Abandon hope all ye who enter here

Idag är det onsdag, fastän det känns som torsdag. Och allt är så underligt. Man märker att skolan har börjat nu, jag kan nämligen inte längre urskilja dagarna från varandra. Igår, i förrgår, förra veckan... det flyter samman. Till en liten smet. Jag kan inte svara på vad det beror på men den här veckan har varit dryg. Eller så började det redan förra veckan. När var det jag skrev om tendenserna? De kvarstår, lite halvt, och för övrigt är höstens gråmulna tristess på intåg och det känns nu. Jag brukar hantera denna årstid som en maskin; hela vinterhalvåret, eller åtminstone höstterminen, får fortlöpa utan att jag stannar upp, utan att jag tänker efter. Det går bra, det går lätt, och så plötsligt är flera månader av mitt liv borta. Allt närmare döden. Det har fungerat, det har hållit mig flytandes, några kallsupar här och där bara. Jag vet inte om jag kan längre. Jag ser världen med nya ögon nu, för att använda en ganska ful klyscha. Varför jag nu ska göra det? Hur som helst. Än är jag inte där, än är jag inte maskin. Jag känner för mycket.

Nu vill jag veta hur mycket sorg slösad lycka kostar...

Vi läser om medeltiden i Svenska B (litteraturhistoria), och så läste vi om Dante och hans resa genom helvetet. Louise omskrivning "Norra Real: Lämna allt hopp när du går över tröskeln", syftandes på inskription över just porten till helvetet, kändes klockren. Det är förstås vad man borde göra. Se vad fint det är! Fast på svenska tror jag hela verket rimmar... Nåväl. (Jag vet att jag är lite omoget fascinerad och sådär, men ja.)

Through me you pass into the city of woe:
Through me you pass into eternal pain:
Through me among the people lost for aye.

Justice the founder of my fabric mov'd:
To rear me was the task of power divine,
Supremest wisdom, and primeval love.

Before me things create were none, save things
Eternal, and eternal I endure.
All hope abandon ye who enter here.

Och nej, är jag inte deprimerad den här gången heller. Snarare konfunderad. Eftertänksam. Avvaktande. Idag vet ytterligare någon ytterligare lite mer om mig. Vad är detta för en exhibitionistisk ådra jag besitter? Någon form av behov av att alla ska veta allt, att sanning skall genomsyra tillvaron (trots att jag inte ens tror på sanningen). Vad beror det på? Möjligen en tidigare motsatt inställning som faktiskt höll på att ta död på mig. Denna hade ju dock kunnat modifieras utan att motsatsen antogs; varför söker vi ständigt ytterligheter? Eller bör jag tala för mig själv? Men jag tycker att det verkar ligga i människans natur, inte minst ungdomens, att söka sig till extremiteter. Rätta mig gärna om jag har fel.