Svammel

Biologin, den blev klar till sist. Och jaf fick åka iväg till Vanda för att sent om sider fira hennes födelsedag. Det var en fin kväll, natt och morgon, jag trivs bra i de människornas sällskap. Nätterna dessförinnan hade jag chattat till två-tre med några av de bästa i världen, varfefter jag snarast däckade av trötthet. Och när jag kom hem från Vanda, skulle jag direkt iväg till Lidingö för projektgruppsmöte, också med folk jag verkligen gillar. Vi hade väldigt roligt i det vi gjorde. Jag hann inte ens hem igen förrän jag träffade nästa vän, Kajsa. Vi möttes upp på centralen. Med andra ord har det varit full rulle (svenskans fulaste uttryck?). Och vi åkte hem till mig, gick inte och la oss förrän fem, gick inte upp förrän två. Nu är vi alltså framme vid onsdagen. Jag kom hem till pappa, åt middag och somnade i soffan. Pappa väckte mig runt elva då han och Gunnel skulle gå och lägga sig, så jag gjorde också det, men jag hade ju redan sovit i några timmar och var knappast trött längre.
Efter att ha lagt mig tidigast klockan två, fem nätter i rad, och med någon form av sällskap varje gång, är det naturligt att jag drabbades av en viss tomhet. Men det var värre än så. Jag nöjer mig med att skriva, att det inte var någon lätt natt.

I morse drömde jag förresten om skidresan, men den var på sommaren. Vi var tvugna att ro en del av vägen dit, med packning och grejer i båten. Jag hade med min dator som musikanläggning, vilket jag också planerar att ha. Jag var lite rädd att den skulle ramla i vattnet, men det gick bra, vi ägde på att ro. Vi bodde i en jättefin stuga med fem sängar, fastän vi inte var fem, och hela var av trä och supermysig. Det var en ganska bra dröm tror jag, förvisso än aning konstig.

Tiden går förbannat fort. Hur blev det torsdag? Och varför tar jag inte vara på den? Jag är stressad. Klockan närmar sig nu fyra och jag har varken klätt på mig eller fått någonting gjort. Trots att jag skulle träna, gå på pappas museum, städa hela mitt rum och räkna ikapp i matte. Vad jag gjort: ätit frukost. Men å andra sidan blev det sent igår. Och min sömn har varit eftersatt. Jag behövde sova. Jag funderade över om söndag kommer att bli jobbig, sådär som söndagar ofta tenderar att vara. Om det inte var för integralerna skulle jag kunna svara direkt nej på den frågan. Skolan är på många sätt bättre än lov. Men matten behöver ordnas upp. Jag behöver mer tid. PAUS. Kan vi stanna tiden? Nej, det går inte. Jag måste bygga den där tidsmaskinen först. Har ni tänkt på att den på sätt och vis är synonym med evigt liv? Lite beroende på hur den kommer att fungera. Tiden går förbannat fort. Jag förbannar tidens flod...

Det var sol, jag menar alltså fint väder, idag, eller hur? Det missade jag. Jag sov bort det. Är detta rimligt? Och nu när jag är beredd att börja min dag är det mörkt.
I, trapped in this world, that's not meant for me. Nej men allvarligt. Det här är inte anpassad för sådana som jag. OCH INGET HÄNDER NÅGONSIN. Det trummar på i sitt sakta mak. På gott och ont, kanske. Konflikten mellan tristess och förändringsfobi tar aldrig vapenvila. Inte för att jag upplever tristess för tillfället, kanske snarare lite rastlöshet, lite... ja, men jag tänker inte skriva ordet. Det är bannlyst från min blogg sedan emovinkeln togs bort. Ändå finns den där. Inte minst i natt, fanns den där. Nu syftar jag då inte på emovinkeln. Fyfan vad svammligt det här inlägget är, haha.

På lördag är det Alla helgons dag. Dödens dag, de dödas dag, men också ljusets dag eftersom vi tänder ljus på gravarna. Det är en fin dag, en melankolisk och lugnande dag, jag tycker mycket om den. Det finns några dagar varje år som inte går obemärkta förbi. Man drabbas av dem vare sig man vill eller inte. Några andra sådana är ens födelsedag, nyårsafton och i värsta fall alla hjärtans dag (jag hatar den dagen hahaha). Födelsedag och nyårsafton för en ständig påminnelse om tidens gång, där födelsedagen är värre eftersom man faktiskt blir äldre, medan nyår snarare kan vara i positiv bemärkelse att man får börja på en ny kula. Även om det är känslosamt likväl. På lördag ska hursomhelst döden funderas över. Liksom mörkret, och dess kontrast mot ljuset.