Kalla det livet, eller nånting

Jag kom att tänka på en sak. Man brukar säga att man kan älska folk på olika sätt. Det håller jag inte med om; det finns bara ett sätt att älska. Givetvis kan man vilja att kärleken ska leda till olika saker med olika personer - jämför ett husdjur, en mamma, en vän och en kärlekspartner -men känslan, själva känslan när man älskar någon, är ändå den samma. Den kan få bikänslor, som lycka eller djup sorg, men kärleken i sig själv är alltid en underbar känsla. Och orden "jag älskar dig" har bara en betydelse, och borde vara till intet förpliktigande, blott sanning i dess renaste form var gång de används.
Jag har för mig att jag nämnde någon gång i våras att jag funderade på att bli kärlekspredikant, propagera för att älska mer och så vidare. Kärleken behöver ingen predikant. Den räcker i sig själv.

I morgon drar jag till Växjö för en FUF-helg, jag ska utbildas till TEND-inspiratör. Fick nyligen veta att Joakim från upptäckarkursen08 också kommer att vara där, så då känner jag i alla fall någon! Det blir nog bra det hela. Jag är faktiskt väldigt taggad, inte minst med tanke på att upptäckarkursen i nian utgjorde en av de bästa helgerna mitt liv. Notera att jag inte skriver den bästa, det skulle krävas mycket, myckt eftertänksamhet för att utse en sådan. Det kanske jag bestämmer mig för att roa mig med en annan gång...
Ännu har jag ej bestämt mig för huruvida jag ska ta med mig dator. Allvarligt talat kan man ju undra vad jag ska med den till. Får visserligen låna pappas mobila bredband om jag vill, men ska jag sitta på facebook hela helgen då? Njae, knappast.

Vidare kan man fråga sig om jag egentligen har något att säga. Förmodligen inte! Jag älskar mitt liv hur som helst. Jag går lycklig till skolan varje morgon, oftast går jag lycklig hem igen. Om det inte hänt något spektakulärt illa. Jag älskar att försova mig, få stressa genom morgonen, inte hinna tänka, kasta sig iväg, vakna upp någon gång runt fem då man sitter på tunnelbanan, undra vart dagen tog vägen, med en glad eftersmak som enda minne av den. Komma hem lagom urblåst, ge sig ut på en motionsrunda (nu kommer ni tro att jag drabbats av ett virus mycket, mycket farligare än svininfluensan. Det har jag också. Vi kan kalla det livet), komma hem igen, ännu mer urblåst, duscha och sakta återfå, det medvetna mentala, medvetandet, ramla ihop i soffan, dra sig upp och till middagsbordet, ramla ihop i soffan, skratta åt idioter i idol, dra sig upp ur soffan på nytt och ramla ner i sängen.
Det där var inte en beskrivning av idag, men väl en ganska vanlig dag i mitt liv. Eller en hyfsat optimal sådan. Man hinner aldrig tänka, aldrig stanna upp. Så mycket enklare, i alla fall om man kan bevara eftertänksamheten, bortom vardagens maskinistiska ageranden. Med små sköna oaser av helger eller lov, eller bara sömnlösa nätter under sömlösas måne som intermezzon mellan rutinerna. (Ordbajs eller inte ordbajs? Det är frågan...)
Jag älskar dig.