Det går knappt en dag utan att jag tänker på studenten. Och när jag gör det, är det med en skräckblandad förtjustning, tillika ångest och hopp. Så mycket möts på den dagen. Som rena Wall of Death. När jag gick ut nian grät jag länge, det är ett avsked till barndomen på många sätt och så mycket människor som utgjort en så stor del av ens liv kan pplötsligt försvinna ur det. Några av dem ska jag återse i kväll, och detta ser jag mycker fram emot. Någon enstaka har jag någorlunda regelbunden kontakt med. Där bakom finns det säkert hundra ytterligare jag aldrig möter igen. Alla sörjer jag inte, men likväl vissa. Och faktum kvarstår att ingen från min högstadietid finns kvar i mitt liv på samma sätt som han eller hon fanns där då. På detta vis ska det givetvis vara. Det är inget konstigt med det. Men en av mina största rädslor är förändring, och tidigare nämnda förändring tog mig hårt. Jag klarade mig, jag har vant mig nu, absolut. Studenten som förändring lär bli ännu större. Att gå mot detta med högburet huvud känns mig ibland övermäktigt. Andra dagar känner jag mig redo att flytta på momangen. Och om utgången av grundskolan är ett farväl till barndomen är studenten en rövspark bort från ungdomens ansvarslöshet. Ungdomen som sådan får man väl anse sig behålla åtminstone ytterligare några år, men annorlunda är den. Och likt förr kommer inga relationer bevaras i sin form. Jag planerar att flytta, jag ska bort från den här staden. Det är något jag längtar efter men också bävar inför. Då är det inte bara min klass jag säger adjö till, utan så mycket mer. Det är tur att det är ett tag kvar, för idag skulle jag aldrig ha klarat omställningen. Herregud, jag deppar ihop efter någon timme i ensamhet. Ständigt beroende av social samvaro. Förvisso har vi ingen aning om hur saker och ting kommer att te sig, jag kan dö i morgon. Alltså kännar min vånda inte mycket till, likt vånda i allmänhet sällan gynnar något. Rationellt tänkande må vara en dygd, men likväl ack så svårt att uppbåda. Och tänk om man kunde styra över sina känslor? Praktiskt vore det onekligen. Begåvade människor må se igenom denna ändlösa prosa och se att min fruktan egentligen enbart riktar sig emot en, mycket konkret sak. Som blott är direkt kopplad till studenten om allt vill säg väl fram till dess. Och jag ska vara mycket lycklig om detta infaller vid studenten. Dock ej när detta infaller, då kommer jag gråta. Tårar om jag kan, annars inombords min ångest och mitt blod. Den dagen den sorgen, borde resonemanget låta. Varje dag, alla sorger, brukar jag snarare praktisera.
Så må du räcka mörkret handen
Säga hej med öppen mun
Så att du alltid skönjer smärtan I varje lycklig stund
Det borde gälla omvänt också, att alltid skönja lyckan, i varje smärtsam stund. Varje dag, alla sorger. Varje dag, den enda lyckan. Så kan man också leva. På något plan trivs jag med det. Ingen ska tänka "nu är Tove deprimerad", det var inte tanken med detta inlägg, som, liksom titeln antyder, saknar motiv.
Du är en vacker, vacker människa. Jag gör inte anspråk på din skönhet; möjligen ditt förbarmande. Hav förbarmande. Nej, förresten. Agera aldrig av förbarmande eller medlidande. Gör aldrig något, som inte är för din egen skull. Prata aldrig med mig, om inte för din egen skull. Om du vill låta mig kalla dig min vän även i fortsättningen, bringar det mig mycket lycka. Om inte, är det blott mitt problem. Du kommer alltid förbli en vacker människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar