Jag sitter på en bänk, på en perrong på en tågstation någonstans i vårt avlånga land. Jag är, till synes, ensam igen efter att ha varit omgiven av massvis med människor i över två dygn. Det är kallt, mulet, blåsigt och ja, jag fryser. Mina kläder är inte tillräckliga, jag är trött efter utebliven och undermålig sömn de två senaste nätterna, hungrig på grund av en brist på middag, allmänt eftertänksam som följd av alla intryck jag utsatts för. Mest påtaglig blir kylan, som förstärks av alla de andra faktorerna och liksom blir ett uttryck för dem. Plötsligt ser jag något ljust på marken under mig: en liten, svag strimma av sol. Jag vänder mig om, och i samma stund spricker himlen upp ytterligare, bara precis så mycket för att jag och min perrong ska bada i sol och ljus. Resten är fortfarande mörkt och grått, men det kan inte röra mig, inte nu, för jag, jag möts av ett strålande leende. Då påminns jag om hur lyckligt lottad jag är, och med ens förstår jag att jag inte alls är ensam. Jag är aldrig ensam.
Helgen var fin, det var härligt att komma bort från vardagen. Att jag älskar min vardag i allmänhet hindrar inte avbrott från den från att vara välkomna. Jag insåg att i en miljö där ingen känner en är man tvingad att vara sig själv, helt och fullt. Det finns nämligen ingen roll att spela. Denna upptäckt var mycket intressant. Jag kunde varken göra mig till eller förställa mig, ingen förstod mig då. Det var svårt att komma in i folks gäng och hitta någon att prata med, vilket var lite tråkigt och gjorde att jag umgicks en hel del med mig själv. Exempelvis tog jag promenader där jag gick och talade för mig själv, jag brukar göra så. Saker ter sig klarare när man uttalar dem än när tankarna stannar i ens huvud. Tankarna får vingar, men regleras därefter. Därför går jag och uttalar min inre konversation för mig själv, om än den ofta har riktning. Där har ni information om mig som inte särskilt många känner till, och som är ganska viktig för förståelsen av min person. Att skriva ner tankar är också bra, men jag skriver snarare funderingar än tidigare nämnda inre konversation. Den är inte alltid skriftvänlig, på något vis.
Det jag var på var alltså en utbildningshelg för att bli TEND-inspiratör. TEND står för TEknik och Naturvetenskap för Dig, och innebär att man åker ut till högstadieskolor och säger "Hej, välj natur" till niorna, i korta drag. Vi fick göra testshower, som jag filmade! Ni kan få se mig i en fin, mycket exklusiv, musikal om varför man ska välja natur. Hahahah, kommer upp på bloggen inom kort. Vänta er inget bara, det var knappast någon storslagen dramaprestation från min sida. Det lär bli mycket FUF framöver, det ser jag framemot. "Tack och hej, natur är din grej!" Haha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar