... kanske betyder det att man ser igenom ridån. Den går ner, skådespelaren tror att hon är säker, inte behöver spela mer. Gömmer sig bakom ett tygstycke, anar inte de ödesdigra hålen. Plötsligt ser folk henne som hon verkligen är, trots att det aldrig var meningen. Även om bara brottstycken är synliga. Lite som om hennes fasad sakta börjar vittra sönder.
Eller kanske tvärtom. Tidigare har hon stått aldeles blottad inför omvärlden, men i och med hösten, drar hon för ridån. Visserligen är den trasig, hon har sytt dåligt, men hon kommer jobba vidare och försöka laga och lappa hålen. Kanske lyckas hon, kanske blir det förödande. Hur hon sluter in sig, retirerar till sin loge, undertrycker sin person.
Vad tror ni?
Kanske går höstens ridå ner framför solen, ljuset och lyckan. En trasig ridå, skapandes mörker men inte ett kompakt sådant. Vissa strålar letar sig fortfarande igenom och lyser upp. Paus, ta en kaffe. När börjar akt två?
Idag hade jag matteprov och således har helgen ägnats åt att plugga detta fötjusande ämne. Plötsligt som jag sätt där, utled som någonsin, började top model. Och jag började fundera över, hur livet hade kunnat se ut. Tänk att till exempel ha ett utseende, eller för den delen en röst, eller en enorm talang att kunna lita på. Då hade jag inte behövt sitta där och plugga matte D. Givetvis inser jag att alla talanger kräver hårt slit och uppoffringar, och att de konstnärliga branscherna som jag här syftar till ofta är bland de hårdaste. Men det verkade ändå ganska okej att stå och apa sig framför en kamera i jämförelse med att sitta där och plugga matte, med ytterligare tolv ämnen som alla förfaller. Just då, när jag valde att inte se modellyrkets extrema baksida. Och matte och naturveteskap får väl någonstans ändå ses som min talang. Jag passar för skolsystemet, det borde jag väl vara tacksam för, men skolsystemet passar inte mig bara därför. Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Någonstans innebär det väl att jag, liksom alla människor på denna avlånga planet, undrar hur det skulle vara att ha ett helt annat liv än det jag har. Inte för att jag skulle vilja byta, eller är missnöjd, men just då, i den stunden, hade jag väl inte särskilt roligt.
För den som undrar kan jag tillägga att provet gick mycket dåligt, uppgift ett och sex är de jag vet gick bra. Visserligen hade jag avrundningsfel på uppgift ett, hahaha.
Här kommer regnet, här kommer hösten.
Här kommer helvetet.
För tillfället ser jag vissa mindre glädjande tendenser i min vardag. Det vill säga i mitt eget agerande. Någon annan kanske också har noterat det? Jag vet inte hur tydligt det är. Jag vet inte vad det beror på. Men jag gillar det inte, inte alls.
Vi hade kemilaboration idag som gick ut på att lösa upp ett rakblad i svavelsyra för att räkna ut järnkoncertrationen i rakbladet. Den första frågan var något i stil med "Vad gör du med rakbladet innan du löser upp det?", haha. Den som kan svara på vad jag gjorde med det får pluspoäng! Jag borde ha pluggat den tid jag skrivit det här inlägget...
Hör hur jag låter. Ändå var det en bra dag idag, varför denna oroliga eftersmak? Det stör mig. Det har med tidigare nämnda tendenser att göra, anar jag. Om det som räddade mig upphör att beskydda mig, vad är jag då?
Vi älskar blott för vår egen skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar