där då. På detta vis ska det givetvis vara. Det är inget konstigt med det. Men en av mina största rädslor är förändring, och tidigare nämnda förändring tog mig hårt. Jag klarade mig, jag har vant mig nu, absolut. Studenten som förändring lär bli ännu större. Att gå mot detta med högburet huvud känns mig ibland övermäktigt. Andra dagar känner jag mig redo att flytta på momangen. Och om utgången av grundskolan är ett farväl till barndomen är studenten en rövspark bort från ungdomens ansvarslöshet. Ungdomen som sådan får man väl anse sig behålla åtminstone ytterligare några år, men annorlunda är den. Och likt förr kommer inga relationer bevaras i sin form. Jag planerar att flytta, jag ska bort från den här staden. Det är något jag längtar efter men också bävar inför. Då är det inte bara min klass jag säger adjö till, utan så mycket mer. Det är tur att det är ett tag kvar, för idag skulle jag aldrig ha klarat omställningen. Herregud, jag deppar ihop efter någon timme i ensamhet. Ständigt beroende av social samvaro. Förvisso har vi ingen aning om hur saker och ting kommer att te sig, jag kan dö i morgon. Alltså kännar min vånda inte mycket till, likt vånda i allmänhet sällan gynnar något. Rationellt tänkande må vara en dygd, men likväl ack så svårt att uppbåda. Och tänk om man kunde styra över sina känslor? Praktiskt vore det onekligen. Begåvade människor må se igenom denna ändlösa prosa och se att min fruktan egentligen enbart riktar sig emot en, mycket konkret sak. Som blott är direkt kopplad till studenten om allt vill säg väl fram till dess. Och jag ska vara mycket lycklig om detta infaller vid studenten. Dock ej när detta infaller, då kommer jag gråta. Tårar om jag kan, annars inombords min ångest och mitt blod. Den dagen den sorgen, borde resonemanget låta. Varje dag, alla sorger, brukar jag snarare praktisera.

Så må du räcka mörkret handen
Säga hej med öppen mun
Så att du alltid skönjer smärtan I varje lycklig stund

Det borde gälla omvänt också, att alltid skönja lyckan, i varje smärtsam stund. Varje dag, alla sorger. Varje dag, den enda lyckan. Så kan man också leva. På något plan trivs jag med det. Ingen ska tänka "nu är Tove deprimerad", det var inte tanken med detta inlägg, som, liksom titeln antyder, saknar motiv.

Du är en vacker, vacker människa. Jag gör inte anspråk på din skönhet; möjligen ditt förbarmande. Hav förbarmande. Nej, förresten. Agera aldrig av förbarmande eller medlidande. Gör aldrig något, som inte är för din egen skull. Prata aldrig med mig, om inte för din egen skull. Om du vill låta mig kalla dig min vän även i fortsättningen, bringar det mig mycket lycka. Om inte, är det blott mitt problem. Du kommer alltid förbli en vacker människa.

Prinsessa av september

Nu har jag blivit sjuk på riktigt, förkyld med halsont och träppthet. Det är otroligt irriterande. Jag kom att tänka på att det finns folk som lever sjuka, aldrig får känna sig på topp och i form. Tänk vilket vidrigt öde, jag har ledsnat efter två dagar. Jag skippar med största sannolikhet franskan och matten i morgon, vågar dock inte missa gruppindelningen till forskningsprojektet för då hamnar man väl i en grupp där det blev en plats över. Låter inte som någon höjdare. Egentligen tar det emot att stanna hemma för det är såklart inte lika kul att ligga instängd i sin säng som att le mot solen. Men det är ändå svårt att le när man helst vill hugga av sitt eget huvud.

Första höstdagen och redan sjuk alltså. Hur ska detta sluta? När jag blir frisk vill jag ha en stor kram.

Ända till september

En fin helg att lägga till det förflutna. En aning udda kanske, men bra. Söndagsångesten kom krypande tidigare idag när ensamheten smög sig på, men så gick jag ut och tog en promenad och genast kom lyckan tillbaka till mig. Jag tänkte över allt och ju fortare jag gick och ju tröttare jag blev, desto tydligare blev insikten om att jag älskar mitt liv. Ensam hemma en söndag med dagen efter-känsla var ingen höjdare men utomhusluften och vetskapen om min aktivitet fick mig att i stället se alla möjligheter livet bjuder. Jag vill egentligen bara ha en sak och den har jag; på vilket sätt kan kvitta.

Det finns tyvärr en negativ aspekt av att älska sin tillvaro, och det är fruktan. Rädlsan som återkommer, fobin för förändring. Den är som störst när jag mår som bäst, var således oerhört påtaglig i nian. Förra året sökte jag förändring, men nu skyr jag den snart igen.

Den här veckan ser ut att bli riktigt jobbig dock, otroligt mycket värre än den förra vad gäller undervisningstid. Och förmodligen går det bara utför nu, när jag börjat prisa livet och allt. Alla vet att underbart är kort och en lycklig Tove är inget som håller i längden. Men jag känner mig starkare nu, skolan kan jag ta även om den blir jobbig. Förutsatt att övrigt flyter på bra, och jag har inga anledningar att tro något annat, även om man aldrig kan veta. Hur som helst kan det väl knappast bli värre än förra hösten. På tisdag är det första september så då är den här, den beryktade, den fruktade, den färgsprakande och förbluffande. HÖSTEN.
Den som lever får se.

Bra dagar

För att riktigt understryka min o-emo-ighet så tänkte jag för en gång skull blogga när jag är på bra humör! Jag är till och med på ovanligt bra humör. Visserligen kan det mot detta hävdas att brahumör i sig är ovanligt... men låt oss nu inte fastna i oväsentligheter. Inte för att jag har något annat av väsentlighet att rapportera...

Hur som haver! Det har hänt något med klassen. Det kan inte bara vara jag, något måste ha inträffat. Stämningen är en helt annat, mycket trevligare, mindre stressad. Detta är visserligen något naturligt, det har trots allt gått ett år och folk har mognat (haha, nåja, vissa...) samt känner varandra bättre nu. Men detta fråntar inte på något vis fenomenet dess fenomenalitet! Den här veckan har varit riktigt trevlig. Mycket på grund av en håltimmeskvantitet utöver det vanliga, både vad gäller Norra Real i allmänhet och Hanspeter (vill skriva i synnerhet men det skulle bli inkorrekt). Ingen matte på hela veckan, det vill säga ingen lärarledd sådan! Jag har nu, på egen hand, snart klarat av avsnitt 5.2 varefter jag kan gå in på 5.3; trigonometriska formler! Detta ser jag mycket fram emot. Igår skulle jag ha slutat fem men blev befriad från de två sista lektionerna och kom efter att ha suttit med Louise i observatorielunden i någon timme ändå hem redan klockan tre! Idag hade jag bara en riktigt lektion, även om vi var i skolan hela dagen, men jag och Louise hade så trevligt att tiden fullkomligt flög iväg. (Som ni ser händer det att jag är både sprallig och glad! Döm om min förvåning...) Sen fick vi en introduktion av forskningsprojektet, och det verkade ofantligt underhållande och intressant. Jag oroar mig dock över gruppindelningen som inte är självselektiv (nej, det är inte ett ord) så som jag trott utan sker via något skumt personlighetstest. Testet i sig var dock mycket träffsäkert! Det hävdar mig vara en begåvad skribent! Hör och häpna, vilken ackuratess (nej, det är förmodligen inte heller ett ord). Jag la upp resultatet på facebook.

I morgon har jag dessutom SOVMORGON! Det skulle jag egentligen ha haft redan i går, men Annakarin bestal mig på den. Detta kan hon dock inte göra denna gång, och jag ska ta vara på vad som kan vara terminens enda sovmorgon med största varsamhet. Louise tog ju dock hem jackpott och är ledig i morgon, men man kan inte få allt. Det där var tredje gången jag nämnde Louise (hoppsan, fyra nu) i detta inlägg, haha. Nå, vad har jag mer att delge? Inte mycket. Jag önskar er god hälsa och största välmående!

För allting faller (åter)

Första skolveckan avklarad! Visserligen började den med upprop i onsdags, fortsatte med halvdag i torsdag och en fredag utan hårdare prövningar (fredag är min "lätta" dag då jag enbart går mellan 8.30 och 15.20), men nu tänker jag ändå kalla det en vecka. Jag gör aldrig sånt jag borde göra, som att blogga om roliga saker. Jag planerar inläggen, men skriver dem aldrig. Det är nämligen bara när jag har tråkigt som jag skriver i bloggen. Nu är det dock inte så farligt. I stället ville jag förmedla något. Nåväl, åter till ämnet! Det var intressant att se hur fort det gick för alla att hitta tillbaka till sina gamla roller. Men jag tycker ändå att stämningen känns bättre i år, lite mer avslappnad. Kanske beror det på mig själv och att jag inte är mitt uppe i något direkt världsomvälvande (blott indirekt, som kan komma att bli direkt), kanske på övriga men mest troligt på både och samt en viss vana som sänker sig då nyhetens behag och obehag inte i samma utsträckning dominerar detta år (vilket otroligt ful mening). Jag har en LeMarc-text för alla tillfällen, så även nu.

Jag bär mycket hellre läkta ärr,
än öppna sår.

Den som tolkar det bokstavligt känner mig oroväckande dåligt. Hur som helst så läkte dem, de syntes fortfarande, fanns där, likt ärr i allmänhet men de blödde inte. Nu blöder de ymnigt och så fort såren börjar läka, sårvätskan koagulera, rivs de upp igen. Sommaren var helande, möjligen nödvändig. Hur ska jag då uthärda denna blodspillan? Den tär (likt den när).

Stycket ovan går att tolka på flera sätt märker jag, så om någon, mot förmodan, bryr sig kan ni ju roa er med det. Haha.

Under fredagskvällen såg jag De tre musketörerna på stadsteatern, för andra gången. Den var nästan lika bra som första gången. Tyvärr har pjäsen, eller snarare den specifika uppsättningen, en stark förmåga att få en att tänka mycket (mer än vanligt) på sex och kärlek, ämnen jag annars gärna undviker, då detta är centralt i handlingen. Feel good-faktorn är hög och efteråt kände åtminstone jag mig nästan oslagbar, och jag tänkte att jag skulle ringa och fråga så fort föreställningen var slut (fråga vad och vem förtäljer inte historien). Så blev det givetvis inte. Det ska bli intressant att se vad framtiden har i beredskap, onekligen; förr eller senare måste något hända. Annars ser jag till att något händer, så som jag alltid gör. (Så som jag alltid förstör...)

I övrigt har jag under en (längre) tid märkt en viss attitydförändring hos en viss person, som jag uppfattar anstränger sig - inte som en motsats till tidigare beteende utan bara som något jag noterat. Och jag uppskattar det mycket.

Det var ju sånt här jag skulle sluta ägna min blogg åt, en massa vaga antydningar och metaforer, den ena internare än den andra och samtliga sådant som jag borde hålla för mig själv. Tyvärr går det aldrig och en efterföljelse skulle dessutom resultera i en ytterst tom och innehållsfattig blogg. Nu är den bara av meningslöst innehåll. Om vi ställer meningslöst innehåll mot intet vet jag inte vad som vinner. Den frågan gäller faktiskt betydligt mer än bara min blogg.
En underhållande anekdot skulle här vara på sin plats, men jag har inga på lager. Håll till godo med intet! Tjoho. Till sist bör jag kanske tillägga att jag känner mig i huvudsak lycklig när jag somnar om kvällen, likväl när jag vaknar om morgonen och mitt liv är bra, det är inte det. Jag mår bra, jag är glad. Men jag finner ingen frid.

Ett år närmare döden

I och med ännu ett år passerat och förbi tränger sig obekväma faktum om tid och åldrande på. Min sorglösa (tidiga) barndom blir alltmer avlägsen och världens tyngd påtagligare för varje orbital. Alltid ska jag drabbas av denna vemodiga dagen efter-känsla, denna dal efter att ha varit på toppen. Helst skulle jag jämt vara omgiven av folk jag älskar, men när jag först är det och sedan blir ensam igen känns det svårt.
Jag vill rikta ett stort tack till alla som kom och firade mig, jag var jätteglad att se så många där och ni är alla mycket fina människor. Ni kunde ha varit var som helst i går kväll, men ni umgicks med mig och det uppskattar jag innerligt.
Folk jag inte träffar så ofta dök upp, folk jag kanske träffat mer tidigare, och av naturliga skäl väcker det minnen och det får mig att tänka. Jag tror att tankar är ett gift, det förflutna ett beroende och framtiden för evigt oviss. Samtidigt passerar hela tiden nuet; obemärkt.

Skolan börjar igen på onsdag. Igår kom det en person från min gymnasieklass, två från min gymnasieskola. Fem personer från min högstadieklass var där, och sju från min högstadieskola. Någonstans säger det ändå någonting om hur min vardag förändrats.
Att fylla år precis före skolstarten har gjort att min födelsedag alltid symboliserat början på ett nytt läsår. Och alltså även slutet på det förra. Mitt första år på Norra Real är därmed slut, och det andra har börjat. Någonstans önskar jag att det inte skulle ha blivit mer än ett år. Vetskapen om att jag hade chansen är ganska plågsam. Det är två år kvar och jag har inga problem med att stå ut i två år, vad som bekymrar mig är att när jag tar studenten har de åren gått, de kommer aldrig mer tillbaka. Då är jag bestulen på dem. Då står jag där, likt jag sitter här nu - med vemodet bultande inom mig. Alltjämt beroende av mitt förflutna, med en framtid mer oviss än någonsin.

Återigen stort tack till alla som kom.

DÖDA MIG

Jag fyller 17 idag, men eftersom jag precis insett hur mycket information som ligger på Fronter (Norras intranät) är det inte primärt just nu! Jag har en enorm panik inom mig utan att ens ha hunnit kolla på schemat. Det ryktas om nya lärare hit och klasskamrater dit! Förutom Stefan Reppen som vi redan kände till får vi välkomna Fredrika Fröjdh och Naomi Andersson till NF8 (som klassen är omdöpt till, för övrigt!)! HAHAHAHAH jag behöver en tidvändare som Hermione, har TVÅ LEKTIONER SAMTIDIGT! HAHAHHAHAHAHA. Tisdagseftermiddagar <333 Körsång och matte breddning SAMTIDIGT?! Hur fan ska DET GÅ TILL?!?!?! Fan vårt schema är galet, ingen vecka är den andra lik! xD VI HAR BYTT KEMILÄRARE! NEJNEJNEJ nog för att Annakarin är HÅRD men i KEMI har det ju gått skitbra för mig med henne, kan vi inte byta i biologi i stället? Eller Fysik aaaaaaaaaaaaaaah. Vem fan är AES? OCH JAG VILL INTE HA HANSPETER x''''''''''''( Är glad över Avasjö i Matte breddning dock då kan jag fråga henne om matte D om jag behöver kanske...
NEJ!!! Det SENASTE jag börjar är 8.30... Fattar ni? Två dagar 8.15, två typ 8.20!!! Och en 8.30, yey sovmorgon eller vad? Slutar dessutom tidigast 15.20, oftast 16.55??? Hallå?! Nu vill jag dö. jag dör hellre än den här terminen. Jag hade förväntat mig illa, men detta toppar mina farhågor. ni skulle se min måndag. Matte med hanspeter, kemi med någon ny lärare, dubbeltimme med annakarin, avslutat med lite annamarcus. 8.30-16.20, en av de kortare dagarna tidsmässigt, men ändå. Mysig start på veckan. Nej men allvarligt talat. Jag hoppar. Jag hoppar. Av skolan eller bron är dock frågan...

Lågt ordtryck

Kära bloggläsare, ni tusentals. Vi har ett bloggrelaterat problem. Jag, författaren, har för tillfället inga åsikter att förfäkta! Inga djupsinniga visdomsord att delgiva! Inga extravaganta skeenden att skildra! Ack, hemska öde. Således får jag nedlåta mig till att omskriva min vardag sedan föregående händelseuppdatering.

Omåttligt tidsödande att leta efter avancerade ord, och mer än lovligt pompöst och egocentriskt. Nåväl. Vad har så inträffat? Jag var förare av en golfbil under torsdagen; min far, hans vän samt min morbror spelade golf i Örbyhus och jag körde bilen. Roligt men en aning långrandigt och jag önskar mig grönt kort så även jag kan spela och ej enbart köra bilen. Företagets laglighet kan omdiskuteras... Fredagen förflöt utan min insikt om dess förbigång (det här går inte i dag, fy fan vad fult allt låter) och mellan lördag och skrivande stund har jag befunnit mig på Väddö med omnejd, i Stockholms skärgård. Det var väldigt vackert och härligt på alla vis, ytterligare detaljer kan fås genom frågor då jag vill främja tvåvägskommunikation. Christine kanske minns en diskussion om hur bloggande eliminerade samtalsämnen, som en gång fördes. Hur som haver är jag nu åter hemkommen och blickar ut över framtidens okända hav, vilket som substitut till Östersjön ter sig ganska illa för tillfället. Den alldeles närmsta framtiden verkar bjuda på en del glädje, så som min födelsedagspicknick med folk jag inte sett på länge och en inplanerad klickträff. Dock lurar mörka moln borta vid horisonten, jag tror ni vet vad jag talar om. Det beryktade, ökända, fruktade... SKOLSTARTEN. Det är bara omkring en vecka kvar på detta lugna lov. Men det blir nog bra. Min (visserligen tvivelfyllda) övertygelse är att allt är en inställningsfråga!

Intermezzo

Då jag inte kan bestämma mig för huruvida jag ska skriva det jag vill skriva eller inte, får ni ett utdrag ur en konversation så länge!


090916 Tove says (00:04):
louise :D

Pömsig says (00:05):
tove!
vad har du för dig?

090916 Tove says (00:06):
funderar på om jag ska blogga mina tankar^^ du då? :)

Pömsig says (00:07):
inget speciellt just nu. jag vill också ha en blogg :(

090916 Tove says (00:07):
skaffa en då? :D

Pömsig says (00:08):
irk, orkar inte skriva. jag kommer behöva anställa en spökskrivare...

090916 Tove says (00:09):
hahahhahahah
en spökskrivare i bloggen xD fan vad sjukt
men det är inte så jobbigt, man behöver inte ha så höga ambitioner

Pömsig says (00:10):
vart skulle vi vara utan våra höga ambitioner? jag behöver min ångest för att överleva

090916 Tove says (00:11):
inte på norra väl? oh ja, ångesten föder, ångesten död..er? : S fan det rimmade inte bra

Följetong?

Christine undrade som en kommentar på föregående inlägg varför man alltid träffar folk man känner när man är som fulast. Dessutom kände jag på mig att Christine skulle ha lite kul åt det inlägget, det glädjer mig!
Nåväl, med anledning av detta måste jag beskriva även söndagens händelser. Jag skulle gå på promenad. Shortsen var inte bara fula, utan även lite för små vilket jag kanske nämnde så den här gången fick de stanna hemma och i stället tog jag en kjol. För att ändå kunna ta med mobilen gjrode jag en fiffig anordning med en solglasögonfodral, men det hör inte alls hit. T-shirt hade jag inte heller utan ett sportlinne som man inte ska ha BH under. Det gör mig ännu plattare än vanligt, men jag råkar veta att Abbe befinner sig i Småland = på behörigt avstånd och tänkte att det må så vara. En ful håruppsättning hade jag ocksåför att det är skönare att gå med. Så traskade jag i väg, och innan jag ens hunnit fram till sjön ser jag ett bekant platinablonthårsvall, och jo se där, det är Moa från min gamla parallellklass samt hennes pojkvän Viktor på en bänk. I min vidrigaa utstyrsel samt en aning andfådd får jag så konversera med dessa avlägset bekanta. Ganska komiskt är dessutom att jag väldigt ofta ser Viktor vid Stora Mossen efter som han bor här i närheten, men då har jag inte hälsat för han har ju inte haft en aning om vem jag är. Jag undrar hur det blir nästa gångvi ser varandra där? Nåväl, jag flydde i alla fall inte den här gången, hade heller ingen möjlighet till det, men ändå...
Jag måste få tillägga, i förtydligande syfte, att jag i vanliga fall inte skulle ha haft någonting emot att slumpträffa vare sig Moa och Viktor eller Abbe. Men givetvis sker detta just när jag är som fulast. Jag kan inte svara på Christines fråga med detta, utan enbart understryka dess relevans.

Rationellt värre

Observera; nedan följer mycket långdragen, detaljerad och i värsta fall intern anekdot!

Jag var ensam hemma under fredagen, Gunnel jobbar och pappa spelade golf. För en gångs skull var det ganska soligt ute, eller i alla fall någon typ av växlande molnighet, varpå jag bestämde mig för att ta en promenad. Minst en timme måste jag gå för att det ska bli något tänkte jag. Nu talar vi alltså inte om en trevlig kolla-på-utsikten-och-njuta-av-vädret-promenad, utan mer i motionssyfte. För att få upp ett bra tempo föredrar jag att lyssna på musik, helst min spellissta Billy Park vilket är, som namnet påbjuder, Linkin Park blandat med Billy Talent. Alltså speedad musik. Nåväl, för detta var jag tvungen att ta med mig min mobil tillika musikspelare. Så långt inga konstigheter. Problemet var att kjolen jag hade på mig inte hade några fickor, jag har faktiskt inga kjolar med den attiraljen! Av naturliga skäl kan jag inte promenera med en väska, och det var för varmt för mina vanliga träningsbyxor. Alltså tvingades jag sätta på mig shorts. Jag använder inte shorts, och har egentligen inga, utom just dessa som inhandlades i femman men nyttjats med överdriven måtta för att inte säga aldrig. De är beiga och framförallt mycket höga, det som blivit större på mig sedan femman är främst höfterna och shortsen passade enbart i midjan. Nåväl tänkte jag, satte på mig mina otroligt fula short, och betraktade min spegelbild. I övrigt osminkad och med en slafsig T-shirt var jag allt annat än snygg, men jag skulle ju bara ta en promenad runt lillsjön och inte träffa någon jag kände... Trodde jag.
När jag så svänger rubnt hörnet från Lövåsvägen mot slottsallén ser jag en bekant rödtott, och vem går där om inte Abbe. Jag inser att jag bara har bråkdelen av en sekund på mig att bestämma mig, handlar helt utan eftertanke samt i panik, och vänder mig om och rusar. Jag tror allvarligt talat inte att jag någonsin sprungit så fort. Jag kastar mig ner bakom första bästa bil, kikar fram och när jag inte ser honom springer jag vidare, ända in i lägenhet där jag sätter mig väl skyddad och pustar ut. Här någonstans insåg jag det absurda i mitt handlande, och började skratta. Jag SMSade Abbe och beskrev incidenten, ville dessutom höra mig för huruvida han sett mig vilket han lyckligtvis inte hade. Min tanke var att dela med mig av denna obetalbara lustighet, han verkade dock mest finna mig sinnesrubbad. Personligen skrattade jag hela promenaden, vilken blev en aning misslyckad på grund av detta.
Nu har även ni fått ta del av detta som ni förmodligen inte finner det minsta skojigt, trots att jag forfarande skrattar när jag tänker på det! Vilken syn.

Rangoon

Ny adress, ny design och, eventuelllt, nytt innehåll. Adressen var felstavad och färgsättningen en aning emo, liksom övertexter med mera. Att propagera depression anser jag mig för gammal för. Inte tillräckligt deprimerad för. Nu siktar jag mot floskeltoppen, men det finns ingen anledning att gräva ner sig.
Jag hör hur det smattrar mot fönsterrutorna. Det regnar, men att det regnar måste få vara okej. Det känns som om det regnat ovanligt mycket den här sommaren, visserligen liksom föregående, och även den innan dess, jag vet. Soldagarna har sannerligen, för att uttrycka sig en aning paradoxalt, lyst med sin frånvaro. Vem värderar vädret? Tänk om regnet är vackert, och hysterin i onödan. Till en viss gräns är det väl ändå så. Och jag tror att vi måste ägna oss åt regnacceptans, liksom vi i allmänhet borde acceptera de förutsättningar och omgivningar livet ger oss. Sluta leta efter toppen för du står på den. Det finns inget bättre.

När det regnar kan man exempelvis se på film. Jag rekommenderar den senaste Harry Potter-filmen hjärtligt, den var bäst hittills och bjöd framförallt på många skratt vilket föregående filmer kanske inte riktigt gjort. Även gråt förekom, jag grät när Hermione var ledsen över Ron och Lavender. En aning pinsamt förmodar jag, men jag står för det och känner man till min historia kan man säkert dra paralleller dit. Det gör jag dock inte själv, enbart så till vida att ett visst igenkännande förkommer. Nåväl. Även (spoilervarning, men allvarligt talat, alla vet väl vid det här laget?) Dumbledores död, Harrys förtvivlar och de ovationer käre Albus erhöll rörde mig till tårar. Jag vill se om filmen känner jag, en gång räcker inte på långa vägar. För övrigt har jag under dagen varit på biblioteket och hämtat min reservation: Harry Potter et le Prince de Sang-Mêlé! Efter att ha skummat några sidor får jag erkänna att jag tagit mig vatten över huvudet, men jag ska ge det en ärligare chans när jag inom kort kryper till kojs. Förutom biblioteksbesök har jag under dagen hunnit med nio hål på en golfbana i Täby, varierande resultat men jag märker att jag återigen går framåt vilket glädjer. I det förre inlägget där jag skrev om mitt golfande nämnde jag idén om "två steg framåt, ett steg bakåt" och håller detta i sig blir nästa steg dessvärre bakåt. Därefter jag jag dock se framemot två framåt! Nu spårar jag ur.

När jag ändå var inne i stan sprang jag förbi hemma och hämtade upp min mattebok! Jag kkunde helt enkelt inne hålla mig borta från den, jag undar om det finns någon hemlig dragningskraft mellan mig och mattematikrelaterade objekt? (Den som tänkte Lotta tänkte rätt.) Plötsligt har jag mer tidsfördriv än jag har tid att fördriva, precis som det ska vara! Vilken ofantlig mängd ordbajs, skål för det. Ha det bra och kom ihåg, välkomna regnet, liksom livet och dess möjligheter. Ulan Bator och San Tomé.

Återseende/spökamazonen

Jag är tillbaka med internet, nu i Leksand, kommer hem till Stockholm under söndagen. Det första jag ska göra är förmodligen att gå på Harry Potter med Christine under måndagen. Sen är jag allmänt taggad på att träffa folk, så hör gärna av er.

Jag har varit borta länge, och det har hänt så mycket, trots en övergripande händelselöshet.Jag har varit borta från allt, frånskild från mitt liv. I stället har jag vänt mig inåt. Jag har tänkt mer än på mycket länge, och ta då i beaktande att jag i allmänhet är en tänkande person. Framförallt har sådant jag gärna förtränger bubblat upp till ytan, när mitt "nya" liv tog paus kom tankar om det gamla tillbaka. På gott och ont. I ungefär två veckor räckte det nya för att uppehålla min hjärna. Sen gick det inte längre. Och det har varit jobbigt, men säkert mycket lärorikt.
Det är intressant hur man längtar efter sin vardag när man är borta från den, hatar den när man lever i den, längtar till sitt "vanliga" liv, innan man inser att man inte har något liv att längta tillbaka till. Det var då jag insåg att jag saknade det jag en gång hade.
Missförstå mig inte, jag är inte bitter. Jag ser bara möjligheter.

Allt ska bli bra nu.

Vad ska jag säga mer då. Jag var i Småland, Skåne, Frankrike i Bretagne i Quiberon som är en liten halvö, och sen i Paris, Skåne, och nu är jag i Leksand och åker hem till Stockholm igen detta dygn. Det var tänkt att vi skulle stanna några dagar till men nu när Christine kom hem på söndag och sådär, kände jag att jag vill nog hem nu. Har varit borta tillräckligt länge. I Frankrike där jag var den mesta tiden var det bra, det var vackert. Jag har så klart upplevelser att delge men det får komma pö om pö till dem som bryr sig, och är inget jag tänkte redogöra för här. Och nej, inget storslaget, extremt nyskapande, chockerade eller liknande har hänt. Som sagt har egentligen väldigt lite hänt. Juli blev inte direkt någon bloggmånad... Nåväl, vi får se när jag återkommer. Ha det bra och vi ses hoppas jag!

låt oss bygga en fasad

På återseende!

Det här blir det sista blogginlägget innan jag reser bort. Jag räknar med att ha internet från omkring den 24/7 då jag är i Leksand, dit är det alltså 24 dagar. Ja, hejdå helt enkelt.

Massa folk och en jättetrevlig picknick min sista kväll i Stockholm, kunde väl knappt ha slutat bättre. Vi sprang på Ullman på fleminggatan kvart i tolv vilket ju var lite otippat. Kommer att sakna honom känner jag, just för att han kanske inte kommer tillbaka sen. Jag kanske aldrig mer ser honom i hela mitt liv. Men jag tycker att alla måste komma på min födelsedag och helst dra med sig folk som inte skulle ha kommit annars, och så får vi höras när jag kommer hem. Jag räknar med den 28/7 eller där omkring. Ring inte, det blir så dyrt, messa gärna men jag lovar inte att svara. jag är livrädd att jag inte har tillräckligt med böcker med mig! Men det borde finnas papper att köpa så får jag väl skriva i stället. Om jag nu inte tar med datorn... men jag tror inte jag orkar.

Mitt mål är att komma hem relativt nyklippt (var och klippte mig under på måndagsmorgonen), mer vältränad än jag någonsin varit (det är ett realistiskt mål eftersom det inte säger någonting, hehe) och gärna jävligt solbränd. Lycklig vore ju inte heller helt fel. Avkopplad. Redo. Inför skolstarten inte minst, puh, jag har redan halv ångest.
Jag har sjukt mycket kvar att göra innan jag åker, fortfarande! Till exempel har jag inte börjat packa, och det är bara omkring 15 timmar kvar till vi ska åka. Mammas hår ska färgas, klippas, jag ska köpa skor, böcker ska inhandlas, liksom några träningsband mamma ville ha, liksom halsband till katterna och jag borde såklart sova i natt också. Dessutom behöver jag duscha. Fullt rimligt, eller hur?

Till en särskild person vill jag svara, att stirra på, så ser du mig, och då vet du, att du aldrig är ensam.

Augusti i det höga gräset

2 590 000 sekunder, eller ca 1 promille av livet.
Vem vet om det är mycket eller lite, men tänk hur fort sekunderna tickar. Tänk hur fort livet tickar.

Jag håller på och lägger över musik på datorn som jag kan ha i Frankrike, låttitlarna är mycket lovande. Hittills har jag bland annat "Kärlek i tystnadens tid", "Ett sätt att älska, tusen sätt att gå" (det ska jag praktisera), "Gå ingenstans utan mig", "Mellan månen och mitt fönster", "Sömnlösas måne", "Skott från blå linjen" (!!!), "Ända till September", "Ge henne tid", och "Vad är du rädd för?". Ej att förglömma är löftet, "Augusti i det höga gräset". Det låter så mysigt med en massa ny, lugn och fin musik som det kommer att ta lång tid att lära sig alla texterna till. Nu har jag att göra, liksom. Åtta album har jag tankat in, varav ett är en dubbel-CD! Och ja, allt är samma artist, hehe. Planerar att ta med minst tre romaner av Pär lagerkvist också, kanske matteboken? Ska jag ta med den? Jag kan inte bestämma mig. Robinson Crusoe åker såklart med, får se om den någonsin blir klar, haha, och så planerar jag att följa Christines goda HP-exempel och köpa PS på franska! Språkligt tycker jag det ska bli jättekul att resa till Frankrike. Få praktisera sina kunskaper lite (vänta nu... vilka kunskaper?). Jag är en aning stressad, jag tycker att jag har väldigt mycket kvar att göra föra avresan. Men det löser sig nog. Fan frågan är om jag måste ta med matchtröjan om jag ska till Leksand direkt efteråt. Det är ju lite kul, kan se semesterbilderna framför mig! "Och här har vi Tove i matchtröja framför kastrup... och här är Tove på flyget, i matchtröja... ja, det där är Tove i matchtröja framför Eiffeltornet... coh på stranden, i matchtröja... och på impressionistmusset, i bakgrunden ser vi Monets näckrosor och i förgrunden Tove, i matchtröja". Haha det vore ju underbart!

Initiativrikedom

Lyckan har funnits här de senaste dagarna. Kursen i improvisationsteater som jag går med Louise är jätteintressant, man lär sig oerhört mycket och när vi slutar klockan fyra är alla lika slut som dagen. Helt utmattade, men ändå med ny livsenergi. En hel del kommer jag att ha användning för i min vardag känner jag, och det är roligt. Tyvärr är det sista dagen i morgon, jag kommer sakna folk, inte minst ledaren som är grym. Och jag kommer sakna att få jobba så mycket med min kreativa sida på ett expressionistiskt sätt. Skrivandet är lite mer impressionistiskt kanske? Jag är ingen expert på området. Vidare har det varit jättekul att umgås intensivt med Louise igen och vi har åtesynkat våra frekvenser så att allt bara funkar. Det är lite extra kul att spela med Louise på scen just för att vi vet var vi har varandra och tänker lite i samma banor, dessutom är hon otroligt duktig, vilket jag ju redan visste, men det är ändå kul att se och uppleva! Puss till dig Louise.

Lyckan jag nämnde beror nog delvis på detta med kursen och umgänget, men också på vädret och en bekymmerslöshet som mliksom kommer när det inte riktigt spelar någon roll vad man gör. På eftermiddagen kan jag göra lite vad som helst, jag har tid att fördriva utan att jag blir rastlös, eftersom jag redan gjort något. Ett inre lugn och en viss tillfredställelse bidrar även det. Morgnarna är bäst. När man kommer ut ur lägenheten och känner solen i ansiktet, vet att man har något att gå till och en dag full av möjligheter. Onsdagens morgon var absolut bäst.

Lustigt att jag gillar morgnarna trots att de är tidiga, har gått upp åtta, och jag sover i snitt knappt sex timmar per natt. Det är som skolan, ingen sömn, ingen mat och fullt med människor. Men med ett helt annat fokus. Man skulle gått estet kanske? Jag har inte saknat matteboken en sekund, och gör jag det finns den ju här. Om jag nu trivs så bra med detta är det ju tråkigt att det snart är över. Dock tror jag inte att det blir alltför hemskt, jag åker redan på tisdag och det är en del som ska bli klart innan dess så jag borde kunna hålla mig måttligt sysselsatt åtminstone. Ni får för övrigt ursäkta att jag skriver så dåligt idag, jag tror att jag är otålig på att gå och lägga mig. Detta får nog bli allt för nu. I morgon ska jag ha kul som fan och sen får vi se vad som händer!

Lyft mitt liv till skyarna

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde om en outsäglig skönhet, och en lycka bortom förstånd. Det jag vill ska hända hände, min önskning gick i uppfyllelse och så lycklig har jag aldrig känt mig i vaket tillstånd, som jag gjorde i drömmen i natt. Det var en relativt realistisk dröm, inga övernaturliga inslag eller så. Även om realistisk må vara en överdrift. Tänk, oh tänk om den kunde bli verklighet. När jag insåg att jag var påväg att vakna och slogs av insikten, att detta kanske bara är en dröm, spred sig paniken snabbt genom hela min kropp. Det vill säga, Tove i drömmen fick panik och försökte klamra sig kvar i denna underbara tillvaro. Givetvis gick det inte, ju mer jag stretade emot desto vaknare blev jag. Jag låg länge kvar i sängen och repeterade skeendena i mitt huvud, tänkte tillbaka på den fantastiska känslan, försökte återkalla den. Men en dröm man vaknat ur är för evigt förlorad. Tänk, tänk om den kunde bli verklighet. Det är allt jag vill.